Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Quintus Horatius Flaccus - Hord - Hordaland - Hordein - Hordeum - Horeb - Horen, Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOREN
den konfiskerats. H. köpte en anspråkslös
befattning ss. kanslist vid kvesturen samt
började skriva vers, ”djärv genom nöden”.
Uppmärksammad och omhändertagen av skalderna
Vergilius och Varius, föreställdes han år 38
genom dessas bemedling för den dåtida
litteraturens höge beskyddare, Mæcenas (se denne),
som upptog H. i sin vittra vänkrets och några
år senare skänkte honom ett litet lantgods i
sabinerlandet (nära Tibur), vars besittning för
alltid befriade H. från ekonomiska bekymmer.
Vänskapen med Mæcenas, som varade livet ut.
förde honom ock i beröring med kejsar
Augus-tus, vilken t.o.m. erbjöd H. posten ss.
privatsekreterare, en sinekur, som den om sitt
oberoende måne skalden dock med säker instinkt
avböjde. Han förblev det oaktat innesluten i
härskarens ynnest och hedrades av denne med
uppdraget att författa festkantaten (carmen
sæcula’re) vid sekularfesten 17 f.Kr. Hösten
8 f.Kr. följde H. den några veckor tidigare
avlidne Mæcenas i döden och begrovs på
Augus-tus’ befallning vid vännens sida på Esquiliæ. —
H. debuterade under decenniet 40—30 med
dikter av satiriskt innehåll, dels ”j a m b e r” (nu
kallade epoder; se d.o.) i greken Archilochos’
anda, dels satirer, av H. kallade sermo’nes,
d.v.s. otvungna kåserier om ditt och datt på
daktylisk hexameter, än undervisande, än
gyck-lande. Han ansluter sig i de sistn. till Lucilius,
den eg. skaparen av denna den mest romerska
av alla diktarter, men är till skillnad från sin
föregångare opolitisk och mindre elak än
humoristisk, mera en kvickögd iakttagare och
leende sanningssägare än moralpredikant. Till
form och innehåll likartade med satirerna äro
breven (epi’stulæ, av H. ävenledes kallade
ser-mones, 2 böcker, av vilka den ena härrör från
åren 24—20, den andra från H:s’ 5 sista
levnadsår), det mognaste uttrycket för skaldens
kultiverade levnadskonst och världsklokhet.
Den 2:a bokens 3 brev behandla företrädesvis
litterära ämnen. Ryktbarast är brevet till
Piso-nerna, även kallat Ars poe’tica
(”skaldekonsten”, sv. prosaövers, av F. Gustafsson, 2 uppl.
1911), en samling lekande ingivelser och
epi-grammatiskt tillspetsade aforismer om
diktkonsten, som, omarbetad av Boileau, blev den
fransk-klassiska smakriktningens estetiska
lagbok. För H. själv låg tyngdpunkten hos hans
diktargärning i de rent lyriska ca’ r mina (sånger
el. oden; 3 böcker utg. år 23, 4:e boken o. år
13; sv. övers, av S. L. Sjöblom och A.
Boke-lund, 1921), i vilka han mer el. mindre fritt
efterbildar den äldre grekiska lyrikens mästare,
i sht Alkaios och Sapfo. I dessa sånger,
hu-vudsakl. till vinets, kärlekens och vänskapens
lov, talar hjärtats röst mindre än förståndets
men genom mästerlig formgivning (för H. och
hans samtid huvudsaken) ha de undfått en
livskraft, som gör det stolta talet om ett
”minnesmärke varaktigare än brons”
(monume’n-tum ære pere’nnius) fullt berättigat. De äro
ock ägnade att ge oss en föreställning om den
till största delen förlorade grekiska lyrikens
egenart. — H. är genom sin öppenhjärtiga
meddelsamhet om sig själv en av antikens för oss
mest gripbara människor, i detta hänseende
överträffad endast av Cicero. Någon säker
porträttbild av honom finnes emellertid ej.
Hans dikter ha alltsedan antikens dagar flitigt
använts i skolundervisningen och översatts till
alla kulturspråk (jfr S. E. Melander, ”H. i sv.
övers., imitationer och efterbildningar”, 1918).
Ett ypperligt urval ur samtliga diktarter med
utförlig kommentar är utg. av K. Wintzell
(1901). — Litt.: L. Müller, ”Q. H. F.” (1880);
E. Janzon, ”Q. H. F.” (1899); R. Heinze, ”Die
augusteische Kultur” (1930). H.Sj.
Hord [hård] (ytterst tatariska urdu, [här]
läger, eg.: skara av kringströvande tatarer el.
andra asiatiska el. östeuropeiska nomadfolk,
jfr Gyllene horden), oordnad el.
sammanrafsad hop el. skara, band.
Hordaland, före 1919 Söndre Bergenhus amt,
fylke i v. Norge, kring Hardangerfjorden;
15,651,8 kvkm., därav 15,080,4 land; 164,376 inv.
(1930; 11 inv. pr kvkm.). H. består till
övervägande del av vidsträckta fjällplatåer
(Har-dangervidda, Folgefonna), som sänka sig mot
v., där landskapet sönderdelas av talrika
fjordar och upplöses i en mängd öar och skär.
Berggrunden utgöres av urberg samt (främst
i kuststråket och i ett brett bälte på n. sidan av
Hardangerfjorden) av starkt omvandlade
kam-brosiluriska sediment med insprängda graniter
och gabbror. Åkern, som i huvudsak är
lokaliserad till kustområdet samt Vosse- och
Har-dangerdalarna, upptar endast 286,85 kvkm.
(1929; 1,9% av totala landarealen). 1920 levde
43,3 % av jordbruk med binäringar, 25,4 % av
industri och 7,3 % av fiske. Den produktiva
skogen täcker 1,613,9 kvkm. och utgöres till
54,4 % av barrskog. H. saknar städer; Bergen,
som ligger inom detsamma, bildar eget fylke.
Större befolkningsagglomerationer äro
industriorten Odda och turistorten Vossevangen. S
Hordei’n, äggviteämne ur korn, tillhörande
protaminernas grupp.
Ho’rdeum, växtsläkte, se Kornsläktet.
Horeb, se Sinai.
Horen, Die [di hä’ran], tysk tidskr.,
grundad 1795 av Schiller under medverkan av
Goethe och en rad av tidens främsta
kulturpersonligheter, ss. Herder, A. W. Schlegel, W.
v. Humboldt, Hölderlin och Fichte. På gr. av
— 305 —
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
