Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 11. Arvid Bernhard (af Ekebyholm) - Horn, 12. Adam (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
så ut, som om H. skulle lyckas att försona de
söndrade sinnena och samla hela landet till
positiva arbetsuppgifter; de år, som följde
närmast efter riksdagen 1727, voro de lugnaste och
lyckligaste Sverige på många år upplevat,
näringslivet uppblomstrade, penningväsendet vann
stabilitet, riksgälden minskades. Vid riksdagen
1731 fick H. det mest lysande erkännande för
vad han gjort för landet. Han valdes till
lantmarskalk, med 517 röster, medan den närmaste
i ordningen blott erhöll 34. Men redan visade
sig tecken till att H:s maktställning började
vackla. Det motsatsförhållande, vari H. råkat
till kungen och vilket ytterligare skärptes
genom H:s öppna ogillande av dennes förbindelse
med fröken Taube, utnyttjades av hänsynslösa
motståndare, framförallt bröderna Gyllenborg,
och en koalition mot H. började bildas. Genom
en avskedsansökan i maj 1731 framdrev H.
visserligen en försäkran från stånden, att han
vore ”omistlig”, men åtskilliga smärre
motgångar vid riksdagen visade, att koalitionen
mot H. vann terräng. Av den största betydelse
härvid blev, att själva förutsättningen för H:s
utrikespolitik blev undanryckt genom att det
förbund, varpå han byggt sitt system, upplöstes;
Englands och Frankrikes vänskap var med
1731 förbi. H. sökte nu hålla en medelväg, men
den alltmera kritiska utrikespolitiska
situationen, kulminerande i polska tronföljdskrigets
utbrott 1733, vållade honom stora svårigheter.
Gentemot Frankrike, som påyrkade svenskt
ingripande, därvid understött av det H.-fientliga
partiet, ställde sig H. ingalunda absolut
avvisande men uppställde krav på garantier för att
icke Sverige skulle lämnas i sticket. Vid den
1734 sammanträdande riksdagen bröto sig
motsättningarna skarpt. I Sekreta utskottet hade
H:s motståndare övervikt, men med den
majoritet han hade på riddarhuset och i prästeståndet
kunde H. hålla motpartiet stången. Sedan
emellertid genom franske ministerns förbindelser
med H:s ovänner i nov. 1734 hattpartiet
konsoliderats, blev hans ställning ytterligare
försvårad, och i okt., medan alltjämt striderna om
det franska förbundet pågingo som häftigast,
begärde H., nu själv sjuklig, 70 år gammal och
förutseende ännu oroligare tider, avsked från
kanslipresidentskapet. Men även denna gång
gav han vika för påtryckningarna och stannade
kvar. Ständerna gåvo regeringen fria händer i
fråga om utrikespolitiken. H. gick med på en
ganska intetsägande konvention med Frankrike,
men några veckor senare förnyade han även
1724 års vänskapsfördrag med Ryssland, vilket
väckte Frankrikes synnerliga förbittring.
Franske ministern började nu en delvis mot H.
personligen riktad fejd, som antog allt bittrare
for
mer och under vars fortgång med agitation och
stridsskrifter lidelserna uppjagades, motsätt
ningarna skärptes och hattpartiet alltmera
grep omkring sig. H. var emellertid nu trött på
kampen, och hans av sjuklighet och missmod
föranledda passivitet — 1737 tillbragte han
sålunda 8 mån. på sina gods — äventyrade i hög
grad regeringens sammanhållning. När
ständerna 1738 sammankommo, visade det sig också
genast, att H. skulle ligga under i den kamp,
som förestod. En ny konvention med
Frankrike förband Sverige till den avhängighet under
detta land, som H. alltid sökt avvärja, och
samtidigt togos öppet steg till brytning med
den makt, England, vars vänskap H. ansåg
nyttigast för Sverige. Det var ett direkt nederlag
för hela hans statskonst, och hans ställning var
nu ohållbar. Så mycket betydde emellertid H:s
namn, hans stora anseende och minnet av hans
långa ämbetsmannatid och utmärkta förtjänster,
att hattarna gjorde vad de kunde för att få
honom att frivilligt draga sig undan, innan den
stora kampen med rådet skulle begynna. 18/i2
1738 inlämnade H. sin avskedsansökan, vilken
under stora ärebetygelser beviljades.
Det är ganska vanskligt att få ett fast grepp
om H. som personlighet, beroende icke minst
på att han i sina brev är så förtegen om sig
själv och att motiven för hans handlingssätt
ofta ligga i dunkel och kunna tydas olika. Vid
sidan av karolinens bryska rättframhet finner
man klok omtanke och en försiktighet, som
sällan förivrar sig, men också slug förställning,
hänsynslös ärelystnad och cynisk egoism. Hans
bildning var grund, och några kulturella
intressen hade han knappast. Men på det område,
där tyngdpunkten av H:s verksamhet faller,
utrikespolitiken, var han en mästare, och det lider
intet tvivel, att det var H., som genom sin kloka,
självständiga och fosterländska utrikespolitik
skapade förutsättningar för och har den
huvudsakliga förtjänsten av den förvånansvärt
snabba allmänna uppblomstring efter de sista
karolinska årens utmattning, vilken utmärker
hans regeringstid. — Litt.: S. Grauers, ”A. B.
H.”, 1 (1920; går till 1713); C. G. Malmström,
”Sveriges politiska historia från konung Carl
XII:s död till statshvälfningen 1772” (2 uppl.,
1—2, 1893—95); G. Horn, ”A. B. H.” (1852; är
en ättlings ensidiga panegyrik); W. Svedelius’
biografi i ”Sv. akad:s handlingar”, 1879
(hu-vudsakl. ett retoriskt äreminne). C
12) Adam H. (af Ekebyholm), den
föregåendes son, greve, riksråd (1717—78), blev
major 1741, överste 1747, generalmajor 1757,
generallöjtnant 1759. Genom sin börd
tillhörande mösspartiet, övergick H. redan o. 1750
till hovpartiet, insattes i Sekreta utskottet vid
— 323 —
— 324 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
