HUMBOLDT na tillvälla sig aktiemajoriteten. Sedan dess har den under Marcel Cachins ledning varit huvudorgan för fransk kommunism. G.Liv. Humann [hö'-], Karl, tysk ingenjöi’ och arkeolog (1839—96), var en tid järnvägsbygga-re men måste 1861 söka sig till Södern för sin hälsa. Hans kärlek till antikens kultur ledde honom till Chios och Samos och han kom snart i kontakt med det nyvaknande intresset för de mindre-asiatiska ruinorterna, främst Pergamon, vars utforskande och bearbetande (1878—86) kan betraktas som H:s verk. Därjämte har H. lett el. deltagit i grävningarna vid Magnesia, Tralles o.s.v. och samtidigt utfört vägbyggen, kartläggningar o.d. i Mindre Asien och på Balkan. Bland hans arbeten märkas ”Reisen in Klein-Asien und Nordsy-rien” (1890), ”Die Ergebnisse der Ausgrabung-en zu Pergamon” (1880—88). N.V. Huma'n vaccin [vaksi'n], se A n i m a 1 vaccination. Humber [hn'mba], flodmynning på mellersta Englands ö. kust, bildad av floderna Ouse och Trent, 60 km. lång, 1—12 km. bred. På n. sidan halvön Holderness. Vid H. ligga hamnstäderna Hull, Great Grimsby och Imming-ham. O.P. Humbert [Öbä'r], Ferdinand, fransk målare (f. 1842), elev av Picot, Cabanel och Fro-mentin, mest berömd för sina fresker i Pan-théons n. korsarm med samlingstiteln ”Pro patria” (”Bön”, ”Arbete”, ”Fosterlandskärlek” och ”Uppoffring”). H. är en av den parisiska damvärldens mest uppskattade porträttörer. G.S. Humbert [obä'r], Georges Louis, fransk militär (1862—1921), officer vid inf. 1883, brigadgeneral 1912, divisionsgeneral 1914. H. deltog i exp. till Tongking 1883—84 och Madagaskar 1896 samt blev vid världskrigets utbrott 1914 chef för 42 :a (marockanska) fördelningen. I okt. s.å. blev han chef för 32 :a armékåren (Flandern) och i juli 1915 för 3:e armén, som han med framgång förde till krigets slut. Efter vapenstilleståndet blev H. 1919 generalguvernör i Strasbourg och 1920 led. av högsta krigsrådet. E.Bz. Humbert [obä'r], Charles, fransk journalist och politiker (1866—1927), övergick efter tjänstgöring i armén till journalistisk verksamhet. 1906 blev han deputerad. Som red. för den inflytelserika tidn. ”Le Journal” förde H. under kriget en energisk kampanj för att förbättra franska arméns artilleriutrustning; samtidigt invecklades han i tvivelaktiga processer om ärligheten i sin hållning och ang. källan till det kapital, varmed han övertagit tidn. G.Liv. Humble, Gustav Adolf, präst (1674— 1741), efter studier vid tyska univ. kyrkoherde i Eskilstuna 1700, hovpredikant 1709, teol. d:r 1719, amiralitetssuperintendent i Karlskrona s.å., biskop i Växjö 1730. H. räknades som en av sin tids bästa predikanter. Mot pietis-men riktade han den skarpa stridsskriften ”No-vator ataktos” (1728). S.N. Humboldt [ho'mbålt]. 1) Wilhelm von H., tysk statsman och humanist (1767—1835). Efter juridiska och statsvetenskapliga studier besökte H. 1789 Paris och Versailles och på hemvägen Weimar. 1790 —91 var han lega-tionsråd vid kammarrätten i Berlin; de närmaste åren vistades han på sina gods, sedan 1794 i förtrolig vänskap med Schiller. Han skrev nu ”Ideen über Staatsverfassungen, durch die französische Revolution veranlasst” (1792) och ”Ideen zu einem Versuch, die Grenzen der Wirksamkeit eines Staates zu bestimmen” (i sin helhet tr. först 1851). Efter längre uppehåll i Paris och Spanien var han 1801—08 preussisk minister i Rom, umgicks med lärde och konstnärer, bl.a. Thorvaldsen och Rauch, och bedrev filosofiska, estetiska, filologiska och arkeologiska studier. Sedan 1809 ledare för preussiska kultusministeriet, grundade han Berlins univ., blev 1810 statsminister, ledde 1813 som preussisk fullmäktig de förhandlingar, som förde till Österrikes anslutning till de allierade, och var i Paris verksam vid avslutandet av l:a Parisfreden. Jämte Harden-berg arbetade han vid Wienkongressen för den tyska frågan. Hans bemödanden för en enhetlig tysk författning strandade dock på den österrikiska diplomatiens motstånd. Lika litet uppnådde han 1815 vid 2:a Parisfreden avträdandet av Elsass. 1817 sändes han som utomordentligt sändebud till London och 1818 till Aachenkongressen, övertog 1819 det huvudsakliga arbetet i inrikesministeriet, men trädde, motverkad av konungen, i dec. s.å. tillbaka och levde sedan på sitt gods Tegel. H. utövade dock alltfort stort inflytande på Berlins konstliv, särsk. vid organiserandet av dess museum. Hans humanistiska intressen voro ända från ungdomen vidsträckta och levande. Viktigare än hans litteraturkritiska arbeten (”Ästhetische Versuche”, 1799) äro hans arbeten inom den jämförande språkforskningen. Särsk. inled — 437 — — 438 —