Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humboldt, 2. Alexander von - Humboldtbergen - Humboldtilit - Humboldtin - Humboldtit - Humboldtströmmen - Humbug - Humbugsmedicin - Hume, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUME
Goethe (1876), Gauss (1877) och brodern
Wilhelm (1880). — Litt.: K. Bruhns, ”A. v. H.” (3
bd, 1872). G.N.
Humboldtbergen [ho’mbålt-], se K u n 1 u n.
Humboldtili’t, miner., se M e 1 i 1 i t.
Humboldti’n, miner., se O x a 1 i t.
Humboldti’t, miner., detsamma som datolit
(se d.o.).
Humboldtströmmen [ho’mbålt-] el.
Peru-strömmen, kall havsström längs
Sydamerikas västkust, se Stilla havet.
Humbug [eng. uttal hE’mbag], svindel, bluff
(affärs) skoj, charlataneri.
Humbugsmedicin, se Hemliga medel.
Hume [hjöm], David, skotsk filosof (1711
—76), åtnjöt 1723—27 undervisning vid univ.
i Edinburgh och
grundläde därunder
sina omfattande
kunskaper i de klassiska
språken och
litteraturen; fördes efter
olustigt bedrivna
juridiska studier och
ett felslaget försök
på den merkantila
banan (1734) över
till filosofien;
bosatte sig för några år
i Frankrike, i La
Flèche i Anjou, där 1735—37 manuskriptet till
H:s filosofiskt omstörtande ungdomsarbete
”Treatise of human nature” uppstod. Verket
utkom med 3 delar 1739—40. Dess litterära
och vetenskapliga fiasko förskaffade hans
ärelystnad en bitter besvikelse men lamslog icke
hans arbetslust. Å fädernegodset Ninewells i
Berwickshire förberedde han i lantlig
avskildhet omedelbart ett annat, nu i mera
lättillgänglig, elegant kåserande stil, ”Essays moral
and political” (1740—42), vilket verk blev
mottaget med stort bifall. Efter att därpå ha
deltagit i en militärisk exp. till Canada, slog H.
sig ånyo ned å Ninewells. Nu omarbetade och
mildrade han sitt ”dödfödda” förstlingsverk
till den mera populärt anlagda framställning,
”Enquiry concerning human understanding”
(1748), vari många velat se hans yppersta verk.
Som general James S:t Clairs handsekreterare
företog H. därpå en militärisk inspektionsresa
till Österrike och Norditalien; befann sig 1749
—51 ånyo å Ninewells, sysselsatt med att
utarbeta d. 2 av sina essayer, ”Political
discour-ses” (1752), vilken jämte A. Smiths skrift ”Om
nationernas välstånd” betecknar
nationalekonomiens grundläggning som vetenskap; han
avslutade därjämte d. 2 av ”Enquiry” (1751),
ägnad de moraliska problemen och enl. H:s egen
mening den yppersta av hans skrifter; nedskrev
här även sina betydelsefulla ”Dialogues on
natural religion” (utg. postumt 1779) samt
”Natural history of religion” (1757, förf, antagl.
1751), varmed han framstår som religionsfilo
sofiens och religionspsykologiens eg.
grundläg-gare under 1700-talet. 1751 uppslog H. sina
bopålar i Edinburgh, där han efter åtskilliga
stridigheter valdes till bibliotekarie vid
advokatsamfundet, och kastade sig numera med
iver över historisk forskning, resulterande i
hans ”History of England” (1754—62; många
uppl.). 1763—66 vistades han, först ss. Lord
Hertfords privatsekreterare, sedan ss.
ambassadsekreterare och slutl. ss. ambassadör, i
Paris, överallt firad som vetenskapsmannen,
historikern och filosofen på modet samt
välför-trogen i encyklopedisternas kretsar. Efter
hemkomsten beklädde han, numera en rik
man, för en tid en
understatssekreterarebefatt-ning för kolonierna och förblev sedan, intill
sin död, ss. privatlärd bosatt i Edinburgh. —
Som tänkare driver H. till sin spets den
tidigare engelska erfarenhetsfilosofien hos Locke
och Berkeley; kritiserar läran om
själssubstan-sen, förnekar jagets identitet, vänder sig skep
tiskt mot den gängse orsaksläran, betvivlar
yttervärldens existens och söker härleda alla
våra föreställningar (ideas) från våra yttre
och inre intryck (impressions). De förra måste
enl. H. ständigt rättfärdiga sig med hänvisning
till de intryck, på vilka de gå tillbaka och
varifrån de endast äro graduellt skilda.
Finnas inga sådana impressions el. kunna sådana
icke uppvisas, utmönstras dessa idéer ss.
ogiltiga. — Till denna grupp hänför H. bl. a.
substansbegreppet. Berkeley hade upplöst den
materiella substansen i ett knippe
förnimmelser; H. upplöser ytterligare själssubstansen,
det identiska, förblivande jaget, i ett fång
föreställningar, känslor och sensationer; det är
endast inbillningskraften, som här förrädiskt
skjuter in ett föregivet substantiellt jag under
det inre livets ständigt skiftande mångfald;
liksom det är den, som sammanfattar en grupp
egenskaper till ett s.k. föremål och på gr. av
förnimmelsernas livlighet och regelbundna
sammanhang förmår oss att tro på
verkligheten och den obrutna fortvaron av våra
varse-blivningsobjekt. Antagandet av en ”bärare” är
emellertid i båda fallen en överflödig fiktion
(se d.o.). I fråga om våra kausalomdömen
betonar H. gentemot rationalismen, att dessa
ingalunda uttrycka några tankenödvändiga
förhållanden, liksom att vad vi verkligen
uppleva vid s.k. orsakssammanhang allenast är en
tidsföljd, en succession. Ett visst fenomen A
går i tiden före ett annat, B. Själva orsaks-
— 441 —
— 442 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
