HUD Hu-chou, stad i prov. Chö-kiang, ö. Kina, n. om Hang-chou; 100,000 inv. Medelpunkt i ett betydande silkesodlingsdistrikt. S. Huchtenburgh [hö'ztanbörz], holländska målare, se H u g t e n b u r g. Hucu'ler, folkstam, se H u z u 1 e r. Hud. 1) H. hos djuren, som bildar kroppens begränsning och skyddar underliggande vävnader, uppbygges av två histologiskt skilda vävnader, överhuden, epide'rmis, och 1 ä d e r h u-d e n, cutis el. co'rium. Hos de ryggradslösa djuren består över-h. av ett enkelt lager celler, vilka äro beklädda med flimmerhår, el. ett fastare skikt, kutikulan. Denna bildas ofta av kitin, i vilket hos kräftdjuren och blötdjuren kalksalter inlagras. Där läder-h. finnes, är den vanl. svagt, blott hos blötdjur och tagghu-dingar starkare, utvecklad. Hos maskarna bildar den med underliggande muskelceller den s.k. hudmuskelsäcken. Hos ryggradsdjuren, med undantag av lansettfisken, uppbygges över-h. av flera cellager, skiktat epitel. Hos fiskarna äro samtliga celler mjuka och protoplasmatiska, men hos övriga grupper äro de yttre lagrens celler förhornade och döda, varför de periodvis avstötas, hudömsning (se Horn, Hudömsning och Hudskelett). Fjäll, fjädrar och hår äro överhudsbildningar. Läder-h. är väl utbildad och övergår utan gräns i den subkutana bindväven. H.B-n. 2) H. hos människan består liksom hos djuren av två lager, över-h. och läder-h. Den senare förbinder sig med djupare liggande kroppsdelar genom underhudsbindväven (fig. 1). —-Överhuden, epide'rmis, är ett lagrat skivepitel med förhornade ytlager. Tillväxten sker i tillväxtskiktet, epidermis’ djupaste lager, Fig. 1. Snitt genom fingerhud. som består av kubiska till cylindriska celler (fig. 2), vilka dela sig. De nybildade cellerna skjutas utåt, antaga en mera oregelbunden form och äro förbundna med varandra genom talrika tagglika utskott, protoplasmabryggor. Fig. 2. Hudsnitt från fingerblomma. Dessa s.k. tagg- och reffelceller (fig. 3) bilda ett rätt tjockt lager, stratum Malpi'ghi. I dettas yttersta skikt, det s.k. kornlagret, förhornas cellerna genom inlagring av små korn, kerato-hyalinkorn (fig. 2). Under den fortsatta för-horningen flyta dessa korn tillsammans till en starkt brytande substans, e 1 e i d i n, vilken utanför kornlagret som regel bildar ett starkt glänsande homogent skikt, stratum lu'cidum (fig. 2). Eleidinet omvandlas snart i hornsubstans, och epidermis’ ytlager, hornlagret, stratum co'rneum, består av starkt tillplattade, horn-vandlade, intorkade celler. Dessa avstötas ständigt från ytan (se Fjällning), varför en oavbruten cellnybildning i tillväxtskiktet är nödvändig. Hornlagret är av betydande tjocklek på händernas insidor och på fotbladen, eljest mera tunt. — Läderhuden, co'rium (fig. 1), består av korsad bindväv (se d.o.). Ytlagret utgöres dock av mera finfibrillär bindväv, vilken i rikliga papillformade utskott tränger upp i över-h. och genom sina talrika blodkapillärer tillför denna näring. Detta skikt kallas också papillarskiktet (fig. 1 och 2). De punktformade blödningar, man ser vid avskrap-ning av epidermis (se E x k o r i a t i o n), uppkomma genom skada på blodkapillärerna i de små bindvävspapillerna. — Underhudsvävna-den, subkutana fettväven (fig. 1), panni'culus adipo'sus, består av lucker bindväv, rik på stora primära fettlober, och är kroppens förnämsta fettdepå (se Fettväv). — H å r och naglar (se d.o.) äro starkare förhorningar i över-h. Svett- och talgkörtlar (se d.o.) utgöra h:s speciella körtlar. — Om man ser på handens insida el. på fotbladet, på vilka platser hår saknas, är h. här, kanske tydligast på fingerblommorna, sirligt tecknad av små i vindlar el. parallellt gående åsar — 393 — — 394 —