HUGENOTTER tionella tankens växt i Tyskland. — Litt.: O. Kriegk, ”H.” (1932). Arrh. Hugenotter (fra. Huguenots), namn på protestanterna i Frankrike. Namnet, vars härledning är osäker (möjl. av ty. Eidgenosse) började användas från 1560. Förberedda av humanismen, uppträdde reformrörelser i Frankrike från 1520-talet, den märkligaste i Meaux, där en krets humanister verkade, bland dem Lefèvre, vars övers, av N. T. utkom 1523, och dessutom började luterska och zwing-lianska propagandaskrifter spridas vid univ. och bland borgerskapet. Den franska statens hållning till dessa strömningar, från början tolerant, skärptes under inflytande av den skolas-tiska reaktionen. Dessutom visade rörelsen på 1530-talet revolutionära symtom; en under-tryckningspolitik vidtog från 1534. Det var under dessa förföljelser, som Calvin emigrerade; nu utförde också R. Olivetanus sin franska bibelövers. Från 1545 kom den franska protestantismen under allt starkare inflytande av kalvinismen; dennas samhällsupplösande ideologi uppsögs med begärlighet av de missnöjda samhällsgrupperna och knöt samman dem till revolt mot konungadömet: lantadeln, utarmad genom att den allmänna prisstegringen sänkte värdet av arrendeavgifterna, det lägre borgerskapet, som revolterade mot de centralis-tiska tendenserna hos staten, gesällerna, vilkas löner minskade i köpkraft. Rörelsen kom också att utnyttjas av missnöjda ämbetsmannagrup-per och högadliga partigängare. Den revolutionära evangelismen blev samhällsfarlig, den grep stad efter stad utefter floderna samt de stora hamnstäderna; starkast fäste fick den i Syd-frankrike och i Normandie. 1/s av befolkningen ansågs smittad; därtill var det de krigskunni-gaste och industriellt mest betydande skikten. Den statliga och kyrkliga motoffensiven ökade; familjerna Montmorency och Guise, intresserade i upprätthållandet av kyrkans ekonomiska makt, fingo från slutet av 1530-talet inflytande på politiken. Terrorn mot revolutionärerna skärptes iiksom den katolska motagitationen bland de lägre folklagren, där katolicismen hade sin starkaste position och vilka ej hade gemensamma intressen med de revolutionära me-delklasskikten. En specialdomstol för kättar-processer, kallad Chambre ardente, upprättades 1549. Vid denna tid slöto sig familjerna Bourbon och Coligny, bekämpande den feodala och kyrkoadliga reaktionen, som Guiserna representerade, till h. 1558 organiserade sig den revolutionära evangelismen i ett demokratiskt kyrkosamfund. H. lyckades 1560 genomdriva en offentlig religionsdiskussion i Poissy; vid generalständernas sammanträde s.å. i Pontoise förklarade sig adeln för toleranspolitik, och tredje ståndet krävde, att kyrkans egendom skulle nationaliseras för statsskuldens betalande. För att skydda sig häremot beviljade kleresiet staten ett stort lån. Regeringen, vars starkaste personlighet från 1559 var Katarina av Medici, sökte nu intaga en mellanståndpunkt mellan partierna för att därigenom vidga sin makt. 1562 utfärdades jan.-ediktet, ett uttryck för toleranspolitiken, genom vilket h. väl till-höllos att återställa den kyrkoegendom, de tillägnat sig, men tillätos hålla möten utanför städerna. Statsmakten kunde dock ej upprätthålla lugn i landet; efter ett blodbad på h. i Vassy 1562 utbröt öppen fejd mellan det katolska partiet, lett av Frans av Guise, och h., ledda av bourbonen Louis de Condé. Den förre trädde i förbindelse med Filip II av Spanien, den senare med Elisabet av England. Sedan Condé tillfångatagits och Frans av Guise mördats, utfärdade Katarina ediktet i Amboise 19/s 1563, enl. vilket h. endast tillätos hålla möten utanför stadsmuren i en stad i varje séné-chaussée men dessutom på adelns gårdar. Då regeringen i praktiken icke upprätthöll bestämmelserna samt utökade sin makt över städerna, bröto h. freden 1567; Condé kunde, stödd av tyska trupper tvinga hovet till freden i Long-jumeau 23/s 1568 på Amboisefördragets villkor, men då dessa ej verkställdes, bröt striden ånyo ut s.å. Katarina övergav nu toleranspolitiken, men 1570 tilltvungo sig h., nu ledda av amiral Coligny, sedan Condé dödats, genom fördraget i Saint-Germain-en-Laye en utvidgning av gudstjänstfriheten, tillgång till ämbeten samt 4 fästningar som säkerhet. Denna fejd kallas det tredje religionskriget. Delvis på gr. av Spaniens hotande övermakt sökte regeringen nu närma sig h., men denna hållning fick ett brått slut genom massakern på h.-adeln under och efter Bartolomeinatten (se d.o.) 24/s 1572. Detta svetsade samman det protestantiska borgerskapet till en slags republikansk kamporganisation; till den slöt sig ett i religiöst avseende neutralt högadelsparti, ”politikerna”, lett av Frans av Anjou, Katarinas yngste son. Under ledning av Henrik av Guise bildades 1576 den katolska ligan. 1580 slöts ånyo fred. Henrik III (1574 —89), i början stödjande sig på ligan, tvangs på gr. av dess feodala strävanden att 1588 närma sig h., vilkas ledare nu var bourbonen Henrik av Navarra. Från denna tid pågingo fejderna, till dess den senare som Henrik IV höll sitt intåg i Paris 1594 (jfr Frankrike, historia). Ligan var nu utmattad. Genom ediktet i Nantes 1598 fingo h. för framtiden rät — 413 — — 414 —