Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hume, David - Hume, Josef - Humerale - Humerus - Humerus, Bonde - Humid - Humifiering - Humiliatorden - Humin, Huminsyror - Huminositet - Humit - Humla - Humle, humlesläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUME
bandet, den frambringande och framtvingande
kraften, är något helt och hållet tilltänkt. Men
i kraft av en upprepad succession grundlägges
hos oss en beröringsassociation och ställas vi
under tvånget att, när A inträder, motse B.
Detta är då endast en disposition, en vana, en
tro hos oss själva, intet objektivt, som
sammanlänkar företeelserna. Därav följer ock, att
man enl. H. icke kan ställa någon borgen för,
att framtiden skall vara nutiden lik och att
icke själva naturförloppet ändrar sin gång. De
s.k. naturlagarna framstå därmed ss. endast
faktiska, t.v. giltiga regler, grundade på
iakttagelse. Empirismen (se d.o.) skärpes till
skepticism i denna H:s berömda analys av
orsaks-läran, vilken enl. Kants vittnesbörd torde varit
den, som först väckte honom ur den
dogmatiska slummern. — Den moraliska
värderingen, subjektiv som våra förnimmelser,
framspringer enl. H. av sympatien och känslan av
kamratskap, varvid synen av el. redan den
livliga föreställningen om andras glädje el. smärta
väcker en motsvarande känsloresonans hos oss
själva. H:s alltigenom välvilliga och
godhjär-tade naturell återspeglas i denna
handlings-lära. — H:s filosofiska skrifter äro utg. av
T. H. Green & T. H. Grose (4 bd, 1885—98). —
Litt.: J. H. Burton, ”Life and correspondence
of D. H.” (2 bd, 1846, den klassiska
H.-biografien); T. Huxley, ”H.” (1879); A. Meinong,
”H.-Studien”, 1—2 (1877—88); A. Keller, ”Das
Causalitätsproblem bei Malebranche und H.”
(1899); G. Lechartier, ”D. H.” (1900); K.
Hedvall, ”H:s Erkenntnistheorie” (1906); A.
Thom-sen, ”D. H.”, 1 (1911); A. Leroy, ”La critique et
la religion chez D. H.” (1930). A.N.
Hume [hjöm], Josef, engelsk politiker
(1777—1855), inträdde 1799 i Ostindiska
kompaniets tjänst och återvände till England 1808
med stor förmögenhet. 1812 köpte han in sig
i underhuset som tory men uppträdde efter
1818 som whig. H:s insats som radikal
politiker var mycket betydande; han var en av de
talföraste män, som suttit i Englands
underhus. P.Dhl.
Humera’le (lat.), eg. velum h., katolskt
liturgiskt plagg, bestående av en längre, ofta rikt
ornerad axelduk, som användes vid mässoffret
vid frambärandet av kalken för att ej beröra
den med blotta handen. H. överlämnas jämte
kalken av subdiakonen till diakonen och av
denne till prästen. Ett enda ex. av h. är i
Sverige bevarat från katolsk tid, näml, i Lunds
domkyrka. I-
Hu’merus, överarmsbenet, se Arm.
Hume’rus, Bonde, orientalist (1659—1727),
stud, i Uppsala 1780, fil. mag. i Jena,
univ.-bibliotekarie i Lund 1696, prof, i matematik
1702, i österländska språk 1712, teol. prof, och
domprost 1718. C.V.J.
Humi’d (lat. hiTmidus), fuktig.
Humifie’ring kallas den process, varigenom
organiska ämnen, huvudsaki. av vegetabiliskt
ursprung, sönderdelas under bildning av
humusämnen (se d.o., Förmultning och
Förtorvning). K.A.G.
Humilia’torden stiftades i Italien på
1100-talet, en del av medl. påverkades av
valdenser-na och exkommunicerades jämte dessa. Den
manliga grenen av h. upphörde 1571 på gr.
av inre oordningar; den kvinnliga grenen, som
ägnar sig åt sjukvård, består ännu med 5
kloster i Italien. S.N.
Humi’n, HumFnsyror, se Humusämnen.
Huminosite’t, grad av humifiering (se d.o.).
Humi’t, mineral, tillhörande en grupp av
närbesläktade (h.-gruppen) glänsande mineral
av oftast gul- el. rödbrun färg, vilka äro
föreningar av magnesiumsilikatet olivin, Mg2SiO4,
med magnesiumfluorid, MgF2, och stundom
med magnesiumhydrat, MgO9H2; magnesium
kan delvis ersättas av tvåvärdigt järn. H.-grup
pen innehåller följ, mineral:
norbergit : MgF2, Mg2SiO4,
kondrodit : MgF2, 2Mg9SiO4,
humit : MgF2, 3Mg2SiO4,
klinohumit : MgF2, 4Mg2SiO4.
H.-gruppens mineral äro i allm. typiska kon-
taktmineral och förekomma i omvandlade
kalkstenar och dolomiter; i Sverige förekommer
kondrodit flerstädes, t.ex. vid Kaveltorp och vid
Värmlands Taberg. K.A.G.
Humla, s:n i Redvägs hd, Älvsborgs län,
mellan Ulricehamn och Falköping; 15,ie kvkm.,
därav 15,09 land; 246 inv. (1932; 16 inv. pr
kvkm.); 2,87 kvkm. åker (1927; 19,o°/o av
landarealen), 8,48 kvkm. skogsmark. — Pastorat:
Blidsberg, Dalum och H., Redvägs kontrakt,
Skara stift. J.C.
Humle, humlesläktet, Hu’mulas,
växtsläkte av fam. Mora’ceæ, underfam.
hampväx-ter, Cannaboi’deæ, omfattar 2 arter. H.
lu’pu-lus, vanl. humle, viltväxande i lundar, busk
snår o.d., särsk. vid flod- och insjöstränder i
hela n. tempererade området, en vitt utbredd
kulturväxt, odlad även i Sverige, är en intill
6 m. hög, med små, krökta taggar på
stamkanterna klättrande, flerårig, dioik slingerväxt
med motsatta, handflikade blad, hanblommor
i greniga och honblommor i axlika knippen,
vilka med sina stora skärmblad påminna om
lärkträdskottar. På frukter och skärmblad sitta
glänsande, gula, klotrunda, små glandler, vilka
avsöndra lupulin (se d.o.), som har medicinsk
användning och är av stor betydelse vid
öl-bryggning (se Maltdrycker). Växtens
— 443 —
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
