Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor - Hugo av Saint Victor - Hugo Capet - Hugtenburg, 1. Jacob van - Hugtenburg, 2. Jan van - Hulle - Huissier - Huitfeldt, släkt - Huitfeldt, 1. Arild - Huitfeldt, 2. Iver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO AV SAINT VICTOR
oreserverade beundran, varmed samtiden såg
upp till H. Som människa var han liten och
nådde därför ej de högsta höjderna som
diktare. Renodlad opportunist, ändrade han
ständigt kurs efter konjunkturerna, började som
legitimist och slutade som kommunard; han
var småborgerligt gnidig och abnormt
ego-centrisk, uppblåst och skrytsam. Han ägde
åtskilligt av den primitiva människans natur.
Trots allt är hans betydelse mycket stor. Han
var den starka, drivande kraften vid den
franska romantikens genombrott, förnyade
dramat och var av betydelse även för romanen.
Framförallt var han dock lyrisk skald.
Djupsinne var icke hans sak, men hans
överkänslighet, hans visuella fantasi och den
outtömliga frodigheten i hans inbillningskraft gjorde
honom som lyriker epokgörande. Han kan ofta
vara bombastisk och har ingen säker smak,
men han återuppväckte dock tonerna från
Ron-sards förgätna lyrik, förnyade versen och
språket och skänkte den franska dikten djärv
resning, gnistrande färg, orkestral klang, friskhet
och rikedom. Trots det växlande värdet av H:s
otroligt rika produktion kommer hans verk
alltid att räknas bland de betydelsefullaste i fransk
litteratur. — H:s skrifter äro utg. i 48 bd, 1880
—89; ”Oeuvres inédites” i 14 bd, 1886—1902,
”Edition définitive” i 40 bd, 1906—16, ny
vetenskaplig uppl. 1920 ff. — Litt.; [Adèle H.,] ”V.
H. raconté par un témoin de sa vie” (1863);
E. Biré, ”V. H.” (5 bd, 1883—94); A. Asseline,
”V. H. intime” (1885); E. Dupuy, ”V. H.,
l’hom-me et le poète” (1886) och ”La jeunesse de
V. H.” (1902); L. Barthou, ”Les amours d’un
poète” (1919); vidare studier och monografier
av E. Rigal (1900), É. Faguet (i ”Le XIX:e
siècle”, 1900), F. Brunetière (i ”Études
cri-tiques”, 7, 1906), F. Greigh (1915), M. Duclaux
(1921), Mary Robinson (1925), P. Berret (1927),
A. Le Breton (1928). E.E-k.
Hugo av Saint Victor [sä viktå’r], mystiker
och skolastiker (o. 1097—1141). H. blev tidigt
lärjunge i den berömda skolan vid klostret S:t
Victor nära Paris, sedan prior och skolans
föreståndare. I hans skolastiska mystik förenas
filosofisk och teologisk lärdom med
kontemp-lativ fromhet, sakramentalism och inriktning
på det praktiska livet. H:s samlade verk ingå
i ”Cursus patrologiæ”, Ser. lat., 175—77 (1854);
den mystiska skriften ”De arrha animæ” finns
i tysk övers, av M. Roeckerath: ”Vom
Braut-schatz der Seele” (1924). S.N.
Hugo Capet [kapä’], se H u g o, Frankrike 2).
Hugtenburg [hö’ztanbörz]. 1) Jacob van
H., holländsk målare (1639—70), målade mest
romerska veduter och italienska landskap;
representerad i Kunstmuseet. Köpenhamn. M.Bjn.
2) J an van H., den föregåendes bror, må
lare (1646—1733). H:s målningar, huvudsaki.
med motiv från slagfält, rytterifäktningar och
lägerliv, visa stor överensstämmelse med Ph.
Wouwermans. I Italien utförde han stora
bataljmålningar för prins Eugen av Savojen.
Arbeten av H. finnas i Kunstmuseet, Köpenhamn,
och Nationalmuseum, Stockholm. M.Bjn.
Huile [üi’l] (fra.), olja, t.ex. h. d’olives, oliv
olja.
Huissier [üisje’] (fra.), vaktmästare i
ämbetsverk o.d.; rättstjänare.
Huitfeldt [vit-], dansk-norsk adelssläkt, känd
sedan 1400-talets början.
1) Arild H., dansk historieskrivare,
rikskansler (1546—1609), sekreterare i kansliet
1570, överste sekrete
rare 1573—80,
rikskansler 1586. H. är
känd framförallt som
historieskrivare.
Hans verk ansågs
länge som en av de
viktigaste källorna till
Danmarks historia, i
det man utgick från,
att han i stor
utsträckning begagnat
nu förlorat
källmaterial. Så har
emeller
tid, enl. vad senare forskningar klargjort, en
dast i ringa grad varit förhållandet. Den
viktigaste av de nu förlorade källorna torde
vara en brevbok från Erik Menveds tid.
Sin framställning byggde H. på andra
hi-storieverk, som han ofta ordagrant
avskrev, delvis även på urkunder. Den är
krönikeartad men strävar efter orsakssam
manhang. Hans syn på de skildrade
händelserna är högaristokratens. Stilen är tung
och ofta ovårdad. — H:s första historiska verk
var en skildring av Kristian HI:s historia
(1595), därpå följde Kristian II:s historia (1596),
Fredrik I:s (1597), Kristian I:s och Hans’
(1599), Danmarks historia från Knut VI till
Oldenburgarna (1600—03) och från Dan till
Knut VI (1603), Danmarks biskopskrönika
(1604). Samtliga dessa verk utgåvos senare
(1650—52) i två saml.-band under titel
”Dan-marckis Riges Krönicke”. — Litt.: H.
Rördam, ”Historieskriveren A.H.” (1896). E.Blp.
2) Iver H., dansk sjökrigare (1665—1710).
blev efter flerårig främmande sjötjänst 1690
kapten i danska marinen. Han gjorde sig känd
som en nitisk dugande officer och var vid
krigsutbrottet 1709 kommendör. Sin eg.
berömmelse vann H. genom sin offerdöd. Under en
strid mellan de sv. och danska flottorna i
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
