HORN skarpblick visade han strax efteråt genom sitt förslag, att konungen genom en operation mot Regensburg skulle söka avskära Tilly från hans förbindelser österut. Sedermera avsändes H. till Rhen för att bistå A. Oxenstierna, erövrade Koblenz och under återstoden av året stora delar av Rhenpfalz och Elsass. Efter Gustav Adolfs död blev H. genom sitt nära förhållande till rikskanslern på sätt och vis den främste av de sv. fältherrarna, ehuru de övriga ej formellt underordnades honom och Bernhard av Weimar rentav, ehuru utan framgång, sökte bli erkänd som överbefälhavare. Rivaliteten mellan honom och H. skadade mycket den sv. krigföringen i s. Tyskland, vilken kom att sakna enhetlighet. Under 1633 drev H. till att börja med Åldringen tillbaka ö. om Lech och belägrade därefter, ehuru förgäves, Konstanz. Ankomsten av spanska trupper tvang honom att förena sig med hertig Bernhard, men sedan Åldringen lyckats framtränga till Elsass och undsätta det viktiga Breisach, skilde sig H. från hertigen och tvang genom ett synnerligen skickligt fört fälttåg fienden att med stora förluster draga sig allt längre österut och slutl. in i Bayern, varpå H. befäste det sv. väldet i övre Schwaben. 1634 tvang den fientliga huvudarméns anryc-kande H. och hertig Bernhard att åter förena sina krafter, men misstroendet mellan dem fortfor; på gr. av deras olika naturer blev befälsföringen osäker och vacklande, och detta i förening med fiendens överlägsenhet ledde 1634 till det förkrossande nederlaget vid Nörd-lingen, där H. föll i fångenskap. Efter 8 år utväxlades han och återvände över Frankrike, där han hälsades med stora hedersbetygelser, till Sverige. Här erhöll han kort därpå befälet över den här, som i början av 1644 från Småland inföll i Skåne. H. erövrade större delen av detta landskap, men avgörande blevo hans operationer ej, då den danska flottan hindrade en planerad övergång till Själland och först strax före fredsslutet en belägring av Malmö kunde påbörjas. Under Karl X Gustavs krig fick H. ledningen av det eg. Sveriges försvar men dog strax före Danmarks krigsförklaring. H. var en klok och försiktig general men torde ej i fältherrebegåvning ha kunnat mäta sig med vare sig hertig Bernhard, Banér el. Torstenson. Med sin första hustru, Christina Oxenstierna (d. 1631), hade H. blott ett överlevande barn, dottern Agneta (se ovan), 1643 förmälde sig H. med Sigrid Bielke, med vilken han hade 2 efterlevande döttrar. H:s brev till A. Oxenstierna äro tryckta i A. Oxenstiernas ”Skrifter och brefväxling”, 2:8 (1897), hans brevväxling med konungen till stor del i ”Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia”, 1—2 (1854—59). — Litt.: A. Stille, ”öfversigt af fälttåget i Skåne 1644” (i ”Krigsvetenskapsakad:s tidskr.”, 1910). P.S. 9) Henrik Henriksson H. (af Mar i en-bor g), son till H.5), friherre, krigare (1618— 93), blev 1634 fänrik, 1643 överste, 1654 generalmajor och kav., deltog i Karl X Gustavs polska krig och blev därunder 1656 generallöjtnant, riksråd och hovrättsråd i Svea hovrätt 1660, fältmarskalk 1665, generalguvernör i Bremen-Verden 1666. Efter krigsutbrottet 1675 försvarade H. med betydligt underlägsna trupper med stor tapperhet sitt general-guvernement men måste 1676 uppge huvudfästningen Stade. Ehuru utan erfarenhet som sjöman blev han vid hemkomsten t.f. chef för Amiralitetskollegium, överbefälhavare för flottan och amiralgeneral 1677 men led s.å, i Köge bukt ett förkrossande nederlag. På hösten s.å. fördrev H. norrmännen från Jämtland och förde därpå befälet över den här, som 1678—79 skulle anfalla Ostpreussen. Svårigheterna här blevo dock H. övermäktiga, och företaget misslyckades med stora förluster. Efter freden blev han åter generalguvernör i Bremen-Verden. P.S. 10) Bengt H. (af Ä minne), sonson till H. 4), friherre, krigare och ämbetsman (1623—-78), avancerade under 30-åriga kriget till överstelöjtnant, blev 1654 guvernör i Halland, 1656 i Estland, om vars försvar mot ryssarna han inlade stora förtjänster, generalmajor s.å., riksråd 1660, ledde de förhandlingar, som förde till freden i Kardis 1661, ambassadör till Moskva 1662, generalguvernör i Estland 1672, president i Svea hovrätt 1674, fältmarskalk 1677. Under förmyndarstyrelsen hörde H. till De la Gardies parti och var en av hans ivrigaste vapendragare. P.S. 11) Arvid Bernhard H. (af Eke-byholm), greve, statsman (% 1664—17A 1742). Tillhörande den yngsta grenen av ätten H. af Kanckas, son till översten Gustaf H och Anna Helena v. Gertten, föddes H. på Vuorentaka gård i s.v. Finland. Sedan fadern avlidit 1673 och reduktionen i början av 1680-talet hårt drabbat familjens ekonomi, tog H. 1682 värvning som musketör vid Livgardet till fot, blev fänrik 1685 och begav sig 1687 utomlands, gick i kejserlig tjänst, deltog i slaget vid Mohacs sept. 1687 och vistades ett halvår i Frankrike. Efter ett besök i hemlandet reste han ånyo 1690 ut, nu till den holländska krigsskådeplatsen, var några år kapten i holländsk tjänst men uppehöll alltjämt förbindelser med hemlandet och hade turen att bli be- — 317 — — 318 —