HOWARD fälhavare för engelska flottan genom sitt framgångsrika försvar mot den oövervinneliga armadan (se d.o.) 1588. 1596 förde H. jämte Essex befälet över den lyckosamma exp. till Cadiz, 1598 och 1599 förordnades han till överbefälhavare över alla Englands stridskrafter till lands och sjöss. Även under Jakob I bibehöll H. ett betydande inflytande och avgick som storamiral först 1618. P.S. 2) Esme William H., l:e baron H. o f Penrith (1930), engelsk diplomat (f. 1863), blev 1886 attaché i Rom, var därpå anställd vid ambassaden i Berlin och deltog i boerkriget. H. fick sedan åtskilliga viktiga värv, var 1913—19 envoyé i Stockholm, deltog 1919 i fredskonferensen i Paris, var 1919—24 ambassadör i Madrid, 1924—30 i Washington. P.Dhl. Howard [hau'ad], John, engelsk filantrop (1726—90). På resa till Portugal blev H. 1754 tagen av franska ka-pare och fick i Brest pröva dåtida grymma fängelseförhållanden. Frigiven och 1773 sheriff i Bedford, började han sitt livslånga arbete för att förbättra fängelseväsendet. Genom hänvändelse till parlamentet åstadkommos även flera reformer. H. undersökte även fängelserna samt lasaretts- och karantäns-förhållanden i de flesta europeiska länder (i Sverige 1781). Resultaten framlade han i ”The State of the prisons in England and Wales” (1777), ”State of prisons” (1780), ”An account of principal lazarettos in Europé” (1789). — Litt.: J. Stoughton, ”H.” (1884, sv. övers. 1890). S.N. Howard [håu'od], Leland Ossian, nordamerikansk entomolog (f. 1857), chef för Bu-reau of entomology i Washington 1894—1927. H. har ss. organisatör av denna jättelika inst, som har till mål skadeinsekternas bekämpande i U.S.A., inlagt en betydande förtjänst, vid sidan av en rikhaltig och mångsidig vetenskaplig förf.-verksamhet. S.Bqtn. Hovauditö'r, vid riksmarskalksämbetet och hovexp. anställd tjänsteman, som avlagt jur. examen och vars uppgift är att i rättegångar, som gälla hovet, de kungl. slotten el. Djurgården, bevaka konungens och hovets rätt. Titeln vice h. kan även tilldelas andra än vid hovet anställda jurister. E.K. Hovbeslag. Med h. avser man att hos hästen skydda hovhornet mot alltför stark nötning, att säkra fotens fäste på hal mark el. is, att rätta felaktiga benställningar och hovformer samt att bidraga till botandet av sjukdomar i hoven. H.-konsten är av gammal datum. Redan i antiken sysslade man därmed, även om formen för dess praktiska utövande i väsentlig mån avvek från nutidens. De gamla grekerna och romarna använde för sina hästar ett slags sandaler av läder, bast, t.o.m. järn, s.k. h i p-posandaler, som fastbundos med remmar om hovarna. Mongolerna påstås ha använt järnplattor fästade med kappor. Hun-nerna torde ha varit de första, som begagnat hästskor fästade med söm. Dessa skor, som datera sig från 5:e årh. e.Kr., voro små, smala och tunna, försedda med 6 sömhål samt en vågig yttre rand. De första skriftliga uppgifterna om h. äro från 500-talet e.Kr. I Sverige har man funnit hästskor, som med säkerhet stamma från den yngre medeltiden. H:s uppgift avsåg hos de flesta folkstammar att skydda hoven mot slitning, men nordborna använde h. framförallt för att därigenom bereda hästen bättre fotfäste på isarna. Det äldsta nordiska h. är sålunda endast en i s b r o d d, en halvcirkelformig järnskiva, försedd med en hake på underytan; skivans sidodelar voro försedda med spetsar, som slogos in i h:s tådel. Denna skomodell följdes av de s.k. m e r o-vingiska skorna, som började begagnas under 1000-talet och kännetecknades av sin tyngd och bredd, stora sömhål och vågiga ytterkanter. Stundom voro de ej hela utan blott brottstycken av en sko, avsedda att täcka en viss del av hoven. En annan skotyp var den spanska skon med hakar framom skoarmarnas ända, s.k. klinkhakar, samt uppåtriktade tå- och traktdelar. De anses härstamma från korstågens tid. Då antikens folk saknade kännedom om hovens fysiologiska förrättningar, voro de använda skomodellerna ej heller anpassade därefter, men då man fick kunskap härom, fingo dessa primitiva typer vika för skor av lämpligare konstruktioner. Det var engelsmännen Miles och Field, som fabricerade modellen till den numera allmänt falsade och avskålade skon. Denna kallas också den engelska och har med åren ytterligare modifierats och fullkomnats bl.a. av — 363 — — 364 —