Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO
och 1824, sedan ”Odes et ballades”, 1826),
le-gitimistiska dikter i närmast fransk-klassisk
form, genom vilka han vann hovet och
därifrån erhöll en pension. Vid denna tid umgicks
han i Nodiers krets, ”cenaklet”. Nodier och
engelsk skräckroman ha influerat H:s
ungdomsroman ”Han dTslande” (1823; sv. övers.
”Isländaren i Norige”, 1830—31), som bl.a.
har högst fantastiska skildringar av Norge.
H. gifte sig 1822 med sin ungdoms älskade,
Adèle Foucher, och hans hem blev snart
samlingspunkt för den unga krets romantiker, som
riktade sig mot den klassiska traditionen, ”det
andra cenaklet”. Sin romantiska
trosbekännelse gav H. i företalet till den annars
misslyckade tragedien ”Cromwell” (1827): dikten
skall följa den mänskliga utvecklingen och
återge verkligheten sådan den är, blanda skönt
och fult, ha sinne för det groteska;
regeltvånget skall bort och diktaren fritt följa sin
inspiration, skänka liv. I diktsaml. ”Les
Orien-tales” (1829), inspirerad av det grekiska
frihetskriget och den samtida franska
målarkonsten, bryter H:s romantiska temperament
igenom. Österländsk färgprakt, frisk
målar-glädje, visionär fantasi utmärka dess fria,
magnifika rytmer. H:s dramatik fortsatte med
”Marion de Lorme” (1828; sv. övers. 1886,
1908), vars hjältinna är den trofast älskande
kurtisanen, och ”Hernani” (1830; uppförd i
Stockholm 1833, ny sv. övers. 1877), en lyriskt
mättad tragedi från Karl V:s Spanien. Med det
senare verket slog den franska romantiken
igenom; under den bekanta premiären 25/2
utspelades ett regelrätt slagsmål mellan
anhängare och motståndare. H. fortsatte med
romanen ”Nötre Dame de Paris” (1831; sv. övers.
1835—36), en medeltidsskildring efter Scotts
mönster, där H. briljerar med suggestiv
tids-färg och livfulla masscener. Psykologien är
däremot svag; det har sagts, att själva
katedralen är den eg. huvudpersonen. I ”Feuilles
d’automne” (1831) prisas hemmet och
familjelivet i innerliga, borgerligt idylliska toner.
H:s dramatiska produktion fortsätter med ”Le
roi samuse” (1832; sv. övers. 1844, sedan
omstöpt för Verdis opera ”Rigoletto”), ”Lucretia
Borgia” (1833; sv. övers. 1835) och ”Marie
Tu-dor” (1833; sv. övers. 1842), ”Ruy Bias” (1838;
sv. övers. 1885, 1923), H:s mest lyckade pjäs,
och ”Les Burgraves” (1843), som gjorde be
rättigat fiasko. H:s dramatik utmärker sig för
spännande handling men saknar psykologi, den
bygger på antiteser och kontrastverkan, har
en utpräglad, ehuru något fantastisk lokalfärg
samt står onekligen melodramen nära men
höjer sig över den genom sin glänsande retorik
och skimrande lyrik. Av H:s diktsamlingar
utkommo närmast ”Chants du crépuscule”
(1835), där den politiska satiren omväxlar med
hyllandet av nationens stora minnen, bl. a.
Na-poleontidens, ”Les voix intérieures” (1837) och
”Les rayons et les ombres” (1840). Han
invaldes i Franska akad. 1841 och blev 1845 pär
av Frankrike. H. började efter
februarirevolutionen aktivt deltaga i politiken, blev invald i
konstituerande församlingen och grundade
tidn. ”L’avènement”, som skulle stödja hans
kandidatur till presidentposten. Efter Louis
Napoléons val räknade han på att bli
utrikesminister, vilket fullst. slog fel, främst på gr.
av hans hejdlösa opålitlighet, och efter
statskuppen 1851 var han så komprometterad,
att han tvingades till landsflykt. Först slog
han sig ned i Belgien, därefter på Jersey och
Guernsey. H. poserade nu inför världen som
politisk martyr och skrev hätska och
missvisande skrifter och pamfletter, t.ex.
”L’histoi-re d’un crime” (1877) och ”Napoléon le petit”
(1852; sv. övers, s.å.) samt diktsaml. ”Les
chåtiments” (1853), fylld av oresonliga
smädel-ser och mäktigt hat. Med den utomordentligt
vackra ”Les contemplations” (1856) återvände
han till den eg. lyriken. I ”La légende des
siècles” (1859, 1877, 1883) ville han
åstadkomma en episk-filosofisk dikt om mänsklighetens
utvecklingshistoria; den är som helhet
fantastisk och överspänd men har detaljskildringar
av utsökt stämningskonst. H. skrev vidare
”Les misérables” (1862; sv. övers. ”Samhällets
olycksbarn”, s.å.), en social sensationsroman
i stil med Sues, samt de svagare ”Les
travail-leurs de la mer” (1866; sv. övers. ”Hafvets
arbetare”, s.å.) och ”L’homme qui rit” (1869;
sv. övers. ”Skrattmänniskan”, s.å.). H. bygger
i dessa demokratiskt färgade samtidsromaner
på samma antites-verkan som i dramerna, har
samma bristande psykologi och låter
handlingen stagnera under breda miljöskildringar
men visar blick för det effektfulla och
sensationella. Mitt under kriget 1870 återvände H.
i triumf till Paris — belägringen och
kommunen har han besjungit i ”L’année terrible (1872)
—, blev senator men gjorde sig åter omöjlig
som politiker. Eftersom han betraktades som
den store mannen i fransk litteratur, fick hans
ärelystnad dock sin hugnad. Av H:s senare
verk märkas romanen ”Quatre-vingt-treize”
(1877), diktsaml. ”L’art d’ètre grand-père” (s.å.)
samt de av en slags ockultistisk religiositet
färgade poetiska verken ”La pitié suprème” (1879),
”Religions et religion” (s.å.) och ”Les quatre
vents de 1’esprit” (1881). När han 83-årig dog,
begravdes han på statens bekostnad, och hela
Paris följde honom till Panthéon, där hans
stoft vilar. — Eftervärlden kan icke dela den
— 421 —
__ 422 __
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
