Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - l’Humanité - Humann, Karl - Human vaccin - Humber - Humbert, Ferdinand - Humbert, Georges Louis - Humbert, Charles - Humble, Gustav Adolf - Humboldt, 1. Wilhelm von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMBOLDT
na tillvälla sig aktiemajoriteten. Sedan dess
har den under Marcel Cachins ledning varit
huvudorgan för fransk kommunism. G.Liv.
Humann [hö’-], Karl, tysk ingenjöi’ och
arkeolog (1839—96), var en tid
järnvägsbygga-re men måste 1861 söka sig till Södern för sin
hälsa. Hans kärlek till antikens kultur ledde
honom till Chios och Samos och han kom
snart i kontakt med det nyvaknande intresset
för de mindre-asiatiska ruinorterna, främst
Pergamon, vars utforskande och bearbetande
(1878—86) kan betraktas som H:s verk.
Därjämte har H. lett el. deltagit i grävningarna
vid Magnesia, Tralles o.s.v. och samtidigt
utfört vägbyggen, kartläggningar o.d. i Mindre
Asien och på Balkan. Bland hans arbeten
märkas ”Reisen in Klein-Asien und
Nordsy-rien” (1890), ”Die Ergebnisse der
Ausgrabung-en zu Pergamon” (1880—88). N.V.
Huma’n vaccin [vaksi’n], se A n i m a 1
vaccination.
Humber [hn’mba], flodmynning på
mellersta Englands ö. kust, bildad av floderna Ouse
och Trent, 60 km. lång, 1—12 km. bred. På
n. sidan halvön Holderness. Vid H. ligga
hamnstäderna Hull, Great Grimsby och
Imming-ham. O.P.
Humbert [Öbä’r], Ferdinand, fransk
målare (f. 1842), elev av Picot, Cabanel och
Fro-mentin, mest berömd för sina fresker i
Pan-théons n. korsarm med samlingstiteln ”Pro
patria” (”Bön”, ”Arbete”, ”Fosterlandskärlek”
och ”Uppoffring”). H. är en av den parisiska
damvärldens mest uppskattade porträttörer.
G.S.
Humbert [obä’r], Georges Louis, fransk
militär (1862—1921), officer vid inf. 1883,
brigadgeneral 1912, divisionsgeneral 1914. H.
deltog i exp. till Tongking 1883—84 och
Madagaskar 1896 samt blev vid världskrigets utbrott
1914 chef för 42 :a (marockanska) fördelningen.
I okt. s.å. blev han chef för 32 :a armékåren
(Flandern) och i juli 1915 för 3:e armén, som
han med framgång förde till krigets slut. Efter
vapenstilleståndet blev H. 1919
generalguvernör i Strasbourg och 1920 led. av högsta
krigsrådet. E.Bz.
Humbert [obä’r], Charles, fransk
journalist och politiker (1866—1927), övergick efter
tjänstgöring i armén till journalistisk
verksamhet. 1906 blev han deputerad. Som red. för
den inflytelserika tidn. ”Le Journal” förde
H. under kriget en energisk kampanj för att
förbättra franska arméns artilleriutrustning;
samtidigt invecklades han i tvivelaktiga
processer om ärligheten i sin hållning och ang.
källan till det kapital, varmed han övertagit
tidn. G.Liv.
Humble, Gustav Adolf, präst (1674—
1741), efter studier vid tyska univ. kyrkoherde
i Eskilstuna 1700, hovpredikant 1709, teol. d:r
1719, amiralitetssuperintendent i Karlskrona
s.å., biskop i Växjö 1730. H. räknades som
en av sin tids bästa predikanter. Mot
pietis-men riktade han den skarpa stridsskriften
”No-vator ataktos” (1728). S.N.
Humboldt [ho’mbålt]. 1) Wilhelm von
H., tysk statsman och humanist (1767—1835).
Efter juridiska och
statsvetenskapliga
studier besökte H.
1789 Paris och
Versailles och på
hemvägen Weimar. 1790
—91 var han
lega-tionsråd vid
kammarrätten i Berlin;
de närmaste åren
vistades han på sina
gods, sedan 1794 i
förtrolig vänskap
med Schiller. Han
skrev nu ”Ideen über Staatsverfassungen, durch
die französische Revolution veranlasst” (1792)
och ”Ideen zu einem Versuch, die Grenzen der
Wirksamkeit eines Staates zu bestimmen” (i
sin helhet tr. först 1851). Efter längre
uppehåll i Paris och Spanien var han 1801—08
preussisk minister i Rom, umgicks med lärde
och konstnärer, bl.a. Thorvaldsen och Rauch,
och bedrev filosofiska, estetiska, filologiska och
arkeologiska studier. Sedan 1809 ledare för
preussiska kultusministeriet, grundade han
Berlins univ., blev 1810 statsminister, ledde
1813 som preussisk fullmäktig de
förhandlingar, som förde till Österrikes anslutning till
de allierade, och var i Paris verksam vid
avslutandet av l:a Parisfreden. Jämte
Harden-berg arbetade han vid Wienkongressen för den
tyska frågan. Hans bemödanden för en
enhetlig tysk författning strandade dock på den
österrikiska diplomatiens motstånd. Lika litet
uppnådde han 1815 vid 2:a Parisfreden
avträdandet av Elsass. 1817 sändes han som
utomordentligt sändebud till London och 1818
till Aachenkongressen, övertog 1819 det
huvudsakliga arbetet i inrikesministeriet, men
trädde, motverkad av konungen, i dec. s.å. tillbaka
och levde sedan på sitt gods Tegel. H. utövade
dock alltfort stort inflytande på Berlins
konstliv, särsk. vid organiserandet av dess museum.
Hans humanistiska intressen voro ända från
ungdomen vidsträckta och levande. Viktigare
än hans litteraturkritiska arbeten (”Ästhetische
Versuche”, 1799) äro hans arbeten inom den
jämförande språkforskningen. Särsk.
inled
— 437 —
— 438 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
