Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppning till häst - Hoppredskap - Hoppspindlar - Hoppstjärtar, hoppsvansar (podurider) - Hor - Hora - Horæ canonicæ - Horaker - Horatierna - Horatio - Horatius, släkt - Quintus Horatius Flaccus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOPPREDSKAP
att hästen med ovan nämnda ridsätt lätt
stördes i sin h. i st.f. att hjälpas. Han framhöll
därför, att ryttaren vid och i språnget skall
lämna hästen fullst. frihet, så att den så
mycket som möjligt kan hoppa på samma sätt,
som om den icke hade någon ryttare på
ryggen. För att detta skall vara möjligt, måste
ryttaren med överlivet och händerna följa väl
med i rörelsen framåt, då hästen hoppar.
Cap-rillis åsikter stötte i början på motstånd, men
sedan han själv vid praktiserandet av dem
vunnit en rad lysande framgångar, slog hans
system igenom i Italien och har sedan gjort
sitt segertåg genom hela Europa; den s.k.
italienska hoppstilen anses numera ss. den
förnämsta i världen. S.C-r.
Hoppredskap indelas i sådana för fria och
för bundna hopp (se Hopp). Till de förra
höra hoppställ (språngställ), bestående av
2 ståndare med hål och sprintar el. med
förskjutbara uppläggningsplattor jämte rep med
tyngder el. hoppribba (se Höjdhopp) samt
häckar (se Häcklöpning). Till de
senare räknas bom (se d.o.) utan och med
bomsadel, häst (se d.o.) utan och med putor,
bock (se d.o.), plint (se d.o.) samt
hoppstav (se Stavhopp). Vid båda slag av
hopp kunna användas matta och satsbräda (se
d.o.). O.K-gh.
Hoppspindlar, fam. Salti’cidæ av spindlarna,
utmärkas av högt huvudbröst, bred, platt rygg,
kraftiga benpar, 8 i tvärrader grupperade ögon,
av vilka de 4 i första raden äro större än de
övriga, samt 3 par spinnvårtor. I regel äro de
små former, som ej spinna fångstnät utan
ströva omkr. el. sitta i en av dem spunnen säck,
lurande på bytet, som de med ett hopp kasta sig
över. H. äro ofta vackert tecknade med lysande
färger. Hit höra flera släkten, ss. Epible’mum
med bl.a. E. sce’nicum, harlekinspindeln, vars
rygg och abdomen är svart med vita
tvärstreck; den lever på murar el. under stenar.
O.C-n.
Hoppstjärtar, hoppsvansar (el. p o d
u-rider), Colle’mbola, ordn. bland de s.k.
urinsekterna, Apterygoge’nea (se d.o.). H. äro
vinglösa, 0,25-—5,5 mm. långa, håriga el.
fjällbeklädda, till kroppsformen långsträckta el.
nätt klotformiga djur. Huvudet bär 4- el.
6-ledade, trådlika antenner, i regel 8 enkla
fasettögon på var sida samt bitande el. sugande
mundelar. På 4:e bakkroppsledens undersida
sitter i regel en längre el. kortare 2-grenad
hoppgaffel (omdanade extremiteter), med vilken
djuren kunna hoppa. H. genomgå ingen
förvandling. Deras föda utgöres
förnämligast av ruttnande el. multnande ämnen,
svamptrådar, pollenkorn m.m.; en del arter
kunna även angripa spädare delar av levande
växter, och därigenom förorsaka skada. H.,
som äro spridda över hela jorden, uppehålla sig
huvudsaki. på mörka och skuggiga ställen,
under stenar och bark m.m., andra på t.ex.
snöfält (”snöloppor”) och jöklar (se Glaciär
loppa). Somliga arter uppträda stundom i
oerhörda massor. Allmänna i blomkrukor
inomhus äro den lilla vita, långsträckta
Onychiu’rus arma’tus, som saknar hoppgaffel,
och den klotrunda, svarta, blott mm.-stora
S mint hur i’nas niger. I Sverige finnas o. 130
arter. E.W-n.
Hor, könsumgänge mellan en gift och en
ogift person (enkelt h.) el. mellan två var för
sig gifta personer (dubbelt h.). Jfr
Äktenskapsbrott. E.K.
Hora [hå’ra] (tjeck.), berg.
Horæ cano’nicæ, se T i d e g ä r d.
Hora’ker (tjeck, horåci, bergsbor), tjeckisk
folkgrupp i bömisk-märiska gränsbergen.
Hora’tierna, se H o r a t i u s.
Hora’tio, pseud. för S. Wieselgren (se denne).
Hora’tius, fornromersk släkt. Från Roms
sagotid (under konung Tullus Hostilius)
berättas om tvillingbröderna H o r a t i i
(Horatier-na), som segerrikt kämpade med
tvillingbröderna Curiatierna från Alba Longa. Den
segrande överlevande H. slog sedan ihjäl sin
syster, som begrät sin trolovades, en av
Curiatierna, död. Publius H. Cocles (”den
enögde”), försvarade enl. sagan pålbron över
Tiber mot etruskerkonungen Porsenna, tills
bron hann rivas och H. simmande räddade sig
över till staden. Marcus H Barbatus
var jämte P. Valerius Poplicola konsul 449
f.Kr. Detta år genomfördes de viktiga lagarna
om plebescits (se d.o.) giltighet för hela
folket och om provocatio (se
Provokation). E.L-m.
Hora’tius. Q u i n t u s H. F 1 a c c u s,
romersk skald (65—8 f.Kr.), bördig från Apulien,
ss. syditalienare möjl. med grekiskt påbrå.
Fadern, flerstädes i H:s’ dikter tecknad med
tacksamhet och kärlek, var en f.d. slav,
vilken ss.. inkasserare förvärvat ett visst välstånd
och synes ha ägt en anmärkningsvärt hög
bildning i förening med mindre vanlig pedagogisk
talang. Uppoffrande sörjde han för sonens
uppfostran, som blev mer än ståndsmässig och
enl. tidens sed avslutades med en studievistelse
i Aten. I likhet med många av sina kamrater
lät H. där värva sig av Cæsarmördaren M.
Brutus och enrollerades i dennes här, trots sin
låga börd ss. krigstribun. Sedan nederlagen
vid Filippi (42) gjort ett snöpligt slut på
krigarbanan, återvände H. följ, år till Italien, där
hans far under tiden avlidit och fädernegår
— 303 —
— 304 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
