HUMLOR Humleodling. unga rotskott ätas ss. sparris, bladen kunna användes ss. kreatursfoder och stammarna till flätverk och grövre vävnadsmaterial. — Japansk h., H. japo'nicus, i Ostasien, saknar lu-pulinkörtlar; odlas ss. prydnadsväxt. A.V-e. Humlebæk, fiskläge och badort på n.ö. Själlands kust, 7 km. s.s.v. om Helsingör; 483 inv. (1930). H. är en mycket omtyckt sommaruppehållsort. O.P. Humlebagge, skalbaggsart, se Guldbaggar. Humleblommor, hymenopterblo m-mor, se Biblommor. Humleblomster, växtart, se G e u m. Humleflugor, flugsläkte, se V o lu c e 11 a och Humlor. Humlegården, se Stockholm. Humleluze'rn, växtart, se L u z e r n s 1 ä k-t e t. Humlemal, se Humlemott. Humlemott, humlemal, Apho'mia socie'l-la, fjäril av fam. Pyrali'didæ. Hannen har vit-aktiga, vid framkanten och i yttre hälften gulbruna framvingar med mörk diskfläck och tan-dade, rödbruna tvärlinjer. Honan är rödaktigt brungrå med samma teckning. Spännvidd 24 —36 mm. Larverna leva i bon av humlor och getingar, vilkas yngel de förtära. H. är allmän i s. delen av Sverige. E.W-n. Humlesmäre, växtart, seLuzernsläktet. Humlesuga, Beto'nica (Stachys) officina'lis, av fam. läppblommiga växter, är en i Skåne och Uppland i skogsbryn och på backar mera sällsynt förekommande, 0,5—1 m. hög, ogrenad, flerårig ört med avlångt hjärtlika, grovsågade blad och till tätt ax samlade blomkransar med rödgredelina blommor. En närstående art B. (St.) grandiflo'ra, med stora, rödvioletta blommor, odlas ss. prydnadsväxt. A.V-e Humlor, en med tambiet nära besläktad grupp bland gaddsteklarna, lätt igenkännliga på sin stora, tjocka och tätt ludna samt oftast med vita, gula, röda el. svarta band tecknade, sällan enfärgad kropp. H. uppdelas i två släkten: Bombus, de i samhällen levande, och Psi'thyrus, parasit-h. 1. Släktet Bombus (sociala h.) Samhället består liksom hos tambiet av tre slags individer: hannar, honor och arbetare, men därjämte ett mindre antal s.k. små honor el. större arbetare, vilka skiljas från de eg. honorna endast genom den olika storleken. Hannarna äro vanl. mindre, ha slankare kropp och brokigare teckning samt sakna gadd och in-samlingsapparat för frömjölet. — H:s mundelar äro i väsentliga drag lika tambiets, men tungan är längre, varför h. kunna nå ned till djupare i blommorna liggande honungssaft. För insamling av frömjöl och dettas hemfors-ling finnes en liknande apparat som hos bina (se d.o., sp. 1093). — H:s gadd saknar i motsats till tambiets hullingar och stannar därför efter stinget ej kvar i såret. Vaxet, varav själva boet uppbygges, utsvettas ss. tunna blad på i sht ryggsidan mellan bakkroppssegmen-ten. Humlevaxet är mjukare och mera plastiskt än bivaxet och har en mörkare brun färg; vidare finnas däri inblandade främmande beståndsdelar, i sht ståndarmjöl, varigenom det förutom som byggmaterial också får betydelse som näringsämne för ynglet. — H:s samhällen äro i likhet med getingarnas 1-åriga. Om hösten dö alla dess medl. utom de nya, befruktade honorna, vilka uppsöka lämpliga platser, ss. under stenar, i mossa o.d., där de övervintra. Om våren vakna de till nytt liv, och varje hona grundar ett nytt samhälle. — Boet (fig. 1) anlägges av somliga arter ovan jord, av andra under jord, varvid gamla sork- och mullvadsbon med deras ofta rikliga bomaterial gärna tagas i besittning. Bona bestå ytterst av grövre och mera löst hopat växtmaterial och innerst av fint material, ofta sammanhållet av vax. Sedan boets yttre blivit färdigt, fäster honan i dess botten en av frömjöl och honung sammanknådad klump, på vilken hon lägger ett antal (o. 12) ägg, varefter det hela täckes med ett tunt vaxlager. Den så bildade ägg-kammaren el. ”cellen” är vanl. av en ärtas — 445 — — 446 —