HUME Goethe (1876), Gauss (1877) och brodern Wilhelm (1880). — Litt.: K. Bruhns, ”A. v. H.” (3 bd, 1872). G.N. Humboldtbergen [ho'mbålt-], se K u n 1 u n. Humboldtili't, miner., se M e 1 i 1 i t. Humboldti'n, miner., se O x a 1 i t. Humboldti't, miner., detsamma som datolit (se d.o.). Humboldtströmmen [ho'mbålt-] el. Peru-strömmen, kall havsström längs Sydamerikas västkust, se Stilla havet. Humbug [eng. uttal hE'mbag], svindel, bluff (affärs) skoj, charlataneri. Humbugsmedicin, se Hemliga medel. Hume [hjöm], David, skotsk filosof (1711 —76), åtnjöt 1723—27 undervisning vid univ. i Edinburgh och grundläde därunder sina omfattande kunskaper i de klassiska språken och litteraturen; fördes efter olustigt bedrivna juridiska studier och ett felslaget försök på den merkantila banan (1734) över till filosofien; bosatte sig för några år i Frankrike, i La Flèche i Anjou, där 1735—37 manuskriptet till H:s filosofiskt omstörtande ungdomsarbete ”Treatise of human nature” uppstod. Verket utkom med 3 delar 1739—40. Dess litterära och vetenskapliga fiasko förskaffade hans ärelystnad en bitter besvikelse men lamslog icke hans arbetslust. Å fädernegodset Ninewells i Berwickshire förberedde han i lantlig avskildhet omedelbart ett annat, nu i mera lättillgänglig, elegant kåserande stil, ”Essays moral and political” (1740—42), vilket verk blev mottaget med stort bifall. Efter att därpå ha deltagit i en militärisk exp. till Canada, slog H. sig ånyo ned å Ninewells. Nu omarbetade och mildrade han sitt ”dödfödda” förstlingsverk till den mera populärt anlagda framställning, ”Enquiry concerning human understanding” (1748), vari många velat se hans yppersta verk. Som general James S:t Clairs handsekreterare företog H. därpå en militärisk inspektionsresa till Österrike och Norditalien; befann sig 1749 —51 ånyo å Ninewells, sysselsatt med att utarbeta d. 2 av sina essayer, ”Political discour-ses” (1752), vilken jämte A. Smiths skrift ”Om nationernas välstånd” betecknar nationalekonomiens grundläggning som vetenskap; han avslutade därjämte d. 2 av ”Enquiry” (1751), ägnad de moraliska problemen och enl. H:s egen mening den yppersta av hans skrifter; nedskrev här även sina betydelsefulla ”Dialogues on natural religion” (utg. postumt 1779) samt ”Natural history of religion” (1757, förf, antagl. 1751), varmed han framstår som religionsfilo sofiens och religionspsykologiens eg. grundläg-gare under 1700-talet. 1751 uppslog H. sina bopålar i Edinburgh, där han efter åtskilliga stridigheter valdes till bibliotekarie vid advokatsamfundet, och kastade sig numera med iver över historisk forskning, resulterande i hans ”History of England” (1754—62; många uppl.). 1763—66 vistades han, först ss. Lord Hertfords privatsekreterare, sedan ss. ambassadsekreterare och slutl. ss. ambassadör, i Paris, överallt firad som vetenskapsmannen, historikern och filosofen på modet samt välför-trogen i encyklopedisternas kretsar. Efter hemkomsten beklädde han, numera en rik man, för en tid en understatssekreterarebefatt-ning för kolonierna och förblev sedan, intill sin död, ss. privatlärd bosatt i Edinburgh. — Som tänkare driver H. till sin spets den tidigare engelska erfarenhetsfilosofien hos Locke och Berkeley; kritiserar läran om själssubstan-sen, förnekar jagets identitet, vänder sig skep tiskt mot den gängse orsaksläran, betvivlar yttervärldens existens och söker härleda alla våra föreställningar (ideas) från våra yttre och inre intryck (impressions). De förra måste enl. H. ständigt rättfärdiga sig med hänvisning till de intryck, på vilka de gå tillbaka och varifrån de endast äro graduellt skilda. Finnas inga sådana impressions el. kunna sådana icke uppvisas, utmönstras dessa idéer ss. ogiltiga. — Till denna grupp hänför H. bl. a. substansbegreppet. Berkeley hade upplöst den materiella substansen i ett knippe förnimmelser; H. upplöser ytterligare själssubstansen, det identiska, förblivande jaget, i ett fång föreställningar, känslor och sensationer; det är endast inbillningskraften, som här förrädiskt skjuter in ett föregivet substantiellt jag under det inre livets ständigt skiftande mångfald; liksom det är den, som sammanfattar en grupp egenskaper till ett s.k. föremål och på gr. av förnimmelsernas livlighet och regelbundna sammanhang förmår oss att tro på verkligheten och den obrutna fortvaron av våra varse-blivningsobjekt. Antagandet av en ”bärare” är emellertid i båda fallen en överflödig fiktion (se d.o.). I fråga om våra kausalomdömen betonar H. gentemot rationalismen, att dessa ingalunda uttrycka några tankenödvändiga förhållanden, liksom att vad vi verkligen uppleva vid s.k. orsakssammanhang allenast är en tidsföljd, en succession. Ett visst fenomen A går i tiden före ett annat, B. Själva orsaks- — 441 — — 442 —