HORN 1751/52 års riksdag och var länge trots sina skäligen obetydliga statsmannagåvor en av de kungligas mest betrodda, bl.a. av dem sänd på en resultatlös beskickning till Petersburg 1756. Han deltog därefter i pommerska kriget, blev som lantmarskalkskandidat 1760 med lätthet slagen av A. v. Fersen, gled nu alltmer över till mössorna igen och blev som deras och hovpartiets kandidat insatt i rådet 1761 och samtidigt överstemarskalk. Efter hattpartiets fall 1765 blev han vald till kanslipresident men avsade sig till förmån för Löwenhielm. 1769 jämte sina kolleger avsatt, återinkallades han i rådet 1771 och övergick efter statsvälvningen i Gustav IH:s rådkammare, samtidigt med att han upphöjdes till riksstallmästare. C. 13) C a t h a r i n a E b b a H. (a f Ä m i n n e), riksgrevinna (1720—81), blev 1745 efter Hedvig Taube (von Hessenstein) Fredrik I:s mätress men vann aldrig samma inflytande som före-träderskan. 1746 blev hon upphöjd till romersk riksgrevinna, efter ett par år upplöstes förbindelsen, och 1762 blev hon g.m. riksrådet, greve Ulrik Barck (1718—72). C. 14) Gustav Adolf H. (af Ä minne), den föregåendes bror, greve, militär (1721— 93), blev 1760 överste i sv. armén, 1770 generalmajor, s.å. president i Krigskollegium. P.N-m. 15) Fredrik H. (af Ä m i n n e), den föregåendes bror, greve, militär (1725—96), deltog i fransk krigstjänst i såväl österrikiska tronföljdskri-get som sjuåriga kriget, blev 1760 sv. överste, 1770 generalmajor. Efter att H. enleverat en brordotter till hattchefen Thomas Plomgren slöt han sig — i strid med sin släkts traditioner — till hattarna, övergick 1765 till hovpartiet och var vid riksdagen 1771/ 72 en av dettas ivrigaste förkämpar. I 1772 års statsvälvning tog han en framträdande del, fick på revolutionsdagen av Gustav III överbefälet över trupperna i Stockholm och befordrades som belöning för sitt välförhållande till generallöjtnant samt upphöjdes jämte brodern H.14) i grevligt stånd, varvid han anhöll att få kalla sig ”Gustafsvän”, vilket av kungen avböjdes. Hans svärmiska beundran för kungen svalnade emellertid småningom, vid 1789 års riksdag tillhörde han de oppositionsmän, som av kungen arresterades, och 1792 befanns hans son vara en av de mest komprometterade i den sammansvärjning, som ledde till mordet på Gustav III. C. 16) Claes Fredrik H. (af Ä m i n n e), den föregåendes son, greve (1763—1823). Efter några års militärtjänst blev H. major vid Fortifikationen 1783 men tog avsked 1789 och ägnade sig därefter åt matematiska och filosofiska studier på sin gård Huvudsta (Solna s:n), som hans morfar, kommerserådet A. Plomgren, gjort till släktfideikommiss. H. hade vuxit upp i ett hem, där den tidigare entusiasmen för Gustav III förbytts i hat. Vid faderns arrestering 1789 hade han i sin exalterade förbittring anhållit att få dela dennes fängelse och blev med sin nervösa och överspänt romantiska läggning känd som en av kungens hätskaste antagonister. Mot slutet av 1791 blev han bekant med J. J. Anckarström och tog med gillande del av dennes planer att mörda Gustav III. Sedan dessa båda med sig lierat A. L. Ribbing, utformades planen ytterligare och anknöts till likartade, ehuru mera politiskt färgade planer, i vilka C. F. Pechlin var medelpunkten. På dagen för mordet betedde sig H. fullst. förvirrat, deltog i maskeraden och greps som en av de första misstänkta, bekände efter några dagar och inlämnade en sentimental och uppstyltad nådeansökan, varefter han dömdes till döden men benådades med landsförvisning. Han fann en tillflykt i Danmark, där han kallade sig Fredrik Claesson, utvisades 1801 och flyttade till Lübeck men återvände 1813 till Köpenhamn. Här utgav han 1816 en saml. ”Små skaldestycken”, skäligen obetydliga tillfällighetsdikter och rimmade metafysiska betraktelser. — Litt.: L. Bobé i ”Vor Fortid”, 1 (1917). C. 17) Claes Fred vik H. (af Äminne), den föregåendes son, ämbetsman, politiker (1791—1865), urspr. i militärtjänst men tog avsked 1822. Fr.o.m. riksdagen 1817 uppträdde han på riddarhuset, där han stod C. H. Anckar-svärd och riddarhusliberalerna mycket nära tills de oroliga åren 1838 och 1839, då han gav uttryck åt sina farhågor för den politiska radikalismen. Trots detta insattes han vid riksdagen 1840 av de segrande liberalerna som ordf, i Statsutskottet och Hemliga utskottet. Upprepade sammanstötningar mellan den obehärskade och lättretade H. och främst prof. — 325 — — 326 —