HUMPERDINCK utsträckning inlägges som konserv. Jfr Hummerodling. N.R-n. Hummerhielm, Alexander Magnus, friherre, krigare (1643—1723), tjänade sig under skånska kriget upp till ryttmästare, blev 1692 major, 1701 överste för adelsfanan, deltog i Karl XII:s ryska och polska krig, blev 1704 generalmajor men tog 1708 på gr. av sjuklighet avsked. H. blev under skånska kriget särsk. bekant som en energisk och duglig motståndare till friskyttarna. Under stora nordiska kriget blev H. 1702 vid Druskieniki i Litauen överfallen av en betydligt överlägsen styrka och tillfångatagen. Utväxlad 1704, deltog han därpå bl.a. i slagen vid Punitz och Fraustadt. En av H. under skånska kriget förd dagbok är tryckt i S. Loenbom, ”Anecdoter om namnkunniga och märkwärdiga swenska män”, 1 (1770), en annan från 1707—08 i ”Karolinska krigares dagböcker”, 10 (1914). P.S. Hummerodling. H. går ut på att uppföda hummerynglet under dess planktoniska liv. På gr. av stora tekniska svårigheter har h. ännu ej fått allmännare spridning. Det är blott i Amerika, Holland och Norge h. regelbundet be-drives. På den norska anstalten vid Flödevigen tillgår h. på följ. sätt. Rombärande humrar anskaffas och placeras i kläckningslådor, blott en i varje. De matas med färsk fisk. Kläck-ningslådorna måste hållas väl rena. Äggen kläckas, och larverna föras av strömmen ned i en uppsamlingslåda, varifrån de överföras till uppfödningsbassängerna, som äro försedda med ett särsk. system för vattengenomströmning. Larverna matas varannan timme dygnet om med söndermald oxlever, då och då tillsatt med kött av krabba. Man har i genomsnitt uppnått, att 34 °/o av larverna utvecklats till bottenstadiet. N.R-n Hummertina, se Hummerfiske. Humor (lat., vätska; i detta fall med syftning på de olikartade blandningarna av kroppens vätskor, vilka ansågos bestämma människans temperament; jfr Humör. Ordets betydelse har utvecklats i England, eng. humour, och i sv. påverkats av den nyromantiska uppfattningen av h. i Tyskland), skämt med en bakgrund av allvar el. sympati; ”sorg i rosenrött”; humoristisk livsuppfattning, humoristiskt sinnelag; humoristisk framställning; naturlig, godmodig kvickhet. E.H. När vi skratta — oftast väl ganska dämpat el. blott le — åt något ”humoristiskt”, är det i första hand upplevelsen av något orimligt, meningslöst, som framkallar detta uttryck för vår h.-stämning, t.ex. en motsägelse i tanken, en disproportion mellan orsak och verkan el. mellan ändamål och medel. Men detta orimliga måste dock dessutom för oss stå som något, vars naturliga uppkomst vi kunna förklara för oss — alltså som något i grunden allmänmänskligt, som vi kunna tänka oss, att vi själva kunde göra oss skyldiga till. Härmed är den sympatiska förståelsen i h. given, vilken kommer ”humoristen” att se meningen i orimligheten och som eg. innebär hans befriande överlägsenhet i förhållande till sig själv — till skillnad från ”satirens” (se d.o.) polemiskt hånande överlägsenhet i förhållande till andra. I konsten kommer den ”humoristiska” inställningen särsk. till uttryck genom ett lätt och träffande understrykande (karikerande) av vardagslivets harmlösa orimligheter (så hos t.ex. Dickens). Denna inställning gentemot individuella karaktärer och situationer kan vidare utvidgas till h. som allmän livsåskådning och livsstämning — alltså ett sympatiskt-försonligt förhållande till tillvarons ”orimligheter”; i denna riktning har h. utvecklats t.ex. av S. Kierkegaard och Höffding. — Litt.: J. Sully, ”An essay on laughter” (1902); H. Höffding, ”Den store H.” (1916). — Jfr Komik. V.K-r. Humora'da, diktart, se R. de C a m p o a m o r. Humora'1-patologi' är den lära, som i motsats till cellularpatologien (se d.o.) anser kroppens hälsa och sjukdom bero på om kroppens vätskor el. ”safter”, humo'res, äro riktigt el. felaktigt blandade. Redan Hippokrates, och efter honom Galenos, lärde, att kroppen har 4 safter, blodet, som stammar från hjärtat, slemmet, som kommer från hjärnan, den gula gallan från levern och den svarta gallan från mjälten. Vid abnorm blandning stockade sig och förhårdnade dessa vätskor, en dyskrasi (se d.o.) uppkom. På så sätt uppkommo katarrer, bul-nader, svulster o.s.v. Huvudsakligast genom åderlåtningar, avförings- och kräkmedel sökte man få dessa stockningar att upphöra. 1 betydligt förändrad form finner man denna h. ännu i förra årh. i Rokitanskys (se denne) dyskrasilära. T.H-n. Humor a'queus, kammarvattnet, är främre och bakre ögonkamrarnas tunnflytande innehåll, som fysiologiskt verkar ss. närings-vätska för hornhinnan och linsen, vilka ej ha blodkärl. Wk. Humore'sk, humoristisk berättelse el. dikt; även om musikstycke, vanligast instrumentalstycke av muntert innehåll och lätt, lekande rörelse; sällan i fråga om bildande konst. F.S-l. Humor vi'treus el. corpus vitreum, se Glaskroppen. Humperdinck [ho'm-], Engelbert, tysk tonsättare (1854—1921), studerade i Köln och — 453 — — 454 —