HOVKAPELLETS PENSIONSINRÄTTNING sedan Gustav Vasas tid. Även dessförinnan voro dock musiker för längre el. kortare tidrymd anställda vid hovet, över huvud var det i Europa redan på 1400-talet mycket vanligt, att världsliga och andliga furstehov höllo egna musiker. Under 1500-talet bestod det sv. h. — liksom de franska och tyska — av solister (t.ex. orgel- och lutvirtuoser), vokalister och instrumentister (violister, trumpetare, trumslagare etc.). Det omorganiserades 1620 i samband med Gustav II Adolfs förmälning och fick under drottning Kristinas regering en glansperiod: kapellet hade en mycket ansenlig numerär, och dess prestationer höllos under skickliga h.-mästares ledning på hög nivå. Från 1640 och ända in på 1720-talet innehade medl. av släkten D ü b e n (se d.o.) h.-mästar-platsen. De svåra tiderna under Karl XII:s senare regeringsår återverkade på h., som blev avsevärt decimerat. Antalet musiker växte emellertid åter småningom, och sedan J. H. Roman (se denne) 1729 blivit h.-mästare, hade kapellet vid vissa tillfällen ett hundratal medl. (inkl, extra medverkande). När Gustav III 1773 grundade en stående lyrisk scen, fick h. en ny uppgift ss. ständig operaorkester. De kvarvarande vokala förmågorna avskedades och ersattes av en särskild, vid teatern engagerad sångarpersonal. H.-mästareposten innehades under senare delen av 1700-talet av bl.a. Fr. U 11 i n i, J. M. K r a u s och G. J. V o g-1 e r. I ett prekärt läge befann sig h. 1806— 09 — såväl h. som operan upplöstes av den föga konstintresserade Gustav IV Adolf — men sistn. år återupptogs den avbrutna verksamheten. — En stimulerande ledarkraft var J. B. E. Du P u y, som 1822 efterträddes av J. Fr. B e r w a Id. Ss. h.-mästare fungerade sedan J. G. B. F o r o n i, I. L a c h n e r, L. Norman, J. Dente, C. Nordqvist och R. Henneberg. 1911—32 stod A. Järnefelt i spetsen för h. (h.-mästare 1911, 1 :e h.-mästare 1923), och f.n. är högsta ledningen anförtrodd åt N. Grevillius (h.-mästare 1930). H. räknar numera över ett 60-tal medl. — Litt.: A. Lindgren, ”Sv. h.-mästare” (1882); T. Norlind & E. Trobäck, ”Kungl. h:s historia” (1926). G.J-n. Hovkapellets pensionsinrättning [papjo'ns-], stiftades av G. J. Vogler 1794 ss. änke- och pupillkassa. 1815 grundades pensionsfonden, 1833 sammanslogos de båda kassorna. G.J-n. Hovkapellmästare, ledare för ett hovkapell (se d.o.). I Sverige förlänas titeln h., resp. l:e h. av konungen åt särsk. förtjänta, stadigvarande dirigenter vid Hovkapellet. G.J-n. Hovkleresi'et, det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Stadgar för h. utfärdades 1645 och 1662. H. utgöres av 1 överhovpredikant, 2 ord. och ett växlande antal e. o hovpredikanter, vilka utnämnas av konungen efter förslag av överhovpredikanten, (jfr Klerus). — Litt.: A. Westén & C. E. Wenström, ”Sv. kongl. hofclericiets historia” (4 bd, 1799—1850). A.M-n. Hovkonsisto'rium (Consistorium au'licum)r som fick sin ställning bestämd genom kungl. instruktion 28/e 1681, fungerar ss. kyrklig styrelse för Hovförsamlingen och Skeppsholms församling i Stockholm. Före 1927 hörde under H. även Stockholms garnisonsförsamlingar, vilkas reg.-pastorer då voro bisittare i H. (enL k.f. u/i2 1687). Preses i H. är överhovpredikanten, assessorer äro numera endast de båda ord. hovpredikanterna samt amiralitetspas-torn A.M-n. Hovkrigsrådet, se Hofkriegsrat. Hovkräfta, veter., se Hovlidanden. Hovlake'j, lakej (se d.o.), tjänstgörande vid konungens el. annan furstlig persons hov. Hovlbjerg, hd i Viborg amt, n. Jylland, s.ö om staden Viborg, s. om Gudenaa; 220,4» kvkm.; 10,081 inv. (1930). O.P. Hovleverantö'r, titel, som mot lösen av diplom tilldelas köpmän, som anlitas av konungens, drottningens, änkedrottningens, kronprinsens el. kronprinsessans hov för leveranser el. arbeten. Diplomavgiften tillfaller en hjälpfond för hovpersonalen (hovstatens gra-tialfond). Vhgn. Hovlidanden hoshästar äro på gr. av den påfrestning, som hoven städse är utsatt för, synnerligen vanliga. De föranleda s.k. belast-ningshältor, d.v.s. sådana som framträda i det ögonblick hästen belastas hoven, i motsats till de s.k. rörelsehältorna, varvid själva framförandet av extremiteten är försvårat. Den vanligaste hovsjukdomen är ytlig inflammation i hovens läderhud, som uppkommer genom tryck från skon el. stötar från marken, genom sömstick o.s.v. En dylik inflammation medför alltid betydande ömhet;, är horndosan skadad, uppstår lätt infektion med varbildning, som vid denna åkomma är tunnflytande och gråaktig till färgen. Sjukdomen häves lätt, om orsakerna avlägsnas och befintligt var beredes avlopp. Djupgående inflammation i kötthoven är av allvarligare natur. Här äro de djupgående lagren av hovläderhuden angripna, och sjukdomen sprider sig till ömtåligare delar, ss. hovbrosk, böjsena och hovled, och ofta följer döden på gr. av denna åkomma. Orsakerna äro försummad behandling av föregående, spiktramp, krontramp m.m. Symtomen äro synnerligen häftiga och allmänbefinnandet. — 375 — — 376 —