HORN Arvid Horn. Målning av G. E. Schröder. 1727. Riddarhuset, Stockholm. märkt av Karl XI, som i febr. 1696 utnämnde honom till kaptenlöjtnant vid drabanterna. Kort härefter gifte sig H. med Anna Beata Ehrensteen (1669—1703), en förbindelse, son? såväl ekonomiskt som socialt blev av största betydelse för H.; bl.a. blev han svåger med Nils Gyldenstolpe och nära befryndad med Lars Wallenstedt. Tjänstgöringen vid drabantkåren bragte H. i närmaste förbindelse med de kungliga, han deltog oförväget i Karl XH:s ungdomligt våghalsiga äventyr och förvärvade dennes vänskap, i juli 1700 blev han generalmajor. Under nordiska krigets första år följde H. kungen, till Själland, till Narva, där han på v. flygeln under lysande tapperhet förde drabanternas ena skvadron, medan kungen själv förde den andra, vidare till Düna, där H:s ingripande blev av avgörande betydelse för slagets utgång. 1702 deltog han i slaget vid Klissow, på nyåret 1704 befordrades han till generallöjtnant. Härmed var emellertid H:s militära bana avslutad. Visserligen hade hans insats i kriget varit betydande och hans dödsföraktande chocker med drabanterna i de avgörande ögonblicken vittnat icke blott om hans hänsynslösa mod utan även om hans goda omdöme. Men under den dagliga samvaron med kungen hade H. med en klok blandning av djärv frispråkighet och taktfullt kringgående av ömtåliga politiska frågor förstått att vinna kungens förtroende och denne i H. menat sig finna en person, som vore användbar även på andra poster än de militära och på sådana, där icke så många andra förmågor stodo till förfogande. I början av 1704 sändes H. att som sv. kommissarie söka komma till en uppgörelse med den storpolitiska konfederationen i Warszawa. Med kraft och slughet grep sig H. an den vanskliga uppgiften och lyckades framdriva beslut om konung Augusts avsättning samt Stanis-law Leszczyhskis val. Men under vistelsen i Warszawa råkade H. illa ut. Han hade Karl XH:s order att försvara staden mot ev. angrepp av August, en uppgift, som i själva verket med stadens dåliga befästningar och truppernas fåtalighet var på förhand hopplös i händelse av en verklig attack. När därför i slutet av aug. konung August under Karl XH:s tåg mot Lemberg gjorde en djärv framstöt mot Warszawa, måste H. kapitulera och ge sig fången. Han blev emellertid redan i mars 1705 utväxlad mot generallöjtnant Hallart. Ett uppehåll i det sv. högkvarteret vid Rawicz begagnade H. till att ingå ett nytt förmånligt äktenskap, nu med Karl Pipers svägerska, Inga Törnflycht (1675 —1708), tidigare g.m. v.-presidenten i Svea hovrätt P. Broméen. Därefter blev H. åter sänd till Warszawa och förde de underhandlingar, som ledde till freden med Polen i nov. 1705. Belöningen blev utnämning till kungl. råd och kansliråd; på nyåret 1706 reste H. hem till Sverige, i april intog han sin plats i den nu på gr. av flera dödsfall starkt decimerade rådskammaren, 1707 blev han guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein. Omgiven av avundsjuka och misstro på gr. av sin snabba karriär, intog H. de första åren i rådet en försiktig tillbakadragenhet, men han var skicklig i konsten att arbeta i det tysta, och, rik och frikostig, förstod han snart att förvärva vänner och inflytande. När i maj 1709 kanslipresidenten Gyldenstolpe avled, blev H. hans självskrivne efterträdare som ledare av Sveriges utrikespolitik, intill dess Karl XII ånyo erhöll möjlighet att samla diplomatiens trådar i sin hand. H:s första framträdande skedde under sällsynt vanskliga omständigheter, och han har knappast heller varit situationen vuxen. Efter nederlaget vid Poltava kunde han intet göra för att förhindra den koalition, som ånyo slöt sig omkr. Sverige. Hans försök att ersätta Gyldenstolpes franskvänliga politik med en närmare anslutning till sjömakterna, i sht England, var väl i huvudsak realpolitiskt motiverat men överskattade deras både vilja och förmåga att komma Sverige till hjälp. Hans åtgöranden att genom neutralisering av Tyskland söka vinna andrum för Sveriges provinser där fördömdes av Karl XII, nödgade H. — 319 — — 320 —