Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 11. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
Arvid Horn. Målning av G. E. Schröder. 1727.
Riddarhuset, Stockholm.
märkt av Karl XI, som i febr. 1696 utnämnde
honom till kaptenlöjtnant vid drabanterna.
Kort härefter gifte sig H. med Anna Beata
Ehrensteen (1669—1703), en förbindelse, son?
såväl ekonomiskt som socialt blev av största
betydelse för H.; bl.a. blev han svåger med
Nils Gyldenstolpe och nära befryndad med Lars
Wallenstedt. Tjänstgöringen vid drabantkåren
bragte H. i närmaste förbindelse med de
kungliga, han deltog oförväget i Karl XH:s
ungdomligt våghalsiga äventyr och förvärvade
dennes vänskap, i juli 1700 blev han
generalmajor. Under nordiska krigets första år följde
H. kungen, till Själland, till Narva, där han på
v. flygeln under lysande tapperhet förde
drabanternas ena skvadron, medan kungen själv
förde den andra, vidare till Düna, där H:s
ingripande blev av avgörande betydelse för
slagets utgång. 1702 deltog han i slaget vid
Klissow, på nyåret 1704 befordrades han till
generallöjtnant. Härmed var emellertid H:s
militära bana avslutad. Visserligen hade hans
insats i kriget varit betydande och hans
dödsföraktande chocker med drabanterna i de
avgörande ögonblicken vittnat icke blott om hans
hänsynslösa mod utan även om hans goda omdöme.
Men under den dagliga samvaron med kungen
hade H. med en klok blandning av djärv
frispråkighet och taktfullt kringgående av
ömtåliga politiska frågor förstått att vinna kungens
förtroende och denne i H. menat sig finna en
person, som vore användbar även på andra
poster än de militära och på sådana, där icke
så många andra förmågor stodo till förfogande.
I början av 1704 sändes H. att som sv.
kommissarie söka komma till en uppgörelse med
den storpolitiska konfederationen i Warszawa.
Med kraft och slughet grep sig H. an den
vanskliga uppgiften och lyckades framdriva
beslut om konung Augusts avsättning samt
Stanis-law Leszczyhskis val. Men under vistelsen i
Warszawa råkade H. illa ut. Han hade Karl
XH:s order att försvara staden mot ev. angrepp
av August, en uppgift, som i själva verket med
stadens dåliga befästningar och truppernas
fåtalighet var på förhand hopplös i händelse av
en verklig attack. När därför i slutet av aug.
konung August under Karl XH:s tåg mot
Lemberg gjorde en djärv framstöt mot Warszawa,
måste H. kapitulera och ge sig fången. Han
blev emellertid redan i mars 1705 utväxlad mot
generallöjtnant Hallart. Ett uppehåll i det sv.
högkvarteret vid Rawicz begagnade H. till att
ingå ett nytt förmånligt äktenskap, nu med
Karl Pipers svägerska, Inga Törnflycht (1675
—1708), tidigare g.m. v.-presidenten i Svea
hovrätt P. Broméen. Därefter blev H. åter sänd
till Warszawa och förde de underhandlingar,
som ledde till freden med Polen i nov. 1705.
Belöningen blev utnämning till kungl. råd och
kansliråd; på nyåret 1706 reste H. hem till
Sverige, i april intog han sin plats i den nu på gr.
av flera dödsfall starkt decimerade
rådskammaren, 1707 blev han guvernör för hertig Karl
Fredrik av Holstein.
Omgiven av avundsjuka och misstro på gr.
av sin snabba karriär, intog H. de första åren
i rådet en försiktig tillbakadragenhet, men han
var skicklig i konsten att arbeta i det tysta,
och, rik och frikostig, förstod han snart att
förvärva vänner och inflytande. När i maj
1709 kanslipresidenten Gyldenstolpe avled, blev
H. hans självskrivne efterträdare som ledare
av Sveriges utrikespolitik, intill dess Karl XII
ånyo erhöll möjlighet att samla diplomatiens
trådar i sin hand. H:s första framträdande
skedde under sällsynt vanskliga omständigheter,
och han har knappast heller varit situationen
vuxen. Efter nederlaget vid Poltava kunde han
intet göra för att förhindra den koalition, som
ånyo slöt sig omkr. Sverige. Hans försök att
ersätta Gyldenstolpes franskvänliga politik med
en närmare anslutning till sjömakterna, i sht
England, var väl i huvudsak realpolitiskt
motiverat men överskattade deras både vilja och
förmåga att komma Sverige till hjälp. Hans
åtgöranden att genom neutralisering av
Tyskland söka vinna andrum för Sveriges
provinser där fördömdes av Karl XII, nödgade H.
— 319 —
— 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
