Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hughes, William Morris - Huginn och Muninn - Hugleik - Hugli - Hugo, Yngve - 1. Hugo den vite el. den store (hertig av Francien) - 2. Hugo Capet (fransk konung) - 3. Hugo den store (fransk konung) - Hugo (italiensk konung) - Hugo, Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGINN OCH MUNINN
tion (”nationalistpartiet”). Under kriget och
fredsunderhandlingarna förvärvade och
bevarade H. en i Australiens historia enastående
maktställning och kämpade i Versailles
kraftigt för en australisk imperialism (han ville
åt sitt land förvärva tyska Stilla-havskolonier)
Sedan han ej längre behövdes för
sammanhållningen, föll hans ministär 1923 på gr. av
de partipolitiska omgrupperingarna i
Australien. LA.
Huginn och Muninn (till isl. hugr, tanke, och
munr, minne), nord, myt., Odens korpar, som
varje dag flyga ut över jorden och vid sin
återkomst berätta för guden, vad de iakttagit. E.H.
Hugleik, enl. Snorres Ynglingasaga en av
Ynglingakonungarna, Alfs son, en fredlig man,
mycket rik och girig. Han föll i strid mot
sjökonungen Hake, som underlade sig hans rike.
H. nämnes ej i Ynglingatal och synes urspr.
ej ha hört till Ynglingaätten. Möjl. är H.
identisk med den ”geaternas” konung H
y-g e 1 å c, som enl. Beowulf kämpade mot
svearna och stupade i ett härnadståg mot franker
och friser, vilken i sin tur säkerligen är
samme konung ”Chochilaikus”, som i spetsen för
”danerna” o. 518 stupade i strid mot
attua-rierna i frankernas rike. — Hos Saxo
förekommer Hugletus som namn dels på en dansk
och dels på en irisk konung. E.H.
Hugli [hö’g-], geogr., se H o o g h 1 y.
Hugo, Yngve, folkbildningsman (f. 14/s
1886), fil. kand, i Uppsala 1913,
riksstudiele-dare i Arbetarnas bildningsförbund 1918—26.
rektor för Brunnsviks folkhögsk. 1926—31,
chef för Radiotjänsts föredragsavd. sedan 1931.
H. har i tal och skrift verksamt deltagit i det
sv. folkbildningsarbetet. C.
Hugo, namn på åtskilliga furstar.
Frankrike. 1) H.(fra. Hugues) den vite
el. den store, hertig av Francien (d. 956),
son till konung Robert I, blev genom giftermål
befryndad med det engelska kungahuset samt
med den tyske kejsaren. Sedan han av Raoul
av Burgund förlänats med Maine och en del
av Picardie, behärskade H. större delen av
landet mellan Seine och Loire. H. grundläde den
capetingiska familjens maktställning. Genom
att främja Ludvig IV:s och Lothars
tronbe-stigningar vann han fördelar, och i striden med
konung Ludvig visade han sig som dennes över {+-+}
man. Under sitt sista levnadsår kom H. i
besittning även av hertigdömet Burgund. E.Lö.
2) H. Cape t, den föregåendes son,
konung (o. 938—996), efterträdde 956 fadern
som hertig. H:s förbindelser bland Frankrikes
styrande feodalherrar samt storleken av hans
egna län gåvo honom en stark och självständig
ställning gentemot de sista karolingiska
ko
nungarna. 987 erhöll han tronen tack vare
understöd från ärkebiskop Adalbero av Reims
och Gerbert, senare påven Sylvester II. H:s
makt vilade under hela hans regering på
kyrkan. Han hade strider att utkämpa med sin
rival om tronen, Karl av Lothringen. och hade
tvister med påven och kejsardömet. H. blev
stamfader för capetingiska konungaätten. E.Lö.
3) H., kallad den store, 3:e son till
konung Henrik I av Frankrike, genom giftermål
greve av Vermandois (1057—1102). H. var en
av anförarna i l:a korståget, följde 2:a
kors-fararhären till Italien, gick över till Durazzo,
råkade i tvist med de bysantinska
myndigheterna, hölls en tid fängslad och svor kejsar
Alexios trohet. H. utmärkte sig i slaget vid
Doryleum, återvände till Frankrike 1099,
företog ett nytt korståg, sårades i närheten av
Nicæa och avled i Tarsos. E.Lö.
Italien. H., konung (d. 947), son till
Thi-baud av Provence och dotterson till Lothar II
av Lothringen. H. drogs in i de italienska
tronstriderna, uppställdes som motkandidat mot
Rudolf av Burgund och kröntes 926 till konung
av Italien. 933 blev han herre över bägge de
burgundiska rikena. H:s hårda och godtyckliga
regering väckte opposition, och 945 fråntogs
honom Italien av Berengar av Ivrea, till vilken
vasallerna allmänt anslöto sig. Under H:s sista
år var hans maktutövning begränsad till
Provence. • E.Lö.
Hugo [ygå’], Victor Marie, fransk förf.
(1802—85), f. i Besan^on, son till kaptenen,
sedermera generalen
i Napoleons armé
Joseph H.
Föräldrarna voro båda av
borgerlig
härstamning. Fadern slöt sig
till Joseph Bonaparte
och följde denne till
Italien och Spanien.
I Madrid blev H.
page vid hovet, och
vistelsen i Spanien
torde ha varit av
viss betydelse för
hans kommande diktning. Modern, som
närmast var rojalist och voltairean samt snart
skilde sig från fadern, hade hand om barnens
uppfostran, vilken blev mycket bristfällig. H.
blev aldrig mer än en ytlig polyhistor. Han
avbröt tidigt de matematiska studier, som
skulle förbereda honom till École polytechnique,
för att helt ägna sig åt litteraturen. Han hade
näml, nu upptäckt Lamartine och främst
Chateaubriand, som blev hans ungdoms idol
och mästare. H. debuterade med ”Odes” (1822
— 419 —
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
