Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeyer, Carl Gustav - Homilet - Homiletik - Homilia - Homiliarium, liber homiliarius - Homma - Hommel, Fritz - Hommelvik - Hommes d’armes - Homo - Homo- - Homocerk - Homocykliska föreningar - Homodont - Homofoni - Homogami - Homogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMOGEN
kronsyndikus. H. har gjort en bestående insats
som utg. av tyska medeltida rättsböcker ”Der
Sachsenspiegel” (1827; 3 Aufl. 1861), ”Die
deutschen Rechtsbücher des Mittelalters und
ihre Handschriften” (1856). Av stort både
rätts-historiskt och etnografiskt värde är ”Deutsche
Haus- und Hofmarken” (1870). E.K.
Homile’t, predikant, särsk. med hänsyn till
behärskandet av predikans teknik; jfr H o m i
1-e t i k.
Homileti’k (av homi’lia, se d.o., eg.:
förtroligt samtal, fornkyrkans benämning på
predikan), läran om predikan som en del av den
praktiska teologien. H. framställdes i
anslutning till den antika retoriken av Augustinus,
förnyades genom reformationen och
humanismen med hänsyn särsk. till predikans uppgift
att utlägga skriften. Bland dess företrädare
märkas Erasmus, Melanchthon, Hyperius,
Mos-heim, Hering, bland nutida Niebergall och
Fe-zer. Två huvudriktningar märkas i nyare tid
inom h.: den ena betonar predikans
undervisande, den andra dess
konstnärligt-fram-ställande sida. I senaste tid ha i motsats mot
dessa riktningar särsk. framhävts predikans
uppgift att frambära Guds ord som ett
objektivt, levande budskap till församlingen. I
metodiskt hänseende skiljer h. främst mellan
homiletisk (analytisk) el. rent
textutläg-gande och tematisk (syntetisk) predikan,
som grupperar stoffet kring ett bestämt tema
(ämne). Till h. hör även predikans historia.
— Litt.: O. Quensel, ”H.” (3 uppl. 1910); K.
Fezer, ”Das Wort Gottes und die Predigt”
(1925); G. O. Rosenqvist, ”Kyrkans förkunnelse
och nutidsläget” (1927). Y.B.
Homi’lia (grek. homili’a, samtal), urspr. de
förmaningsord, som avslutade gemensamma
uppbyggliga samtal i den urkristna
församlingen, sedan benämning för
församlingspredi-kan över huvud och senare beteckning för en
särsk. art av predikan, som hämtar sitt stoff
omedelbart ur texten, vilken utlägges i mera
praktiskt uppbyggligt syfte utan eg. systematisk
behandling i anslutning till ett visst tema. Jfr
H o m i 1 e t i k. S.N.
Homilia’rium, liber homiliarius (lat.,
predikobok), samling av homilier (se H o m
i-1 i a) ur kyrkofädernas skrifter, avsedda att vid
gudstjänsten uppläsas ss. utläggningar av
kyrkoårets ifrågavarande predikotext. Mest
bekant är Karl den stores h., sammanställt av
Paulus Diaconus (se denne). S.N.
Homma, ryssja, särsk. för ålfångst; i sht i
Götalandsdial.; se Fiskredskap.
Hommel, Fritz, tysk orientalist (f. 1854),
e.o. prof. 1885, ord. prof, i semitiska språk i
München 1892—1926. H:s förnämsta arbeten
falla inom den sydsemitiska filologiens och
assyriologiens områden. Att märka äro: ”Die
Namen der Säugetiere bei den südsemitischen
Völkern” (1879), ”Südarabische Chrestomathie”
(1893), ”Geschichte Südarabiens” (i ”Handbuch
der altarabischen Altertumskunde”, 1, 1927),
”Geschichte Babyloniens und Assyriens” (1885
—88), ”Grundriss der Geschichte und
Geogra-phie des Alten Orients” (i ”Handbuch der
klas-sischen Altertumswiss.”, 1904—26). G.O-r.
Hommelvik, hamnplats och industriort i
Sör-Tröndelag fylke, Norge, vid
Trondheims-fjorden och järnvägen Trondheim—Storlien;
942 inv. (1930). Utförsel av trävaror. S.
Hommes d’armes [åm da’rm], se G e n d a
r-m e r i.
Homo (lat., väl till humus, jord, och i så fall
eg.: ”den jordiske”, den av jord födde),
människa.
Homo- (till grek. homo’s, samma), i
sammansättningar: lik-, lika.
Homoce’rk, zool., se Fenor.
Homocy’kliska föreningar, kem., se
Cykliska föreningar.
Homodo’nt säges ett djur vara, om tänderna
i käkarna äro likartade. Jfr Heterodonl.
Homofoni’, beteckning för den musikaliska
sats, i vilken ackorden (samklangerna) äro
huvudsaken, medan de särsk. stämmornas föring
får underordna sig den ackordmässiga
helheten, detta i motsats till p o 1 y f o n i, där
stäm-föringen är huvudsaken och ackorden
(samklangerna) alstras härav. Den homofona och
den polyfona satsen ha ständigt växlat och
samverkat i musikens historia; den starkaste
brytningen mellan de två principerna ägde
rum vid tiden o. 1600. — Adj.: h o m o f o n. E.A.
Homogami’, det förhållande, att, till skillnad
från d i k o g a m i (se d.o.), ståndare och pistill
i en tvåkönad blomma äro utvecklade vid
samma tid. Se Pollination. O.Gz.
Homoge’n (till grek. homo’s, samma, och
genos, slag), ensartad, likformig. Motsats:
heterogen. — Subst.: Homogenitet.
Fys., matem. H. kallas en kropp, vars alla
delar ha samma egenskaper. I matematiken
säges en funktion f = f (x, y, z,..) (analogt en
ekvation) med de obekanta x, y, z,.. vara
homogen av n-te graden, om den endast
multipliceras med tn, då alla obekanta x, y, z,..
utbytas mot resp, tx, ty, tz,.. För en sådan
funktion gäller Eulers sats nf =
ö f J f ö f
x-^+y— +z — + ....
J x dy d z
Ex. på h. funktion 1) x3 + y3+xy2 + xyz
(gradtal 3); 2) j/x+j/y 4-j/z (gradtal Va); 3)- +
(gradtal 0). H-r.
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
