Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hov (fot) - Hov (furstes uppvaktning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOV
Höger framhov, sedd underifrån a, b, c bärranden
(a-a tåväggens, a-b sidoväggens, b-c traktväggens
bärrand), d trakthörnen, e hörnstöden, f hornsulan,
g» gz> g" bladlagret och utanför detta vita linjen,
h hornstrålen, i hornballarna, k strålens mittfåra,
1 strålens sidofåror.
olika delar, hornvägg, hornsula och hornstråle.
Hornväggen omsluter kött-h. framtill och
åt sidorna, går i sned riktning uppifrån och
ned, är framtill något längre, baktill kortare,
viker om vid hörnstöden och övergår nedtill
i sulan. Hornväggens övre kant kallas k
ronranden, dess undre bärranden och dess
yttre yta resp, tåvägg, sidovägg och traktvägg.
Bärranden har på gr. av h:s form ett större
omfång än kronranden; likaledes minska
väggens längd och tjocklek successivt i riktning
bakåt. Den av traktvägg och hörnstöd bildade
vinkeln benämnes hörnstödsvinkeln.
Det parti av hornväggen, där kronranden vid
trakterna övergår i hornstrålen, kallas h o r
n-b a 11 a r. Hornväggens yttre lager, som är
hårt och glänsande, kallas glasyrlagret,
det mellersta utgöres av ett synnerligen hårt
och fast horn, som kallas skyddslagret,
och det inre, som har intim förbindelse med
köttväggen, bladlagret, och har samma
formation som denna. Förbindelsen mellan
hornvägg och hornsula kallas vita linjen;
den är ur hovbeslagssynpunkt synnerligen
viktig. Hornsulan bekläder kött-h:s undre
yta och avsöndras av denna. Dess horn är
mera poröst. Sulan är normalt något välvd,
bak-h:s mera än fram-h:s. Hornstrålen,
som bildas av köttstrålen, är liksom denna
kil-formig, dess horn mjukt och elastiskt och har
i mitten en fördjupning, benämnd strålens
mittelfåra, samt begränsas åt båda sidorna av
två sidofåror. H.-hornet är mycket elastiskt
och dessutom en dålig värmeledare, varigenom
h:s inre, ömtåliga delar skyddas mot inverkan
av hastiga temp.-växlingar. V.M-r.
Hov (eg. samma ord som följ., möjl. urspr.
”upphöjning” el. dyl.; i betydelsen ”tempel”
snarast lånat), i Norge och på Island vid
hedendomens slut benämning på ett hedniskt
tempel (jfr Harg och Vi). Dess utseende
är känt dels genom i senare tid företagna
utgrävningar och dels genom utförliga
beskrivningar i fornisländsk litteratur (t.ex. i
Eyr-byggja saga). Det bestod av en avlång, vid
ena ändan avrundad byggnad. I den längre
huvudbyggnaden, som var inrättad på samma
sätt som de vanliga fornnordiska
boningshusen, firades offermåltiden. I den mindre
delen (afhus), avsedd för goden (se d.o.),
be-funno sig bl.a. gudabilderna, tidigare ofta av
trä. På altaret (stallr) låg altarringen, vid
vilken eder svuros och som prästen under
offret bar på armen. Här stod också
offerkit-teln (hlautbolli). — Ordet uppträder ofta i
med gudanamn sammansatta gårdnamn, ss.
OSins-, pärs-, Fröy(s)- Njardar-, Ullarhof,
medan vi i Sverige i stället möta namn på -vi.
Hit höra även namn ss. Hofland, Hofvin. Om
och när i de skandinaviska länderna namnet
Hof betecknar ett tempel el. möjl. har en
allmännare betydelse av ”gård”, är ovisst. —
Som ett h. betecknas i isländska källor även
hednatemplet i Uppsala. — Litt.: D. Bruun
& F. Jönsson i ”Aarböger for nordisk
Oldkyn-dighed”, 1909 (om utgrävningarna på
Hof-staöir på Nordlandet i Norge); M. Olsen,
”Ætte-gård og helligdom” (1926). E.H.
Hov (från mlty. och ty. Hof, samma ord
som föregående), en furstes uppvaktning och
närmaste omgivning i hans bostad. Under
medeltiden hade ordet hird (se d.o.) samma
betydelse, och hirdmännen utgjorde konungens
livvakt och ständiga omgivning. Allteftersom
konungens makt vidgades och kraven på
riksstyrelsens utökande blevo större, framträdde ur
hirdmännens led ämbetsmän med rent statlig
befogenhet, vilket hade till följd, att mot
medeltidens slut alla högre ämbetsmän hörde till
h. Inom det sv. medeltida h. äro alltså drotsen.
marsken och kanslern att betrakta ss.
innehavare av de högsta h.-chargerna, varom också
själva titlarna bära vittnesbörd. Drotsen var
den, som skötte den kungl. hushållningen,
marsken hästskötaren och kanslern
kammartjänaren. Även våra medeltida drottningar
hade sin h.-stat. Gustav Vasa tillsatte efter sitt
val till konung de tre höga ämbetena
riksdrot-sen, som nu, trol. efter danskt mönster,
kallades rikshovmästaren, marsken och kanslern,
som då även kallades hovråd (se d.o.).
Beträf
— 359 —
— 360 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
