HOV Höger framhov, sedd underifrån a, b, c bärranden (a-a tåväggens, a-b sidoväggens, b-c traktväggens bärrand), d trakthörnen, e hörnstöden, f hornsulan, g» gz> g" bladlagret och utanför detta vita linjen, h hornstrålen, i hornballarna, k strålens mittfåra, 1 strålens sidofåror. olika delar, hornvägg, hornsula och hornstråle. Hornväggen omsluter kött-h. framtill och åt sidorna, går i sned riktning uppifrån och ned, är framtill något längre, baktill kortare, viker om vid hörnstöden och övergår nedtill i sulan. Hornväggens övre kant kallas k ronranden, dess undre bärranden och dess yttre yta resp, tåvägg, sidovägg och traktvägg. Bärranden har på gr. av h:s form ett större omfång än kronranden; likaledes minska väggens längd och tjocklek successivt i riktning bakåt. Den av traktvägg och hörnstöd bildade vinkeln benämnes hörnstödsvinkeln. Det parti av hornväggen, där kronranden vid trakterna övergår i hornstrålen, kallas h o r n-b a 11 a r. Hornväggens yttre lager, som är hårt och glänsande, kallas glasyrlagret, det mellersta utgöres av ett synnerligen hårt och fast horn, som kallas skyddslagret, och det inre, som har intim förbindelse med köttväggen, bladlagret, och har samma formation som denna. Förbindelsen mellan hornvägg och hornsula kallas vita linjen; den är ur hovbeslagssynpunkt synnerligen viktig. Hornsulan bekläder kött-h:s undre yta och avsöndras av denna. Dess horn är mera poröst. Sulan är normalt något välvd, bak-h:s mera än fram-h:s. Hornstrålen, som bildas av köttstrålen, är liksom denna kil-formig, dess horn mjukt och elastiskt och har i mitten en fördjupning, benämnd strålens mittelfåra, samt begränsas åt båda sidorna av två sidofåror. H.-hornet är mycket elastiskt och dessutom en dålig värmeledare, varigenom h:s inre, ömtåliga delar skyddas mot inverkan av hastiga temp.-växlingar. V.M-r. Hov (eg. samma ord som följ., möjl. urspr. ”upphöjning” el. dyl.; i betydelsen ”tempel” snarast lånat), i Norge och på Island vid hedendomens slut benämning på ett hedniskt tempel (jfr Harg och Vi). Dess utseende är känt dels genom i senare tid företagna utgrävningar och dels genom utförliga beskrivningar i fornisländsk litteratur (t.ex. i Eyr-byggja saga). Det bestod av en avlång, vid ena ändan avrundad byggnad. I den längre huvudbyggnaden, som var inrättad på samma sätt som de vanliga fornnordiska boningshusen, firades offermåltiden. I den mindre delen (afhus), avsedd för goden (se d.o.), be-funno sig bl.a. gudabilderna, tidigare ofta av trä. På altaret (stallr) låg altarringen, vid vilken eder svuros och som prästen under offret bar på armen. Här stod också offerkit-teln (hlautbolli). — Ordet uppträder ofta i med gudanamn sammansatta gårdnamn, ss. OSins-, pärs-, Fröy(s)- Njardar-, Ullarhof, medan vi i Sverige i stället möta namn på -vi. Hit höra även namn ss. Hofland, Hofvin. Om och när i de skandinaviska länderna namnet Hof betecknar ett tempel el. möjl. har en allmännare betydelse av ”gård”, är ovisst. — Som ett h. betecknas i isländska källor även hednatemplet i Uppsala. — Litt.: D. Bruun & F. Jönsson i ”Aarböger for nordisk Oldkyn-dighed”, 1909 (om utgrävningarna på Hof-staöir på Nordlandet i Norge); M. Olsen, ”Ætte-gård og helligdom” (1926). E.H. Hov (från mlty. och ty. Hof, samma ord som föregående), en furstes uppvaktning och närmaste omgivning i hans bostad. Under medeltiden hade ordet hird (se d.o.) samma betydelse, och hirdmännen utgjorde konungens livvakt och ständiga omgivning. Allteftersom konungens makt vidgades och kraven på riksstyrelsens utökande blevo större, framträdde ur hirdmännens led ämbetsmän med rent statlig befogenhet, vilket hade till följd, att mot medeltidens slut alla högre ämbetsmän hörde till h. Inom det sv. medeltida h. äro alltså drotsen. marsken och kanslern att betrakta ss. innehavare av de högsta h.-chargerna, varom också själva titlarna bära vittnesbörd. Drotsen var den, som skötte den kungl. hushållningen, marsken hästskötaren och kanslern kammartjänaren. Även våra medeltida drottningar hade sin h.-stat. Gustav Vasa tillsatte efter sitt val till konung de tre höga ämbetena riksdrot-sen, som nu, trol. efter danskt mönster, kallades rikshovmästaren, marsken och kanslern, som då även kallades hovråd (se d.o.). Beträf — 359 — — 360 —