HOREN den konfiskerats. H. köpte en anspråkslös befattning ss. kanslist vid kvesturen samt började skriva vers, ”djärv genom nöden”. Uppmärksammad och omhändertagen av skalderna Vergilius och Varius, föreställdes han år 38 genom dessas bemedling för den dåtida litteraturens höge beskyddare, Mæcenas (se denne), som upptog H. i sin vittra vänkrets och några år senare skänkte honom ett litet lantgods i sabinerlandet (nära Tibur), vars besittning för alltid befriade H. från ekonomiska bekymmer. Vänskapen med Mæcenas, som varade livet ut. förde honom ock i beröring med kejsar Augus-tus, vilken t.o.m. erbjöd H. posten ss. privatsekreterare, en sinekur, som den om sitt oberoende måne skalden dock med säker instinkt avböjde. Han förblev det oaktat innesluten i härskarens ynnest och hedrades av denne med uppdraget att författa festkantaten (carmen sæcula're) vid sekularfesten 17 f.Kr. Hösten 8 f.Kr. följde H. den några veckor tidigare avlidne Mæcenas i döden och begrovs på Augus-tus’ befallning vid vännens sida på Esquiliæ. — H. debuterade under decenniet 40—30 med dikter av satiriskt innehåll, dels ”j a m b e r” (nu kallade epoder; se d.o.) i greken Archilochos’ anda, dels satirer, av H. kallade sermo'nes, d.v.s. otvungna kåserier om ditt och datt på daktylisk hexameter, än undervisande, än gyck-lande. Han ansluter sig i de sistn. till Lucilius, den eg. skaparen av denna den mest romerska av alla diktarter, men är till skillnad från sin föregångare opolitisk och mindre elak än humoristisk, mera en kvickögd iakttagare och leende sanningssägare än moralpredikant. Till form och innehåll likartade med satirerna äro breven (epi'stulæ, av H. ävenledes kallade ser-mones, 2 böcker, av vilka den ena härrör från åren 24—20, den andra från H:s’ 5 sista levnadsår), det mognaste uttrycket för skaldens kultiverade levnadskonst och världsklokhet. Den 2:a bokens 3 brev behandla företrädesvis litterära ämnen. Ryktbarast är brevet till Piso-nerna, även kallat Ars poe'tica (”skaldekonsten”, sv. prosaövers, av F. Gustafsson, 2 uppl. 1911), en samling lekande ingivelser och epi-grammatiskt tillspetsade aforismer om diktkonsten, som, omarbetad av Boileau, blev den fransk-klassiska smakriktningens estetiska lagbok. För H. själv låg tyngdpunkten hos hans diktargärning i de rent lyriska ca' r mina (sånger el. oden; 3 böcker utg. år 23, 4:e boken o. år 13; sv. övers, av S. L. Sjöblom och A. Boke-lund, 1921), i vilka han mer el. mindre fritt efterbildar den äldre grekiska lyrikens mästare, i sht Alkaios och Sapfo. I dessa sånger, hu-vudsakl. till vinets, kärlekens och vänskapens lov, talar hjärtats röst mindre än förståndets men genom mästerlig formgivning (för H. och hans samtid huvudsaken) ha de undfått en livskraft, som gör det stolta talet om ett ”minnesmärke varaktigare än brons” (monume'n-tum ære pere'nnius) fullt berättigat. De äro ock ägnade att ge oss en föreställning om den till största delen förlorade grekiska lyrikens egenart. — H. är genom sin öppenhjärtiga meddelsamhet om sig själv en av antikens för oss mest gripbara människor, i detta hänseende överträffad endast av Cicero. Någon säker porträttbild av honom finnes emellertid ej. Hans dikter ha alltsedan antikens dagar flitigt använts i skolundervisningen och översatts till alla kulturspråk (jfr S. E. Melander, ”H. i sv. övers., imitationer och efterbildningar”, 1918). Ett ypperligt urval ur samtliga diktarter med utförlig kommentar är utg. av K. Wintzell (1901). — Litt.: L. Müller, ”Q. H. F.” (1880); E. Janzon, ”Q. H. F.” (1899); R. Heinze, ”Die augusteische Kultur” (1930). H.Sj. Hord [hård] (ytterst tatariska urdu, [här] läger, eg.: skara av kringströvande tatarer el. andra asiatiska el. östeuropeiska nomadfolk, jfr Gyllene horden), oordnad el. sammanrafsad hop el. skara, band. Hordaland, före 1919 Söndre Bergenhus amt, fylke i v. Norge, kring Hardangerfjorden; 15,651,8 kvkm., därav 15,080,4 land; 164,376 inv. (1930; 11 inv. pr kvkm.). H. består till övervägande del av vidsträckta fjällplatåer (Har-dangervidda, Folgefonna), som sänka sig mot v., där landskapet sönderdelas av talrika fjordar och upplöses i en mängd öar och skär. Berggrunden utgöres av urberg samt (främst i kuststråket och i ett brett bälte på n. sidan av Hardangerfjorden) av starkt omvandlade kam-brosiluriska sediment med insprängda graniter och gabbror. Åkern, som i huvudsak är lokaliserad till kustområdet samt Vosse- och Har-dangerdalarna, upptar endast 286,85 kvkm. (1929; 1,9% av totala landarealen). 1920 levde 43,3 % av jordbruk med binäringar, 25,4 % av industri och 7,3 % av fiske. Den produktiva skogen täcker 1,613,9 kvkm. och utgöres till 54,4 % av barrskog. H. saknar städer; Bergen, som ligger inom detsamma, bildar eget fylke. Större befolkningsagglomerationer äro industriorten Odda och turistorten Vossevangen. S Hordei'n, äggviteämne ur korn, tillhörande protaminernas grupp. Ho'rdeum, växtsläkte, se Kornsläktet. Horeb, se Sinai. Horen, Die [di hä'ran], tysk tidskr., grundad 1795 av Schiller under medverkan av Goethe och en rad av tidens främsta kulturpersonligheter, ss. Herder, A. W. Schlegel, W. v. Humboldt, Hölderlin och Fichte. På gr. av — 305 — — 306 —