HUGINN OCH MUNINN tion (”nationalistpartiet”). Under kriget och fredsunderhandlingarna förvärvade och bevarade H. en i Australiens historia enastående maktställning och kämpade i Versailles kraftigt för en australisk imperialism (han ville åt sitt land förvärva tyska Stilla-havskolonier) Sedan han ej längre behövdes för sammanhållningen, föll hans ministär 1923 på gr. av de partipolitiska omgrupperingarna i Australien. LA. Huginn och Muninn (till isl. hugr, tanke, och munr, minne), nord, myt., Odens korpar, som varje dag flyga ut över jorden och vid sin återkomst berätta för guden, vad de iakttagit. E.H. Hugleik, enl. Snorres Ynglingasaga en av Ynglingakonungarna, Alfs son, en fredlig man, mycket rik och girig. Han föll i strid mot sjökonungen Hake, som underlade sig hans rike. H. nämnes ej i Ynglingatal och synes urspr. ej ha hört till Ynglingaätten. Möjl. är H. identisk med den ”geaternas” konung H y-g e 1 å c, som enl. Beowulf kämpade mot svearna och stupade i ett härnadståg mot franker och friser, vilken i sin tur säkerligen är samme konung ”Chochilaikus”, som i spetsen för ”danerna” o. 518 stupade i strid mot attua-rierna i frankernas rike. — Hos Saxo förekommer Hugletus som namn dels på en dansk och dels på en irisk konung. E.H. Hugli [hö'g-], geogr., se H o o g h 1 y. Hugo, Yngve, folkbildningsman (f. 14/s 1886), fil. kand, i Uppsala 1913, riksstudiele-dare i Arbetarnas bildningsförbund 1918—26. rektor för Brunnsviks folkhögsk. 1926—31, chef för Radiotjänsts föredragsavd. sedan 1931. H. har i tal och skrift verksamt deltagit i det sv. folkbildningsarbetet. C. Hugo, namn på åtskilliga furstar. Frankrike. 1) H.(fra. Hugues) den vite el. den store, hertig av Francien (d. 956), son till konung Robert I, blev genom giftermål befryndad med det engelska kungahuset samt med den tyske kejsaren. Sedan han av Raoul av Burgund förlänats med Maine och en del av Picardie, behärskade H. större delen av landet mellan Seine och Loire. H. grundläde den capetingiska familjens maktställning. Genom att främja Ludvig IV:s och Lothars tronbe-stigningar vann han fördelar, och i striden med konung Ludvig visade han sig som dennes över {+-+} man. Under sitt sista levnadsår kom H. i besittning även av hertigdömet Burgund. E.Lö. 2) H. Cape t, den föregåendes son, konung (o. 938—996), efterträdde 956 fadern som hertig. H:s förbindelser bland Frankrikes styrande feodalherrar samt storleken av hans egna län gåvo honom en stark och självständig ställning gentemot de sista karolingiska ko nungarna. 987 erhöll han tronen tack vare understöd från ärkebiskop Adalbero av Reims och Gerbert, senare påven Sylvester II. H:s makt vilade under hela hans regering på kyrkan. Han hade strider att utkämpa med sin rival om tronen, Karl av Lothringen. och hade tvister med påven och kejsardömet. H. blev stamfader för capetingiska konungaätten. E.Lö. 3) H., kallad den store, 3:e son till konung Henrik I av Frankrike, genom giftermål greve av Vermandois (1057—1102). H. var en av anförarna i l:a korståget, följde 2:a kors-fararhären till Italien, gick över till Durazzo, råkade i tvist med de bysantinska myndigheterna, hölls en tid fängslad och svor kejsar Alexios trohet. H. utmärkte sig i slaget vid Doryleum, återvände till Frankrike 1099, företog ett nytt korståg, sårades i närheten av Nicæa och avled i Tarsos. E.Lö. Italien. H., konung (d. 947), son till Thi-baud av Provence och dotterson till Lothar II av Lothringen. H. drogs in i de italienska tronstriderna, uppställdes som motkandidat mot Rudolf av Burgund och kröntes 926 till konung av Italien. 933 blev han herre över bägge de burgundiska rikena. H:s hårda och godtyckliga regering väckte opposition, och 945 fråntogs honom Italien av Berengar av Ivrea, till vilken vasallerna allmänt anslöto sig. Under H:s sista år var hans maktutövning begränsad till Provence. • E.Lö. Hugo [ygå'], Victor Marie, fransk förf. (1802—85), f. i Besan^on, son till kaptenen, sedermera generalen i Napoleons armé Joseph H. Föräldrarna voro båda av borgerlig härstamning. Fadern slöt sig till Joseph Bonaparte och följde denne till Italien och Spanien. I Madrid blev H. page vid hovet, och vistelsen i Spanien torde ha varit av viss betydelse för hans kommande diktning. Modern, som närmast var rojalist och voltairean samt snart skilde sig från fadern, hade hand om barnens uppfostran, vilken blev mycket bristfällig. H. blev aldrig mer än en ytlig polyhistor. Han avbröt tidigt de matematiska studier, som skulle förbereda honom till École polytechnique, för att helt ägna sig åt litteraturen. Han hade näml, nu upptäckt Lamartine och främst Chateaubriand, som blev hans ungdoms idol och mästare. H. debuterade med ”Odes” (1822 — 419 — — 420 —