HUNDAR Tung-ting-hu. Här och i de mot sjön konvergerande dalgångarna bedrives ett rikt givande jordbruk; i sht produceras ris, som upptar över Vs av den odlade arealen. Betydande teodling i s., främst i Siang-kiangs dalgång (Kinas bästa te). H. har stora och värdefulla stenkolsföre-komster, särsk. i Siang-kiangbäckenet, vilka dock ännu utnyttjas endast för det lokala behovet. Dessutom finnes tenn, bly, zink och antimon, av vilket sistn. H. lämnar över hälften av världsproduktionen. S. Hund, bergstekn., tidigare benämning på en låg, fyrhjulig transportvagn, som användes vid gruvbrytning i kolflötser el. malmlager av ringa mäktighet. Numera begagnas denna benämning för en med 4 hjul försedd, rektangulär korg av plåt, avsedd för uppfordring i donlägiga schakt. H. fylles i schaktets nedre del genom tippning från en gruvvagn el. genom tappning från en ficka el. ränna. En särsk. ut-föringsform av h., användbar även i lodräta schakt, förekommer även under namnet s k i p. H.Nht. Hundapor, seMarkattliknandeapor. Hundar. Hunden, tamhunden, Canis familia'ris, tillhörande hundsläktet (se d.o.), är människans äldsta husdjur, som hon tog i sin tjänst långt innan åkerbrukets tid. Man har funnit lämningar av tamhund vid boplatser redan från övergångstiden mellan äldre och yngre stenåldern. De äldsta lämningarna, härrörande från en boplats nära Moskva, visa en påfallande likhet med den ännu levande dingon (se d.o.), som i sin tur nära överensstämmer med de s.k. pariahundarna i Orienten. Dingon och nämnda hundar representera sålunda en mycket primitiv ras. En något yngre tamhund uppträdde under yngre stenåldern, den s.k. torv-spetsen, vilken var något mindre än föregående och spridd över hela Europa; även i Sverige känner man ett fynd från St. Karlsö, sannolikt härrörande från denna ras. Dessa båda raser voro till en början enhetliga, och först mot slutet av stenåldern uppträdde flera skilda raser, som sedan under brons- och järnåldern splittrades ytterligare, så att de första historiska folken redan hade högt specialiserade hundraser. Frågan om h:s härstamning är ännu icke helt utredd. Många forskare vilja härleda h. från ett flertal vilda former, vargar och scha-kaler. vilka skulle, oberoende av varandra, tämts på olika tider och i olika länder. Man synes dock numera alltmera luta åt den uppfattningen, att h. har en mera enhetlig härstamning och att de äldsta europeiska h. tagit sitt ursprung från någon sydeuropeisk mindre vargart och att denna sedan bildat stamformer för de flesta av våra hundraser. De större natur- och kulturraserna ha emellertid tvivelsutan en stark inblandning av den stora, nordliga vargen. Huruvida schakaler (grå schakalen) också ha bidragit till uppkomsten av tam-h. synes emellertid tveksamt; möjl. har detta ägt rum med den äldsta vinthundsrasen i Egypten. Beträffande härstamningen av de hundraser, som urspr. funnos i Amerika, är uppfattningen mycket svävande. De kunna ha uppkommit av någon amerikansk vargart. Särsk. har den mexikanska vargen nämnts, men tam-h. kunna också tänkas under förhistorisk tid ha medförts från Gamla världen av vandrande folkstammar (eskimåer), liksom dingon sannolikt förts till Australien. Med varg och schakal giver h. vid korsning fortplantningsduglig avkomma, däremot ej med räv, som därför måste anses utesluten från h:s stamträd. H. äro kloka och livliga djur, lika mycket dag- som nattdjur, med skarpa sinnen, av vilka lukt och syn äro de främsta. Jaktinstinkten är hos de flesta stark, och de jaga gärna i flock. Honan, tiken, löper två gånger om året och föder 63 dagar efter parningen 3—10 under 10—12 dygn blinda valpar. Unga h. angripas lätt av valpsjuka (se d.o.). På människan kan h. överföra vattu-skräck och en binnikemask, Tæ'nia echinoco'c-cus, vars dynt bildar stora blåsor. H.B-n;H.W. Hundraser. Intet husdjur uppvisar en sådan mängd raser som hunden. Denna stora variation, vår ofta bristfälliga kunskap om rasernas inbördes släktskap och dvärghundarnas (se d. o.) från sina stamformer starkt avvikande byggnad försvåra i hög grad en systematisk indelning av raserna. Den här följda indelningen, som grundar sig på under senare år uppställda, naturliga rasgrupper, kan därför ej göra anspråk på full tillförlitlighet. Grupp I. Torvspetsar. Gruppen, vars stamform den nu trol. utdöda torvspetsen (se ovan) anses vara, omfattar små, mycket olikartade former med vanl. kort kropp, rundat huvud, spetsig nos, uppstående öron samt ofta lång fäll och starkt ringlad svans. Hit hänföras: Lapphunden, en tätbyggd, långhårig form med relativt korta ben och 50 cm. boghöjd. Färgen är svart med vit teckning på bringa och tassar, mera sällan helt vit. Den användes ss. vaktare av renhjordarna och för jakt på björn och varg. Nordiska spetsen, jämt- el. gråhunden är större och kraftigare, har kort, strittande hårlag och är till färgen grå i olika nyanser. Närbesläktad med denna är den betydligt mindre, brun- el. gråaktiga isländska hunden samt den rävliknande, röd- el. gulröda finska spetsen, som användes för skogsfågeljakt. Tysk — 457 — — 458 —