HUMMER färg och storlek men har även bakkroppens bas jämte skutellen gula; är i sht utmärkt genom sitt långdragna huvud och starkt förlängda sugtunga. Ä k e r-h. (B. agro'rum) är mindre i storlek, blekgul, med mellankroppen och spetsen av bakkroppen orange gula, den senare i mitten och ofta även vid basen svarthårig (stundom helt roströd). S t e n-h. (B. lapida'-rius) är sammetssvart, med röd bakkroppsspets. — Den största och ståtligaste bland de sv. h. är den i högfjällen levande B. hy perbo'reus. som når en längd av 26 mm. — H. spela en viktig roll vid blomväxternas pollination. Genom sin långa tunga få de näml, en särsk. betydelse för befruktningen av blommor med lång och smal kronpip, vilka ej besökas av bina. — H:s samhällen hysa ofta ett mycket stort antal snyltgäster. Några, som nog aldrig saknas, äro larverna av flugsläktena Voluce'lla (se d.o.) och Fa'nnia (se A n t h o m y i i n æ). Dessa fluglarver göra dock ingen direkt skada utan leva av avfallet i boet. Verkliga och farliga parasiter är ett annat flugsläkte Conops (se Ste kelflugor). I stort antal förekomma ofta larver och fullbildade av den lilla skalbaggen Anthero'phagus nigrico'rnis, som torde leva av det insamlade pollenet. Svår förödelse i boet an-ställes ej sällan av humlemottet (se d.o.). H. (honorna) själva hemsökas ofta av små gulaktiga kvalster av släktet Ga'masus (se d.o.), vilka i stora mängder kunna uppträda på deras kropp. Ofta svåra fiender till h. äro slutl. parasit-h. (se nedan). 2. Släktet Psi'thyrus, (parasithumlor). Arterna leva icke i samhällen och bestå av endast hannar och honor. Kroppen är beklädd med mycket hård och tjock, pansarlik hud och med något glesare behåring. Vingarna äro starkt mörkfärgade. Insamlingsapparat för frömjöl saknas. Hannarna, som ofta äro svåra att skilja från Bombus-arternas hannar, igenkännas bäst på genitalbihangen, som här i spetsen äro gulaktiga, men hos Bombus mörka. Arterna äro, liksom Volucella-arterna, i storlek och färgdräkt förvillande lika den av sociala h., hos vilken den lever som parasit. Snylt-h. intränga i Bombus-bona och lägga sina ägg i yngelkakorna. De leva här ss. kom-mensaler el. foderparasiter av de av h. insamlade förråden och synas icke förgripa sig på deras yngel. Omsorgen och vården om deras eget yngel överlåtas åt boets arbetare. Ett humlebo innehåller aldrig mer än en gammal Psithyrus-hona. I Sverige förekomma endast 7 arter av släktet. — Litt.: P. F. Wahlberg, ”Iakttagelser och anmärkningar öfver de nordiska humlorna” (1854); V. Bergsöe, ”Fra Mark og Skov” (2 Udg. 1916); C. G. Thomson, ”Skan- Uppslagsbok. XIII. __ 449 ___ 15 dinaviens Hymenoptera”, 2 (1872); Edv. Hoffer, ”Die Hummeln Steiermarks” (1882—83), ”Die Schmarotzerhummeln Steiermarks” (i ”Mitthei-lungen des naturwissenschaftlichen Vereines für Steiermark”, 1888); S. Bengtsson, ”Studier och iakttagelser öfver humlor” (i ”Arkiv för zoologi”, 1, 1903); E. Lindhard, ”Humlebien som Husdyr” (i ”Tidsskr. for Landbrugets Planteavl”, 19, 1912). S.Bgtn. Hummel, mus., se C i 11 r a. Hummel [ho'm-], Johann Nepomuk, österrikisk pianist och tonsättare (1778—1837), elev av Mozart, Albrechtsberger och Salieri, en kort tid i furst Esterhåzys tjänst (Haydns efterträdare), 1816 hovkapellmästare i Stuttgart och 1819 i Weimar, känd över hela Europa som ypperlig pianovirtuos. H:s kompositioner äro formfulländade men utan djupare ursprunglighet och starkt präglade av tidens pianostil. Utom en mängd pianokompositioner skrev han en del kammarmusik och kyrkomusik samt 9 operor, dessutom baletter och musik till skådespel. Bekant är särsk. hans pianoskola (1828). E.A. Hummel [ho'm-], Ferdinand, tysk tonsättare (1855—1928), harpvirtuos vid 7 års ålder, elev vid Kullaks akad., musikhögskolan och akad:s kompositionsskola i Berlin. Förutom några operor (”Mara”, uppförd även i Stockholm 1894) och musik till ett antal skådespel skrev H. en symfoni, kammarmusik med piano, en pianokonsert i b-moll, violoncellso-nater, sagodikter för kvinnoröster med piano, körverk, solosånger m.m. F.S-l. Hummel (s)hof [ho'm-häf] (estn. Ummuli), ort i Livland vid Embach, där generalmajor Schlippenbach 19/t 1702 med 6,000 man utkämpade en hård strid mot över 20,000 ryssar under Sjeremetev. Det i början segerrika sv. kav. drevs, då det under förföljandet skilt sig från fotfolket, på flykten, varpå detta senare upp-revs. I allt torde svenskarna ha förlorat bortåt 2,000 man; ryssarna utnyttjade segern blott till härjningar. P.S. Hummer, sjöv., å segelfartyg den del av mast el. stång, som är belägen närmast under lång salningarna. Hummer, Ho'marus vulgdris, tillhör gruppen tiofotade kräftdjur (se d.o.). H:s utbredningsområde sträcker sig vid den europei ska sidan av Atlanten från Tromsö till in i Me delhavet, från Nordsjön genom Skagerack och Kattegatt in i Öresund och St. Bält. Vanl. förekommer den på 8—30 m. djup men ibland inne vid stränderna, företrädesvis på hård botten, gärna i hålor, som den själv kan gräva, om så behövs. Vid den amerikanska sidan av At- — 450 —