HUMLOR storlek. Obs. olikheten i bobyggnaden mellan h. och tambiet. Vid ingången till boet och skild från äggkammaren uppför honan av vax, närmast för eget behov, en stor, rund behållare (fig. 1 b), som fylles med honung. Då hon icke är ute, sitter hon ständigt på ägg- et Fig. 1. Ett nyligen anlagt humlebo, sett uppifrån (t.v.) och i längdsnitt (t.h.). a pollenklump med ägg, b honungskaka. kammaren för att hålla den varm (ruva). Efter 4 dagar kläckas äggen. Larverna, som likna tambiets, äro hela tiden inneslutna i den gemensamma larvkammaren. Sedan äggkammarens förråd av pollendeg förtärts, tillför honan larverna ny sådan föda. Under larvernas tillväxt blir den lilla äggkammaren snart för trång, den sväller, vaxet rämnar än här, än där, och honan måste ständigt lappa på nytt. Snart har larvkammaren vuxit ut till storleken av en valnöt och däröver; varje larv har fått sin egen, utvändigt synliga ”cell” (fig. 2). Efter 7—8 dagar äro larverna fullvuxna, och var och en av dem spinner in sig i en tjock och seg kokong. Dessa kokonger uppfattades i äldre tider oriktigt som de eg. cellerna i humleboet. 21—22 dagar efter äggens läggande kläckas de första små arbetarna, vilka snart övertaga en del av stammoderns förrättningar: insamla honung och frömjöl, Fig. 2. Fem stadier av humleboets tillväxt. mata ynglet m.m. Redan då de första larverna spinna in sig, lägger honan en ny kull ägg i en liknande äggkammare (”cell”) uppe på själva kokongerna (fig. 2). Och så följer den ena kullen ägg efter den andra. De gamla kokongerna nedtill i boet apteras ofta till ho-nungsbehållare med reservnäring vid inträffande dåligt väder. Men dessutom bygger stammodern vanl. vid boets periferi särskilda nya, stora honungskrukor. De innehålla alltid tunn honung för samhällets dagliga behov. — Om på hösten boets inre blottas (fig. 3), erbjuder det en mycket oregelbunden arkitektonik med sina på varandra stående komplexer av större och mindre, hasselnötlika kokonger, sina mörkare knölformiga och olikstora klumpar av larvkammare m.m. Den goda ordningen i tambiets och getingarnas bon saknas här alldeles. — På eftersommaren kläckas även s.k. små honor, som äro betydligt större än arbetarna och liksom dessa i regel endast kunna frambringa hannar. Dessa, som framkomma något senare, lämna boet, så snart de blivit kläckta; de livnära sig själva; någon ”drönareslakt” förekommer ej hos h. De unga honorna visa Fig. 3. Bo av åkerhumla, Bombus ayrorum. Man ser tre stora puckelformiga, mörkare klumpar med larver; mellan dem komplexer av kokonger; upptill två honungskrukor och i mitten av boet rester av kokonger, delvis fyllda med honung. sig sist. — H:s samhällen äro i jämförelse med tambiets och getingarnas föga folkrika och räkna t.ex. hos m o s s-h. om hösten endast o. 120 individer, varav 25 honor, 36 hannar och 59 arbetare; i regel ha de under jord byggande arterna, ss. j o r d-h., ett större individantal, ända till 400 och däröver. H. förekomma huvudsaki. inom den n. tempererade zonen och gå i n. ända upp till Grönland; i Afrika saknas de utom på nordkusten samt urspr. även i Australien och på Nya Zeeland. Beträffande kroppsfärgen variera arterna ofta i hög grad, varför många äro svåra att skilja på färgen. Den säkraste karaktären ligger i formen på hannens genitalbihang. I Sverige förekomma 24 arter; de vanligaste äro: J o r d-h. (B. terre'stris), svarthårig med ett gult band framtill å thorax och på 2:a bakkroppssegmen-tet samt vit bakkroppsspets; denna är en av de största och den om våren (redan i marsapril) tidigast hos oss framkommande arten Trädgård s-h. (B. horto'rum), lik jord-b. i — 447 — — 448 —