HUBMAIER slutl. blev prof, i romansk filologi i Berlin, ined förkärlek Spaniens kultur och litteratur, ss. i ”Skizzen aus Spanien” (4 bd, 1828—33), ”Geschichte des Cid” (1829), ”Chronica del Cid” (1844) och ”Spanisches Lesebuch” (1832), allt för sin tid särdeles värdefulla verk. J.V. Huber [hö'-], Eugen, schweizisk rättslärd (1849—1923), 1880 prof, i Basel, 1888 i Halle, 1892 i Bern. Efter en rik och omfattande förf.-verksamhet, bl.a. ”System und Geschichte des schweizerischen Privatrechts” (4 bd, 1886—93), erhöll H. av Schweiz’ regering i uppdrag att utarbeta en för hela landet gemensam lagbok i civilrätt, där förut stor splittring rått. Arbetet, ”Schweizerisches Zivilgesetzbuch”, utkom 1907, har rönt allmänt erkännande i in- och utlandet, efterliknats å andra håll och alstrat en rik litteratur. E.K. Huber [hö'-], Hans, schweizisk tonsättare (1852—1921), direktör för allmänna musikskolan i Basel, vann i sitt hemland stort anseende som tonsättare och lärare. H:s rika alstring, påverkad av Schumann och Brahms, omfattar bl.a. 5 operor, 2 oratorier, 8 symfonier, lustspelsuvertyr, 4 pianokonserter, violinkonsert, kammarmusik, körverk och solosånger. F.S-l. Huber [hö'-], Eugen, se Jenö H u b a y. Huber [hö'-], Max, schweizisk folkrätts-lärd (f. 1874), från 1902 prof, i Zürich, sakkunnig i frågor rörande Nat. förb., 1921 domare vid Mellanfolkliga domstolen i Haag, dennas ordf. 1924. H. har utg. åtskilliga arbeten i folkrätt och tillhörde internationella juristkommissionen 1920 i Ålandsfrågan. Han blev jur. hedersd:r i Uppsala 1932. E.K. Hubermann [hö'-], Bronisla w, polsk violinist (f. 1882), elev av Michalowicz och Lotto i Warszawa, senare av Joachim. H., som hör till de mest uppburna fiolspelarna av virtuos riktning, skrev 1912 en bok om violinspel (”Aus der Werkstatt des Virtuosen”). Sedan några år har han i talrika tidskr. och med offentliga föredrag uppträtt till förmån för det politiska programmet Paneuropa (se d.o.). H.M. Hubert [ybä'r], L u c i e n, fransk politiker (f. 1868), journalist, deputerad 1897, senator 1912. Specialist på kolonialfrågor, har H. använts i olika diplomatiska uppdrag samt flitigt tagit del i riksdagens utskottsarbete. Han var justitieminister nov. 1929—febr. 1930 under Tardieu. G.Lw. Hube'rtus, helgon (d. 727). H. var son till en hertig av Akvitanien och blev först biskop i Maastricht (o. 709), därefter förste biskop av Lüttich 722 och Ardennerområdets apostel. H. blev jaktens, hundarnas och boskapens skyddspatron, och hans kult spreds hastigt särsk. över Den hel. Hubertus. Ur ”Livre d’heures d’Anne de Bretagne”. Manuskript från o. 1500. Biblio-thèque nationale, Paris. Rhenländerna, där han hör till de mest populära helgonen. Han anlitades mot galna hundars bett, vilka brändes med en s.k. H.-nyckel av järn el. koppar. Under 1400-talel överfördes på H. den förut om S:t Eustachius berättade legenden om mötet med en hjort med ett strålande kors mellan hornen, vilken syn kom H. att vända sig från världen till ett heligt liv. Hans festdag, 3/n, är ännu i många länder storjaktens början och firas ofta med en parforceritt, s.k. H.-jakt. v.S-w. Hube'rtusjakt, se Hubertus. Hubli [eng. uttal hö'b-], stad i s. president-skapet Bombay, Brittiska Indien, ö. om Goa, järnvägsknut; 69,206 inv. (1921). Bomullsspinnerier och -väverier, järnvägsverkstäder. O.P. Hubmaier [hö'bmaiar], Balthasar, tysk teolog (o. 1485—1528), lärare vid univ. i Ingol-stadt, senare anställd vid domen i Regensburg, blev 1521 präst i Waldshut (vid Rhen), där han, efter att ha brutit med Rom, genomförde reformationen. H. drogs in i bondeupproret — 389 — — 390 —