HORN Fig. 1. Kranium av get med horn. På vänstra sidan är hornslidan borttagen, så att kvicket synes; på högra sidan är hornslidan bibehållen. huvudets översida hos hovdjuren och vissa kräldjur. Vanl. användas de ss. anfalls- el. försvarsvapen och bäras av båda könen el. blott av hannarna. Hos slidhornsdjuren (se d.o.) bestå h. av ett från pannbenet utskjutande benparti, kvicket, och en detta omgivande kraftig h.-slida (fig. 1). Denna bildas genom förhor-ning av överhuden, som jämte den blodrika läderhuden bekläder kvicket. Hos hjortdjuren (se d.o.) bestå h. av långsträckta, från pannbenet utgående, greniga, förbenade utskott (fig. 2), på Fig. 2. Horn av sumphjort. Efter Brehm. a rosenstock. vilka nedtill den s.k. rosenstocken finnes. Vid den årl. inträdande fällningen lossna h. vid rosenstocken, från vilken sedan de nya utväxa. Under nybildningen äro h. täckta av en hårig, på blodkärl rik hud, vilken, när h. äro färdigbildade, avstötes, den s.k. fejningen. En tredje h.-typ finnes hos giraffen, vars h. utgöras av korta, med hårig hud ständigt klädda benutskott, vilka ej fällas. Noshörningens på näs-och pannbenen sittande h. utgöras endast av förhorning i den starkt utvuxna överhuden. Beträffande övriga h.-bildningar i huden, se H u d. H.B-n. H. kan färgas och poleras och låter sig efter uppvärmning lätt böjas samt kan pressas och göras ogenomträngligt för flytande ämnen. Det har mycket stor användning för tillverkning av kammar, knappar, hårprydnader, skedar m.m. Avfall från tillverkningen användes som gödselmedel (se H o r n m j ö 1). C.-A.N. Religionsv., symbol för styrka och makt. Urspr. ha i djurgestalt framställda gudar burit h., så Ptah som Apis (se d.o.) i Egypten, Mar-duk som tjur i Babylonien, men då dessa gudar även avbildats som människor, ha de behållit h. I nordisk folktro bär djävulen, som i denna form stammar från den grekiske, i bockgestalt framställde guden Pan, h. i pannan. H. på gudabilder ha även ansetts vara månens h., men trol. torde gudar, som karakteriseras av månskäran över huvudet (t.ex. Thot i Egypten), vara parallellföreteelser till de från djurgudar stammande. H. äro heliga, så h. på altaret (2 Mos. 27:2), vilka möjl. äro relikt av h.-försedda huvud i altarets hörn: en brottsling, som grep dem, hade asylrätt. I denna bemärkelse ha h. bildlikt överförts till Jahve (2 Sam. 22:3). H. bäras även av människor i hög social ställning el. med särsk. makt; indianhövdingar ha huvudbonader med h., likaså präster (salierna i Rom). När Moses i konsten (Michelangelo o.a.) förses med h., beror emellertid detta på en felöversättning i Vulgata av 2 Mos. 34:29 (det hebr. ordet karan)-. Moses anlete ”bär h.” i st.f. ”sken”. — Litt.: I. Scheftelowitz, ”Das Hörnermotiv in den Religionen” (i ”Archiv für Religionswissenschaft”, 15, 1912). Th.P. Horn (ital. corno, fra. cor), mus., blåsinstru-ment, har såväl namnet som den koniska rörformen från djurhornet, varav det urspr. framställdes. Det kunde även förfärdigas av ben, elfenben el. metall — sistn. material betecknar höjdpunkten på gr. av dess stora möjlighet att låta anpassa sig efter de akustiska lagarna. För nutidens musiker är h. i inskränkt mening valthornet. Detta var från början ett skogs-h. (ty. Waldhorn), ett jakt-h. (ital. corno — 309 — — 310 —