Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 12. Adam (af Ekebyholm) - Horn, 13. Catharina Ebba (af Åminne) - Horn, 14. Gustav Adolf (af Åminne) - Horn, 15. Fredrik (af Åminne) - Horn, 16. Claes Fredrik (af Åminne) - Horn, 17. Claes Fredrik (af Åminne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
1751/52 års riksdag och var länge trots sina
skäligen obetydliga statsmannagåvor en av de
kungligas mest betrodda, bl.a. av dem sänd på
en resultatlös beskickning till Petersburg 1756.
Han deltog därefter i pommerska kriget, blev
som lantmarskalkskandidat 1760 med lätthet
slagen av A. v. Fersen, gled nu alltmer över
till mössorna igen och blev som deras och
hovpartiets kandidat insatt i rådet 1761 och
samtidigt överstemarskalk. Efter hattpartiets fall
1765 blev han vald till kanslipresident men
avsade sig till förmån för Löwenhielm. 1769
jämte sina kolleger avsatt, återinkallades han
i rådet 1771 och övergick efter statsvälvningen
i Gustav IH:s rådkammare, samtidigt med att
han upphöjdes till riksstallmästare. C.
13) C a t h a r i n a E b b a H. (a f Ä m i n n e),
riksgrevinna (1720—81), blev 1745 efter
Hedvig Taube (von Hessenstein) Fredrik I:s mätress
men vann aldrig samma inflytande som
före-träderskan. 1746 blev hon upphöjd till romersk
riksgrevinna, efter ett par år upplöstes
förbindelsen, och 1762 blev hon g.m. riksrådet,
greve Ulrik Barck (1718—72). C.
14) Gustav Adolf H. (af Ä minne),
den föregåendes bror, greve, militär (1721—
93), blev 1760 överste i sv. armén, 1770
generalmajor, s.å. president i Krigskollegium. P.N-m.
15) Fredrik H. (af Ä m i n n e), den
föregåendes bror, greve, militär (1725—96),
deltog i fransk
krigstjänst i såväl
österrikiska tronföljdskri-get som sjuåriga
kriget, blev 1760 sv.
överste, 1770
generalmajor. Efter att
H. enleverat en
brordotter till hattchefen
Thomas Plomgren
slöt han sig — i
strid med sin släkts
traditioner — till
hattarna, övergick
1765 till hovpartiet och var vid riksdagen 1771/
72 en av dettas ivrigaste förkämpar. I 1772 års
statsvälvning tog han en framträdande del, fick
på revolutionsdagen av Gustav III överbefälet
över trupperna i Stockholm och befordrades
som belöning för sitt välförhållande till
generallöjtnant samt upphöjdes jämte brodern
H.14) i grevligt stånd, varvid han anhöll att få
kalla sig ”Gustafsvän”, vilket av kungen
avböjdes. Hans svärmiska beundran för kungen
svalnade emellertid småningom, vid 1789 års
riksdag tillhörde han de oppositionsmän, som
av kungen arresterades, och 1792 befanns hans
son vara en av de mest komprometterade i den
sammansvärjning, som ledde till mordet på
Gustav III. C.
16) Claes Fredrik H. (af Ä m i n n e),
den föregåendes son, greve (1763—1823). Efter
några års
militärtjänst blev H. major
vid Fortifikationen
1783 men tog avsked
1789 och ägnade sig
därefter åt
matematiska och filosofiska
studier på sin gård
Huvudsta (Solna
s:n), som hans
morfar, kommerserådet
A. Plomgren, gjort
till släktfideikommiss.
H. hade vuxit upp
i ett hem, där den tidigare entusiasmen för
Gustav III förbytts i hat. Vid faderns
arrestering 1789 hade han i sin exalterade förbittring
anhållit att få dela dennes fängelse och blev
med sin nervösa och överspänt romantiska
läggning känd som en av kungens hätskaste
antagonister. Mot slutet av 1791 blev han
bekant med J. J. Anckarström och tog med
gillande del av dennes planer att mörda Gustav
III. Sedan dessa båda med sig lierat A. L.
Ribbing, utformades planen ytterligare och
anknöts till likartade, ehuru mera politiskt
färgade planer, i vilka C. F. Pechlin var
medelpunkten. På dagen för mordet betedde sig H.
fullst. förvirrat, deltog i maskeraden och greps
som en av de första misstänkta, bekände efter
några dagar och inlämnade en sentimental och
uppstyltad nådeansökan, varefter han dömdes
till döden men benådades med landsförvisning.
Han fann en tillflykt i Danmark, där han
kallade sig Fredrik Claesson, utvisades 1801 och
flyttade till Lübeck men återvände 1813 till
Köpenhamn. Här utgav han 1816 en saml.
”Små skaldestycken”, skäligen obetydliga
tillfällighetsdikter och rimmade metafysiska
betraktelser. — Litt.: L. Bobé i ”Vor Fortid”, 1
(1917). C.
17) Claes Fred vik H. (af Äminne),
den föregåendes son, ämbetsman, politiker
(1791—1865), urspr. i militärtjänst men tog
avsked 1822. Fr.o.m. riksdagen 1817 uppträdde
han på riddarhuset, där han stod C. H.
Anckar-svärd och riddarhusliberalerna mycket nära
tills de oroliga åren 1838 och 1839, då han gav
uttryck åt sina farhågor för den politiska
radikalismen. Trots detta insattes han vid
riksdagen 1840 av de segrande liberalerna som
ordf, i Statsutskottet och Hemliga utskottet.
Upprepade sammanstötningar mellan den
obehärskade och lättretade H. och främst prof.
— 325 —
— 326 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
