HOPPREDSKAP att hästen med ovan nämnda ridsätt lätt stördes i sin h. i st.f. att hjälpas. Han framhöll därför, att ryttaren vid och i språnget skall lämna hästen fullst. frihet, så att den så mycket som möjligt kan hoppa på samma sätt, som om den icke hade någon ryttare på ryggen. För att detta skall vara möjligt, måste ryttaren med överlivet och händerna följa väl med i rörelsen framåt, då hästen hoppar. Cap-rillis åsikter stötte i början på motstånd, men sedan han själv vid praktiserandet av dem vunnit en rad lysande framgångar, slog hans system igenom i Italien och har sedan gjort sitt segertåg genom hela Europa; den s.k. italienska hoppstilen anses numera ss. den förnämsta i världen. S.C-r. Hoppredskap indelas i sådana för fria och för bundna hopp (se Hopp). Till de förra höra hoppställ (språngställ), bestående av 2 ståndare med hål och sprintar el. med förskjutbara uppläggningsplattor jämte rep med tyngder el. hoppribba (se Höjdhopp) samt häckar (se Häcklöpning). Till de senare räknas bom (se d.o.) utan och med bomsadel, häst (se d.o.) utan och med putor, bock (se d.o.), plint (se d.o.) samt hoppstav (se Stavhopp). Vid båda slag av hopp kunna användas matta och satsbräda (se d.o.). O.K-gh. Hoppspindlar, fam. Salti'cidæ av spindlarna, utmärkas av högt huvudbröst, bred, platt rygg, kraftiga benpar, 8 i tvärrader grupperade ögon, av vilka de 4 i första raden äro större än de övriga, samt 3 par spinnvårtor. I regel äro de små former, som ej spinna fångstnät utan ströva omkr. el. sitta i en av dem spunnen säck, lurande på bytet, som de med ett hopp kasta sig över. H. äro ofta vackert tecknade med lysande färger. Hit höra flera släkten, ss. Epible'mum med bl.a. E. sce'nicum, harlekinspindeln, vars rygg och abdomen är svart med vita tvärstreck; den lever på murar el. under stenar. O.C-n. Hoppstjärtar, hoppsvansar (el. p o d u-rider), Colle'mbola, ordn. bland de s.k. urinsekterna, Apterygoge'nea (se d.o.). H. äro vinglösa, 0,25-—5,5 mm. långa, håriga el. fjällbeklädda, till kroppsformen långsträckta el. nätt klotformiga djur. Huvudet bär 4- el. 6-ledade, trådlika antenner, i regel 8 enkla fasettögon på var sida samt bitande el. sugande mundelar. På 4:e bakkroppsledens undersida sitter i regel en längre el. kortare 2-grenad hoppgaffel (omdanade extremiteter), med vilken djuren kunna hoppa. H. genomgå ingen förvandling. Deras föda utgöres förnämligast av ruttnande el. multnande ämnen, svamptrådar, pollenkorn m.m.; en del arter kunna även angripa spädare delar av levande växter, och därigenom förorsaka skada. H., som äro spridda över hela jorden, uppehålla sig huvudsaki. på mörka och skuggiga ställen, under stenar och bark m.m., andra på t.ex. snöfält (”snöloppor”) och jöklar (se Glaciär loppa). Somliga arter uppträda stundom i oerhörda massor. Allmänna i blomkrukor inomhus äro den lilla vita, långsträckta Onychiu'rus arma'tus, som saknar hoppgaffel, och den klotrunda, svarta, blott mm.-stora S mint hur i'nas niger. I Sverige finnas o. 130 arter. E.W-n. Hor, könsumgänge mellan en gift och en ogift person (enkelt h.) el. mellan två var för sig gifta personer (dubbelt h.). Jfr Äktenskapsbrott. E.K. Hora [hå'ra] (tjeck.), berg. Horæ cano'nicæ, se T i d e g ä r d. Hora'ker (tjeck, horåci, bergsbor), tjeckisk folkgrupp i bömisk-märiska gränsbergen. Hora'tierna, se H o r a t i u s. Hora'tio, pseud. för S. Wieselgren (se denne). Hora'tius, fornromersk släkt. Från Roms sagotid (under konung Tullus Hostilius) berättas om tvillingbröderna H o r a t i i (Horatier-na), som segerrikt kämpade med tvillingbröderna Curiatierna från Alba Longa. Den segrande överlevande H. slog sedan ihjäl sin syster, som begrät sin trolovades, en av Curiatierna, död. Publius H. Cocles (”den enögde”), försvarade enl. sagan pålbron över Tiber mot etruskerkonungen Porsenna, tills bron hann rivas och H. simmande räddade sig över till staden. Marcus H Barbatus var jämte P. Valerius Poplicola konsul 449 f.Kr. Detta år genomfördes de viktiga lagarna om plebescits (se d.o.) giltighet för hela folket och om provocatio (se Provokation). E.L-m. Hora'tius. Q u i n t u s H. F 1 a c c u s, romersk skald (65—8 f.Kr.), bördig från Apulien, ss. syditalienare möjl. med grekiskt påbrå. Fadern, flerstädes i H:s’ dikter tecknad med tacksamhet och kärlek, var en f.d. slav, vilken ss.. inkasserare förvärvat ett visst välstånd och synes ha ägt en anmärkningsvärt hög bildning i förening med mindre vanlig pedagogisk talang. Uppoffrande sörjde han för sonens uppfostran, som blev mer än ståndsmässig och enl. tidens sed avslutades med en studievistelse i Aten. I likhet med många av sina kamrater lät H. där värva sig av Cæsarmördaren M. Brutus och enrollerades i dennes här, trots sin låga börd ss. krigstribun. Sedan nederlagen vid Filippi (42) gjort ett snöpligt slut på krigarbanan, återvände H. följ, år till Italien, där hans far under tiden avlidit och fädernegår — 303 — — 304 —