HOOCH arter finnas två i Indien, de övriga i Afrikas skogs- och stäppområden. H.B-n. Honungsgömme, se Honungskörtlar. Honungsklöver, växtart, se S ö t v ä p p-lingssläktet. Honungskörtlar, nektar ier, avsöndrings-organ hos växter, vilka utskilja en sockerhal-tig vätska (honung, nektar). H. förekomma hos flertalet insektblommor (f 1 o r a 1 a el. nuptiala h.), men kunna även finnas hos andra växtdelar, t.ex. å stipler, vid bladskivans bas m.m. (extraflorala el. extranuptiala h.). Florala h. uppträda ofta i form av en ring vid fruktämnets bas (läppblomstriga, lejongaps-växter), ss. vårtlika bildningar vid ståndarnas bas (korsblommiga), diskbildningar vid stiftets bas (flockblomstriga) m.m.; i andra fall äro t.ex. ståndare (backsippa) el. pistill (lökarter) honungsavsöndrande. Den utskilda honungs-saften uppsamlas ofta i särsk. behållare, h o-nun gsgömmen, ss. i kägellikt förlängda utväxter från hyllet, s.k. sporrar (akleja, viol, flugsporreblomma), i groplika fördjupningar hos kronblad (ranunkel), strutlika foder- el. kronblad (stormhatt, nysört) m.m. H. ha en sådan plats i blomman, att besökande insekter ej kunna undgå att beröra dess ståndare och pistill. De vägledas därvid av vissa teckningar å kronbladen i form av strimmor el. fläckar (saftmärken, honungsmärken, h o-nungstecken), vilka äro riktade mot det ställe, där honungssaften förvaras. O.Gz. Honungsmärken, se Honungskörtlar. Honungsskivling (Armilla'ria me'llea), en allmänt i skogar förekommande hattsvamp, vars fruktkroppar, ofta i stort antal, växa som tuvor fram från stubbar el. stammar av löv- och barrträd, stundom från marken ovan trädrötter. Hatten är torr och seg, smutsigt ho-nungsgul och särsk. på mitten försedd med mörkare hårtofsar; lamellerna äro nedlöpande, breda, i början vita, senare, liksom svampen i sin helhet, mörkare; sporpulvret är vitt. Foten bär en väl utbildad, filtullig ring. Myceliet utbreder sig mellan barken och veden hos stammar och rötter samt bildar långa, bruna el. svarta, greniga s.k. Rhizomo'rpha-strängar, från vilka hattarna växa fram. H. uppträder dels saprofytiskt på multnande trä, dels som parasit på skogsträd, särsk. unga gran- och furuplantor, hos vilka den förorsakar kräfta med hartsflöde. Svamphyferna förstöra därvid kambiecellerna och döda förr el. senare trädet. En egendomlighet hos h. är, att dess mycelium frambringar ett fosforescerande ljus. Närbesläktad med h. är slemmiga r in g-skiv lingen (Armillaria mu'cida), en ala- Uppslagsbok. XIII. _ 289 _ 10 bastervit, slemmig svamp, som förekommer på döda grenar av bok. O.Gz Honungssteklar, gemensam benämning på bin och humlor. Honungssugare, honungsfåglar, fam. Nectarini'idæ av ordn. tättingar (se d.o.), omfattar o. 250 över Gamla världens tropiska områden utbredda arter, av vilka mer än hälften finnes i Afrika. H. äro små former med mer el. mindre lång, tunn, rak el. bågformigt böjt näbb och lång, framsträckbar, rörformig tunga. De flesta ha livliga färger med stark metallglans och påminna till såväl utseende som levnadssätt om kolibrierna. Släktet Cinny'ris, nektarfåglar, omfattar ett 70-tal arter. H.B-n. Honungsfecken, se Honungskörtlar. Honungsväxter, bifoderväxter (se d.o.). Honungsätare (Melipha'gidæ), fam. inom få-gelordn. tättingar (se d.o.) med o. 40 släkten och 280 arter. De tillhöra den australiska regionen och leva företrädesvis i Eucaly'ptus-träden, där de livnära sig av honung och småkryp. Deras smala, penselliknande tunga är särsk. anpassad härtill. H. är ofta i öron- och halstrakten försedda med förlängda fjädrar el. också med nakna hudlappar. — Poè el. predikarefågeln, Prosthemade'ra novæzela'ndiæ, på Nya Zeeland, är metallglänsande svartgrön och har stora fjäderbuskar på hals och nacke. Den lever i skogarna och är berömd för sin vackra sång. Rödbröstade h., Acantho'genys rufigula'-ris, är utbredd över hela Australien utom dess n. delar. Y.Ln. Honvéd [hå'nvèd], trupper, vilka ungrarna uppsatte 1848 för att möjliggöra sin frigörelse från Österrike; från 1868 benämning på det ungerska lantvärnet, vilket bildade aktiva (linje-) trupper, ehuru dessas kadrar voro svaga. Såväl inf. som kav. och art. funnos vid h. E.O.B. Honväxt, se H a n v ä x t. Hooch [häz], Pieter de, holländsk målare (1629—83), trol. lärjunge till N. Berchem. H:s bästa bilder härröra från hans tid i Delft på 1650—60-talen; det är dessa, som giva honom hans ställning som en av de främsta holländska mästarna inom sitt område. Hans interiörer, ofta ett dunkelt förrum med utblickar till ett el. flera klart belysta rum el. till en prydlig, solbelyst gårdsplan el. trädgård, visa honom som de solida borgerliga herrynens poet och skänka en oefterhärmligt intim och behaglig stämning liksom hos Vermeer van Delft, vilken väl utövat ett visst inflytande på H. ”Interiör av ett holländskt hus”, Amsterdam, ”Träd-gårdsbild”, Wien, ”Interiör med läsande ung dam” m.fl., Nationalmuseum. M.Bjn. — 290 —