Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn (på huvudet) - Horn (musik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
Fig. 1. Kranium av get med horn. På vänstra
sidan är hornslidan borttagen, så att kvicket
synes; på högra sidan är hornslidan
bibehållen.
huvudets översida hos hovdjuren och vissa
kräldjur. Vanl. användas de ss. anfalls- el.
försvarsvapen och bäras av båda könen el. blott
av hannarna. Hos slidhornsdjuren (se d.o.)
bestå h. av ett från pannbenet utskjutande
benparti, kvicket, och en detta omgivande kraftig
h.-slida (fig. 1). Denna bildas genom
förhor-ning av överhuden, som jämte den blodrika
läderhuden bekläder kvicket. Hos hjortdjuren (se
d.o.) bestå h. av långsträckta, från pannbenet
utgående, greniga, förbenade utskott (fig. 2), på
Fig. 2. Horn av sumphjort. Efter Brehm.
a rosenstock.
vilka nedtill den s.k. rosenstocken finnes. Vid
den årl. inträdande fällningen lossna h. vid
rosenstocken, från vilken sedan de nya utväxa.
Under nybildningen äro h. täckta av en hårig,
på blodkärl rik hud, vilken, när h. äro
färdigbildade, avstötes, den s.k. fejningen. En tredje
h.-typ finnes hos giraffen, vars h. utgöras av
korta, med hårig hud ständigt klädda
benutskott, vilka ej fällas. Noshörningens på
näs-och pannbenen sittande h. utgöras endast av
förhorning i den starkt utvuxna överhuden.
Beträffande övriga h.-bildningar i huden, se
H u d. H.B-n.
H. kan färgas och poleras och låter sig efter
uppvärmning lätt böjas samt kan pressas och
göras ogenomträngligt för flytande ämnen. Det
har mycket stor användning för tillverkning av
kammar, knappar, hårprydnader, skedar m.m.
Avfall från tillverkningen användes som
gödselmedel (se H o r n m j ö 1). C.-A.N.
Religionsv., symbol för styrka och makt.
Urspr. ha i djurgestalt framställda gudar burit
h., så Ptah som Apis (se d.o.) i Egypten,
Mar-duk som tjur i Babylonien, men då dessa gudar
även avbildats som människor, ha de behållit h.
I nordisk folktro bär djävulen, som i denna
form stammar från den grekiske, i bockgestalt
framställde guden Pan, h. i pannan. H. på
gudabilder ha även ansetts vara månens h.,
men trol. torde gudar, som karakteriseras av
månskäran över huvudet (t.ex. Thot i
Egypten), vara parallellföreteelser till de från
djurgudar stammande. H. äro heliga, så h. på
altaret (2 Mos. 27:2), vilka möjl. äro relikt av
h.-försedda huvud i altarets hörn: en
brottsling, som grep dem, hade asylrätt. I denna
bemärkelse ha h. bildlikt överförts till Jahve
(2 Sam. 22:3). H. bäras även av människor i
hög social ställning el. med särsk. makt;
indianhövdingar ha huvudbonader med h., likaså
präster (salierna i Rom). När Moses i konsten
(Michelangelo o.a.) förses med h., beror
emellertid detta på en felöversättning i Vulgata av
2 Mos. 34:29 (det hebr. ordet karan)-. Moses
anlete ”bär h.” i st.f. ”sken”. — Litt.: I.
Scheftelowitz, ”Das Hörnermotiv in den
Religionen” (i ”Archiv für Religionswissenschaft”,
15, 1912). Th.P.
Horn (ital. corno, fra. cor), mus.,
blåsinstru-ment, har såväl namnet som den koniska
rörformen från djurhornet, varav det urspr.
framställdes. Det kunde även förfärdigas av ben,
elfenben el. metall — sistn. material betecknar
höjdpunkten på gr. av dess stora möjlighet att
låta anpassa sig efter de akustiska lagarna.
För nutidens musiker är h. i inskränkt mening
valthornet. Detta var från början ett
skogs-h. (ty. Waldhorn), ett jakt-h. (ital. corno
— 309 —
— 310 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
