HUMS München, lärde i Italien känna R. Wag-ner, följde denne till Bayreuth, där han deltog i fullbordandet av Parsifalpar-tituret och mottog starka intryck för sin fortsatta utveckling; ledde 1900—20 en mästerskapsskola för komposition vid akad. i Berlin. H:s berömmelse är knu ten till sagooperan ”Hänsel und Gretel” (Wei-mar 1893, ”Hans och Greta”, Stockholm 1895). Genom sitt skickliga utnyttjande av folktonen, sin äkta naivitet och sin fint ciselerade, stäm-ningsrika instrumentering blev denna den första stora framgången inom den efterwagnerska tyska operan. Av H:s följ, scenverk (”Kungabarnen”, ss. melodram 1898, ss. opera 1910, Stockholm 1926; ”Die Heirat wider Willen”; ”Die Marketenderin”; ”Gaudeamus”) har intet ernått samma popularitet. H. har även skrivit musik till Aristofanes’ ”Lysistrate”, Shakespea-res ”En vintersaga”, ”Stormen”, ”Som Ni behagar” och ”Köpmannen i Venedig” m.fl., kör-balladerna ”Das Glück von Edenhall” och ”Die Wallfahrt nach Kevlaar”, solosånger, ”Mau-rische Rhapsodie” för orkester, en stråkkvartett m.m. — Litt.: O. Besch, ”E. H.” (1914). F.S-l. Hums, stad i Syrien, se H o m s. Hu'mulus, växtsläkte, se Humle. Humus, Humussyra, se Humusämnen. Humusämnen (lat. humus, jord; adj. h u-mös), geol., biol., äro organiska ämnen av amorf struktur, resultat av förmultning av organiskt stoff, väsentligen växtdelar, som förefinnas i markens ytliga lager. Till sin kemiska natur kunna h. knappast säkert bestämmas; deras kolloidala natur kan dock icke bestridas, och i samband med denna står säkert deras förmåga att upptaga vatten genom anlagring av vattenmolekyler, varvid h. svälla. Man anser nu, att h. i allm. äro syror, och S. Odén, som särsk. studerat dem, har också fört goda bevis därför. De syror, han urskilt och med ett gemensamt namn kallar huminsyror, äro 1) humussyra (svårlöslig i vatten och alkohol), 2) hymatomelansyra (svårlöslig i vatten och lös-lig i alkohol) samt 3) fulvosyror (lösliga i vatten och alkohol). Mera indifferenta mörkfär-gade ämnen, kallade h u m i n och u 1 m i n, anses möjl. vara anhydrider av de nämnda syrorna. — De i marken befintliga h. ha mycket stor betydelse för vegetationen, och detta på olika sätt, fysiskt, kemiskt och biologiskt. Alltefter den olika graden av förmultning och förtorv-ning samt mängden av osönderdelad förna har man urskilt vissa humusformer, som indelas i 3 huvudgrupper: råhumus, mull och torv. 1) R å h u m u s är en på förna rik, föga för multnad, organisk jordart, förekommande i markytan med sällan mera än c:a 15 cm. mäktighet, av starkt sur beskaffenhet; fria huminsyror förekomma rikligt i densamma; dessa transporteras ofta i lösning ned till mineraljorden, där h. ånyo utfällas som ortsten (se d.o. och P o d s o 1). Råhumus är en föga fruktbar jordmån, som utgör markytan i stora delar av Sveriges barrskogar; den kan dock lätt förbättras genom varje åtgärd, som medför ökat tillträde av syre och utluftning av marken, så att där befintligt kväve blir tillgängligt för växterna. — 2) M u 11 är en lucker, kornig, brungrå till svart massa, vari mineralämnen spela en stor roll som korn sammankittade av h. I mullen kan man ej särskilja något av den organiska substansens urspr. struktur. Mull är den form av humus, som företrädesvis förekommer i odlad jord, men den finnes även i skogs- och hagmark, särsk. där lövträd spela någon roll. Mull är den för vegetationen förmånligaste humusformen och har vanl. neutral till svagt alkalisk reaktion el. stundom svagt sur. I mull med neutral reaktion kunna där befintliga kväveföreningar lätt omsättas till ammoniak- el. salpetersyreföreningar, varför kalkning i regel visar mycket förmånlig verkan. Mullen meddelar en kornig struktur åt åkerjorden, gör den lättarbetad samt kvarhåller fuktigheten. Mycket mullrika jordar leda ofta sitt ursprung från sanka marker med tunna torvlager, som blivit uppodlade. — 3) T o r v är den humusform, där de organiska beståndsdelarna ansamlats under vatten vid avstängande av luften, så att en massa av mer el. mindre osönderdelade växtrester, blandade med olika slag av h. och ofta med gyttja, uppstår. Se Torv. K.A.G. Humö'r (fra. humeur; se Humor), sinnesstämning, lynne. — Enl. humoralpatologiens (se d.o.) föreställningssätt ansåg man även h. bestämt av blandningen av de 4 humo'res el. kroppsvätskorna (jfr uttrycket ”vara vid goda, vid dåliga vätskor”). Jfr Lynne. A.N. Hu-nan, ”s. om sjön” (d.v.s. Tung-ting-hu), prov, i mellersta Kina, på s. sidan av Yang-tsi-kiang och kring floderna Siang-kiang, Tsü-kiang och Yüan-kiang, som utfalla i Tung-ting-hu; 217,347 kvkm.; 40,529,988 inv. (1926). Huvudstad Changsha. H. är till större delen bergigt med i s.v.-n.ö. strykande höjdryggar. Endast i n. förekomma jämnare områden kring — 455 — — 456 —