Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hu-nan - Hund (bergsteknik) - Hundapor - Hundar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNDAR
Tung-ting-hu. Här och i de mot sjön
konvergerande dalgångarna bedrives ett rikt givande
jordbruk; i sht produceras ris, som upptar över
Vs av den odlade arealen. Betydande teodling
i s., främst i Siang-kiangs dalgång (Kinas bästa
te). H. har stora och värdefulla
stenkolsföre-komster, särsk. i Siang-kiangbäckenet, vilka
dock ännu utnyttjas endast för det lokala
behovet. Dessutom finnes tenn, bly, zink och
antimon, av vilket sistn. H. lämnar över hälften
av världsproduktionen. S.
Hund, bergstekn., tidigare benämning på en
låg, fyrhjulig transportvagn, som användes vid
gruvbrytning i kolflötser el. malmlager av
ringa mäktighet. Numera begagnas denna
benämning för en med 4 hjul försedd,
rektangulär korg av plåt, avsedd för uppfordring i
donlägiga schakt. H. fylles i schaktets nedre
del genom tippning från en gruvvagn el. genom
tappning från en ficka el. ränna. En särsk.
ut-föringsform av h., användbar även i lodräta
schakt, förekommer även under namnet
s k i p. H.Nht.
Hundapor, seMarkattliknandeapor.
Hundar. Hunden, tamhunden, Canis
familia’ris, tillhörande hundsläktet (se d.o.), är
människans äldsta husdjur, som hon tog i sin
tjänst långt innan åkerbrukets tid. Man har
funnit lämningar av tamhund vid boplatser
redan från övergångstiden mellan äldre och yngre
stenåldern. De äldsta lämningarna, härrörande
från en boplats nära Moskva, visa en
påfallande likhet med den ännu levande dingon (se
d.o.), som i sin tur nära överensstämmer med
de s.k. pariahundarna i Orienten. Dingon och
nämnda hundar representera sålunda en mycket
primitiv ras. En något yngre tamhund
uppträdde under yngre stenåldern, den s.k.
torv-spetsen, vilken var något mindre än föregående
och spridd över hela Europa; även i Sverige
känner man ett fynd från St. Karlsö, sannolikt
härrörande från denna ras. Dessa båda raser
voro till en början enhetliga, och först mot
slutet av stenåldern uppträdde flera skilda
raser, som sedan under brons- och järnåldern
splittrades ytterligare, så att de första
historiska folken redan hade högt specialiserade
hundraser. Frågan om h:s härstamning är ännu
icke helt utredd. Många forskare vilja härleda
h. från ett flertal vilda former, vargar och
scha-kaler. vilka skulle, oberoende av varandra,
tämts på olika tider och i olika länder. Man
synes dock numera alltmera luta åt den
uppfattningen, att h. har en mera enhetlig
härstamning och att de äldsta europeiska h. tagit
sitt ursprung från någon sydeuropeisk mindre
vargart och att denna sedan bildat stamformer
för de flesta av våra hundraser. De större
natur- och kulturraserna ha emellertid tvivelsutan
en stark inblandning av den stora, nordliga
vargen. Huruvida schakaler (grå schakalen)
också ha bidragit till uppkomsten av tam-h.
synes emellertid tveksamt; möjl. har detta ägt
rum med den äldsta vinthundsrasen i Egypten.
Beträffande härstamningen av de hundraser,
som urspr. funnos i Amerika, är uppfattningen
mycket svävande. De kunna ha uppkommit av
någon amerikansk vargart. Särsk. har den
mexikanska vargen nämnts, men tam-h. kunna
också tänkas under förhistorisk tid ha medförts
från Gamla världen av vandrande folkstammar
(eskimåer), liksom dingon sannolikt förts till
Australien. Med varg och schakal giver h. vid
korsning fortplantningsduglig avkomma,
däremot ej med räv, som därför måste anses
utesluten från h:s stamträd. H. äro kloka och
livliga djur, lika mycket dag- som nattdjur, med
skarpa sinnen, av vilka lukt och syn äro de
främsta. Jaktinstinkten är hos de flesta stark,
och de jaga gärna i flock. Honan, tiken, löper
två gånger om året och föder 63 dagar efter
parningen 3—10 under 10—12 dygn blinda
valpar. Unga h. angripas lätt av valpsjuka (se
d.o.). På människan kan h. överföra
vattu-skräck och en binnikemask, Tæ’nia
echinoco’c-cus, vars dynt bildar stora blåsor. H.B-n;H.W.
Hundraser. Intet husdjur uppvisar en sådan
mängd raser som hunden. Denna stora
variation, vår ofta bristfälliga kunskap om rasernas
inbördes släktskap och dvärghundarnas (se d.
o.) från sina stamformer starkt avvikande
byggnad försvåra i hög grad en systematisk
indelning av raserna. Den här följda
indelningen, som grundar sig på under senare år
uppställda, naturliga rasgrupper, kan därför ej
göra anspråk på full tillförlitlighet.
Grupp I. Torvspetsar. Gruppen, vars
stamform den nu trol. utdöda torvspetsen (se
ovan) anses vara, omfattar små, mycket
olikartade former med vanl. kort kropp, rundat
huvud, spetsig nos, uppstående öron samt ofta
lång fäll och starkt ringlad svans. Hit
hänföras: Lapphunden, en tätbyggd,
långhårig form med relativt korta ben och 50 cm.
boghöjd. Färgen är svart med vit teckning på
bringa och tassar, mera sällan helt vit. Den
användes ss. vaktare av renhjordarna och för
jakt på björn och varg. Nordiska
spetsen, jämt- el. gråhunden är större och
kraftigare, har kort, strittande hårlag och är
till färgen grå i olika nyanser. Närbesläktad
med denna är den betydligt mindre, brun- el.
gråaktiga isländska hunden samt den
rävliknande, röd- el. gulröda finska
spetsen, som användes för skogsfågeljakt. Tysk
— 457 —
— 458 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
