Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 8. Gustaf (af Björneborg) - Horn, 9. Henrik (af Marienborg) - Horn, 10. Bengt (af Åminne) - Horn, 11. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
skarpblick visade han strax efteråt genom sitt
förslag, att konungen genom en operation mot
Regensburg skulle söka avskära Tilly från
hans förbindelser österut. Sedermera
avsändes H. till Rhen för att bistå A. Oxenstierna,
erövrade Koblenz och under återstoden av
året stora delar av Rhenpfalz och Elsass.
Efter Gustav Adolfs död blev H. genom sitt nära
förhållande till rikskanslern på sätt och vis
den främste av de sv. fältherrarna, ehuru de
övriga ej formellt underordnades honom och
Bernhard av Weimar rentav, ehuru utan
framgång, sökte bli erkänd som överbefälhavare.
Rivaliteten mellan honom och H. skadade
mycket den sv. krigföringen i s. Tyskland,
vilken kom att sakna enhetlighet. Under 1633
drev H. till att börja med Åldringen tillbaka
ö. om Lech och belägrade därefter, ehuru
förgäves, Konstanz. Ankomsten av spanska
trupper tvang honom att förena sig med
hertig Bernhard, men sedan Åldringen lyckats
framtränga till Elsass och undsätta det
viktiga Breisach, skilde sig H. från hertigen och
tvang genom ett synnerligen skickligt fört
fälttåg fienden att med stora förluster draga sig
allt längre österut och slutl. in i Bayern, varpå
H. befäste det sv. väldet i övre Schwaben.
1634 tvang den fientliga huvudarméns
anryc-kande H. och hertig Bernhard att åter förena
sina krafter, men misstroendet mellan dem
fortfor; på gr. av deras olika naturer blev
befälsföringen osäker och vacklande, och detta
i förening med fiendens överlägsenhet ledde
1634 till det förkrossande nederlaget vid
Nörd-lingen, där H. föll i fångenskap. Efter 8 år
utväxlades han och återvände över Frankrike,
där han hälsades med stora hedersbetygelser,
till Sverige. Här erhöll han kort därpå
befälet över den här, som i början av 1644 från
Småland inföll i Skåne. H. erövrade större
delen av detta landskap, men avgörande blevo
hans operationer ej, då den danska flottan
hindrade en planerad övergång till Själland
och först strax före fredsslutet en belägring
av Malmö kunde påbörjas. Under Karl X
Gustavs krig fick H. ledningen av det eg.
Sveriges försvar men dog strax före Danmarks
krigsförklaring. H. var en klok och försiktig
general men torde ej i fältherrebegåvning ha
kunnat mäta sig med vare sig hertig Bernhard,
Banér el. Torstenson. Med sin första hustru,
Christina Oxenstierna (d. 1631), hade H. blott
ett överlevande barn, dottern Agneta (se ovan),
1643 förmälde sig H. med Sigrid Bielke, med
vilken han hade 2 efterlevande döttrar. H:s
brev till A. Oxenstierna äro tryckta i A.
Oxenstiernas ”Skrifter och brefväxling”, 2:8 (1897),
hans brevväxling med konungen till stor del i
”Arkiv till upplysning om svenska krigens och
krigsinrättningarnes historia”, 1—2 (1854—59).
— Litt.: A. Stille, ”öfversigt af fälttåget i Skåne
1644” (i ”Krigsvetenskapsakad:s tidskr.”, 1910).
P.S.
9) Henrik Henriksson H. (af Mar i
en-bor g), son till H.5), friherre, krigare (1618—
93), blev 1634 fänrik, 1643 överste, 1654
generalmajor och kav., deltog i Karl X Gustavs
polska krig och blev därunder 1656
generallöjtnant, riksråd och hovrättsråd i Svea
hovrätt 1660, fältmarskalk 1665, generalguvernör
i Bremen-Verden 1666. Efter krigsutbrottet
1675 försvarade H. med betydligt underlägsna
trupper med stor tapperhet sitt
general-guvernement men måste 1676 uppge
huvudfästningen Stade. Ehuru utan erfarenhet som
sjöman blev han vid hemkomsten t.f. chef för
Amiralitetskollegium, överbefälhavare för
flottan och amiralgeneral 1677 men led s.å, i
Köge bukt ett förkrossande nederlag. På
hösten s.å. fördrev H. norrmännen från Jämtland
och förde därpå befälet över den här, som
1678—79 skulle anfalla Ostpreussen.
Svårigheterna här blevo dock H. övermäktiga, och
företaget misslyckades med stora förluster.
Efter freden blev han åter generalguvernör i
Bremen-Verden. P.S.
10) Bengt H. (af Ä minne), sonson
till H. 4), friherre, krigare och ämbetsman
(1623—-78), avancerade under 30-åriga kriget
till överstelöjtnant, blev 1654 guvernör i
Halland, 1656 i Estland, om vars försvar mot
ryssarna han inlade stora förtjänster,
generalmajor s.å., riksråd 1660, ledde de
förhandlingar, som förde till freden i Kardis 1661,
ambassadör till Moskva 1662, generalguvernör
i Estland 1672, president i Svea hovrätt 1674,
fältmarskalk 1677. Under förmyndarstyrelsen
hörde H. till De la Gardies parti och var en
av hans ivrigaste vapendragare. P.S.
11) Arvid Bernhard H. (af
Eke-byholm), greve, statsman (% 1664—17A
1742). Tillhörande den yngsta grenen av
ätten H. af Kanckas, son till översten Gustaf H
och Anna Helena v. Gertten, föddes H. på
Vuorentaka gård i s.v. Finland. Sedan fadern
avlidit 1673 och reduktionen i början av
1680-talet hårt drabbat familjens ekonomi, tog H.
1682 värvning som musketör vid Livgardet till
fot, blev fänrik 1685 och begav sig 1687
utomlands, gick i kejserlig tjänst, deltog i slaget
vid Mohacs sept. 1687 och vistades ett halvår
i Frankrike. Efter ett besök i hemlandet
reste han ånyo 1690 ut, nu till den holländska
krigsskådeplatsen, var några år kapten i
holländsk tjänst men uppehöll alltjämt
förbindelser med hemlandet och hade turen att bli be-
— 317 —
— 318 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
