Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 11. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
till en pinsam reträtt och lade grunden till det
motsatsförhållande, som hädanefter bestod
mellan kungen å ena sidan, H. och rådet å den
andra, och vilket bl.a. hade till följd, att H.
och kanslikollegiet av kungen fråntogos all
självständig befattning med utrikespolitiken. I fråga
om Sveriges försvar bör det emellertid
rättvis-iigen erinras om att det bl.a. var H:s
energiska pådrivningsarbete, som förskaffade M.
Stenbock de resurser, som betingade hans
framgångar i skånska kriget. Undsättningen
till de utomsvenska provinserna sköttes däremot
mera lamt, och i det alltmer förvirrade läget
kring frågan om anskaffandet och överföran
det av den styrka, som skulle bistå Stenbock
i Tyskland, blev slutl. rådet desavuerat av
kungen och helt satt ur spelet. I förbittring
och grämelse drog sig nu H. från all befattning
med försvarsverket; klyftan mellan honom och
kungen var härefter oöverstiglig. Vid 1714 års
riksdag, ställd mellan en konung, som
förbjudit ständernas samvaro, och ständer, som på
allt sätt ville inkräkta på regeringens område,
nöjde sig H. med att försiktigt balansera sig
fram, tills han och rådet sågo sig av
omständigheterna nödsakade att kungöra det kungl.
förbudet och därmed lamslå ständernas arbete.
Efter kungens hemkomst och till 1718 nöjde
sig H. i huvudsak med att intaga en avvaktande
hållning, och föga är känt om hans verkliga
avsikter. ”Att han önskade konungamaktens
inskränkning är ganska troligt, att han arbetat
därför under Karl XII:s senaste år är möjligt,
men aldrig bevisat” (Malmström). Ett tredje
gifte (1710) med Margareta- Gyllenstierna (d.
1740), dotter till fältmarskalken och
presidenten i Krigskollegium Nils Gyllenstierna, hade
ånyo tillfört honom en ansenlig förmögenhet
och tillät honom att lugnt bida sin tid. Även
efter kungens död lät han sakerna ha sin gång,
gjorde endast försiktigt motstånd mot Ulrika
Eleonoras åberopande av sin arvsrätt till
kronan, trots att han i henne sedan 1714 års
riksdag hade en given fiende, och fann sig t.o.m.
i att för ett år bli helt satt ur spelet. Då han
näml, under försöken 1719 att nå ett
jämviktsläge mellan kungamakt, råd och ständer
råkade i konflikt med drottningen i en detaljfråga
gällande avvägandet av hennes och rådets
kompetens och därvid fann sig sakna ständernas
stöd, begärde han i april avsked som
kanslipresident, varefter drottningen skyndade sig att
lämna sitt bifall och samtidigt, vilket
visserligen icke riktigt varit H:s mening, entledigade
honom från rådsämbetet. Men Ulrika
Eleonoras vanstyre och kanslipresidenten G.
Cron-hielms oförmåga att hävda sig gentemot
arvprins Fredriks allt tydligare försök att få taga
Uppslagsbok. XIII. __ 321 __
11
hand om utrikespolitiken beredde marken för
H. Vid riksdagen 1720 blev han den
självskrivne ledaren för de många med drottningens
åtgärder missnöjda; med överväldigande
majoritet utsågs han till lantmarskalk. H:s
maktställning var nu i oavbrutet stigande, i sht sedan
han med arvprinsen ingått en överenskommelse,
i vilken H. lovade sitt bistånd till dennes
upp-höjelse till konung och Fredrik förband sig
att återinsätta H. i rådet. Med klokhet och kraft
ledde H. de överväganden, som förde till 1720
års R.F. På samtidiga förslag av konung
Fredrik och Sekreta utskottet inkallades han i
april i rådet, och på samtliga ståndens begäran
åtog han sig även kanslipresidentskapet, när
riksdagsärendena förts till slut. De närmaste
årens sv. historia samt 1723 års riksdag
karakteriseras av konung Fredriks försök till
maktutvidgning och det holsteinska partiets (se d.o.)
stigande inflytande. Genom skickligt
utnyttjande av omständigheterna förstod H., vars
vänskap med kungen var av kort varaktighet, att
omintetgöra dennes planer; svårare var att
hålla holsteinarna stången, och H. måste bl.a.
finna sig i den av dem genomdrivna
Ceder-hielmska beskickningen till Petersburg på
våren 1725. Men holsteinarnas triumf blev icke
långvarig. Med hänvisning till de risker, ett i
Norden alltför starkt engagerat Ryssland
innebar, kunde H., i sht sedan han 1725 i engelske
ministern Poyntz förvärvat en pålitlig
bundsförvant, börja föra en mera aggressiv politik
mot holsteinarna. Vid valet mellan de båda
maktgrupperingar, som 1725 delade Europa i
två skilda läger, wienska alliansen (kejsaren,
Spanien, Ryssland) och hannoverska alliansen
(England, Frankrike, Preussen), lyckades H.
under årslångt, skickligt och segt utnyttjande
av konjunkturerna utmanövrera holsteinarna
och få rådet med på principiell anslutning till
hannoverska alliansen. Vid riksdagen 1726/28..
då H. ånyo fungerade som lantmarskalk,
fullföljde han sin seger, och i mars 1727
undertecknades fördraget mellan Sverige, England
och Frankrike. Detta blev grundvalen för H:s
maktställning under en följd av år, en
maktställning, som ingen kanslipresident varken före
el. efter honom innehaft, formellt reglerad
genom att ständerna gåvo H. fullmakt att i den
sekreta kommission, som skulle fungera
mellan riksdagarna, inkalla vilka ledamöter han
ville. En rad nya, H. tillgivna riksråd
tillsattes, och i den högre ämbetsmannavärlden
skedde talrika omplaceringar, som tryggade H:s
makt, varvid han dock noga beaktade att hellre
genom välgärningar vinna och skingra sina
motståndare än genom förföljelser förbittra
och sammanhålla dem. För en tid såg det
ock
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
