HORN så ut, som om H. skulle lyckas att försona de söndrade sinnena och samla hela landet till positiva arbetsuppgifter; de år, som följde närmast efter riksdagen 1727, voro de lugnaste och lyckligaste Sverige på många år upplevat, näringslivet uppblomstrade, penningväsendet vann stabilitet, riksgälden minskades. Vid riksdagen 1731 fick H. det mest lysande erkännande för vad han gjort för landet. Han valdes till lantmarskalk, med 517 röster, medan den närmaste i ordningen blott erhöll 34. Men redan visade sig tecken till att H:s maktställning började vackla. Det motsatsförhållande, vari H. råkat till kungen och vilket ytterligare skärptes genom H:s öppna ogillande av dennes förbindelse med fröken Taube, utnyttjades av hänsynslösa motståndare, framförallt bröderna Gyllenborg, och en koalition mot H. började bildas. Genom en avskedsansökan i maj 1731 framdrev H. visserligen en försäkran från stånden, att han vore ”omistlig”, men åtskilliga smärre motgångar vid riksdagen visade, att koalitionen mot H. vann terräng. Av den största betydelse härvid blev, att själva förutsättningen för H:s utrikespolitik blev undanryckt genom att det förbund, varpå han byggt sitt system, upplöstes; Englands och Frankrikes vänskap var med 1731 förbi. H. sökte nu hålla en medelväg, men den alltmera kritiska utrikespolitiska situationen, kulminerande i polska tronföljdskrigets utbrott 1733, vållade honom stora svårigheter. Gentemot Frankrike, som påyrkade svenskt ingripande, därvid understött av det H.-fientliga partiet, ställde sig H. ingalunda absolut avvisande men uppställde krav på garantier för att icke Sverige skulle lämnas i sticket. Vid den 1734 sammanträdande riksdagen bröto sig motsättningarna skarpt. I Sekreta utskottet hade H:s motståndare övervikt, men med den majoritet han hade på riddarhuset och i prästeståndet kunde H. hålla motpartiet stången. Sedan emellertid genom franske ministerns förbindelser med H:s ovänner i nov. 1734 hattpartiet konsoliderats, blev hans ställning ytterligare försvårad, och i okt., medan alltjämt striderna om det franska förbundet pågingo som häftigast, begärde H., nu själv sjuklig, 70 år gammal och förutseende ännu oroligare tider, avsked från kanslipresidentskapet. Men även denna gång gav han vika för påtryckningarna och stannade kvar. Ständerna gåvo regeringen fria händer i fråga om utrikespolitiken. H. gick med på en ganska intetsägande konvention med Frankrike, men några veckor senare förnyade han även 1724 års vänskapsfördrag med Ryssland, vilket väckte Frankrikes synnerliga förbittring. Franske ministern började nu en delvis mot H. personligen riktad fejd, som antog allt bittrare for mer och under vars fortgång med agitation och stridsskrifter lidelserna uppjagades, motsätt ningarna skärptes och hattpartiet alltmera grep omkring sig. H. var emellertid nu trött på kampen, och hans av sjuklighet och missmod föranledda passivitet — 1737 tillbragte han sålunda 8 mån. på sina gods — äventyrade i hög grad regeringens sammanhållning. När ständerna 1738 sammankommo, visade det sig också genast, att H. skulle ligga under i den kamp, som förestod. En ny konvention med Frankrike förband Sverige till den avhängighet under detta land, som H. alltid sökt avvärja, och samtidigt togos öppet steg till brytning med den makt, England, vars vänskap H. ansåg nyttigast för Sverige. Det var ett direkt nederlag för hela hans statskonst, och hans ställning var nu ohållbar. Så mycket betydde emellertid H:s namn, hans stora anseende och minnet av hans långa ämbetsmannatid och utmärkta förtjänster, att hattarna gjorde vad de kunde för att få honom att frivilligt draga sig undan, innan den stora kampen med rådet skulle begynna. 18/i2 1738 inlämnade H. sin avskedsansökan, vilken under stora ärebetygelser beviljades. Det är ganska vanskligt att få ett fast grepp om H. som personlighet, beroende icke minst på att han i sina brev är så förtegen om sig själv och att motiven för hans handlingssätt ofta ligga i dunkel och kunna tydas olika. Vid sidan av karolinens bryska rättframhet finner man klok omtanke och en försiktighet, som sällan förivrar sig, men också slug förställning, hänsynslös ärelystnad och cynisk egoism. Hans bildning var grund, och några kulturella intressen hade han knappast. Men på det område, där tyngdpunkten av H:s verksamhet faller, utrikespolitiken, var han en mästare, och det lider intet tvivel, att det var H., som genom sin kloka, självständiga och fosterländska utrikespolitik skapade förutsättningar för och har den huvudsakliga förtjänsten av den förvånansvärt snabba allmänna uppblomstring efter de sista karolinska årens utmattning, vilken utmärker hans regeringstid. — Litt.: S. Grauers, ”A. B. H.”, 1 (1920; går till 1713); C. G. Malmström, ”Sveriges politiska historia från konung Carl XII:s död till statshvälfningen 1772” (2 uppl., 1—2, 1893—95); G. Horn, ”A. B. H.” (1852; är en ättlings ensidiga panegyrik); W. Svedelius’ biografi i ”Sv. akad:s handlingar”, 1879 (hu-vudsakl. ett retoriskt äreminne). C 12) Adam H. (af Ekebyholm), den föregåendes son, greve, riksråd (1717—78), blev major 1741, överste 1747, generalmajor 1757, generallöjtnant 1759. Genom sin börd tillhörande mösspartiet, övergick H. redan o. 1750 till hovpartiet, insattes i Sekreta utskottet vid — 323 — — 324 —