HUNDTURK tande ört med smalt lansettlika blad, i klaselika, ensidiga knippen ordnade, brunröda blommor och med hullingbärande, borstlika taggar beväpnade delfrukter (fruktspridningsmedel). Växten, särsk. roten, innehåller en alkaloid, cynoglossin, på gr. varav h. har medicinsk användning. A.V-e Hundturk, i sht förr: öknamn på turk, ofta i bestämd form sing. om turkarna el. deras sultaner; stundom även: barbar, tyrann i allm. — I folktron ha turkarna, liksom hunnerna, uppfattats som människoätare; frimurarna slaktade barn och sände deras kött till ”hundturken” för att uppätas. Benämningen har sin rot i forna tiders föreställningar om mänskliga vidunder med hundhuvuden, som bodde i Tar-tariet, vars härskare under medeltiden stundom kallas ”Magnus canis” (”storhunden”). E.H. Hundvakt, den del av vaktgöringen ombord å fartyg, som infaller mellan midnatt och kl. 4 f.m. Hundäxing, Da'ctylis glomera'ta, är ett i Gamla världens tempererade områden inhemskt gräs, som i Sverige anträffas viltväxande nästan överallt utom i de nordligaste delarna och som allmänt odlas dels ss. foderväxt, dels ss. prydnadsväxt i gräsplaner o.d. H. är ett 30— 125 cm. högt, tuv-liknande, flerårigt gräs med breda, platta blad och pyramidlik, av ensidigt vända småax bildad vippa. A.V-e. [-Hundäxingbakte-rios-] {+Hundäxingbakte- rios+} [-å's], en av bakterier förorsa- kad sjukdom hos hundäxing (se d.o.), vilken yttrar sig i mindre höjd hos de angripna plantorna, ofullst. sträckning av de övre stamleden samt bildning av ett surt reagerande, citrongult, av bakterier bestående slem å strån, blad och blomställningar, varvid överhudens kutikula förstöres och ofta ävenledes cellernas mellanlameller upplösas. O.Gz. Hunehals, slott i Halland på Kungsbacka-fjordens ö. sida, har anlagts av greve Jakob av Halland trol. o. 1290 under hans och de för mordet på Erik Klipping fredlösa danska stormännens fejder med Erik Menved. H. omtalas ofta under krigen mellan Danmark och Norge samt Knut Porses strider med Magnus Eriks- sons förmyndare under 1300-talets tre första decennier men försvinner därefter ur hävderna. H.Bg. Hunestad, se Hunnestad. Hunfalvy [ho'nfalv], Pål, ungersk språkforskare och etnograf (1810—91), blev 1842 lärare i juridik vid det protestantiska kollegiet i Késmårk men levde från 1848 ss. privatman i Budapest. H:s språkvetenskapliga verksamhet sammanhänger nära med A. Regulys (se denne); på grundval av dennes samlingar gav H. i ”A vogul föld és nép (”Vogulernas land och folk”, 1864) den första utförliga framställningen av magyarernas språkliga och etnografiska ställning bland de finsk-ugriska folken. Som den spirande ungerska språkforskningens organisatör framträdde H. genom grundandet av tidskr. ”Magyar nyelvészet” (”Ungersk språkvetenskap”, 1856—61) och ”Nyelvtudomånyi közlemények” (”Språkvetenskapliga meddelanden”, 1862 ff.). H:s stora, ännu i dag betydelsefulla arbete ”Magyaror-szåg ethnographiåja” (”Ungerns etnografi”. 1876) är till en del präglat av H:s starka ungerska nationalism, så ännu mera hans senare arbeten, ss. ”Der Ursprung der Rumänen” (1888). C.F. Hunga'ria, latiniserad namnform för Ungern. Hunger är den olustbetonade sensation, som inträder vid svält, d.v.s. då magsäcken tömts på sitt innehåll, och som åtföljes av begär efter föda. Under det att man med aptit, som är en lustbetonad sensation, vanl. förknippar begäret av visst slags föda, varvid en avsöndring av digestionsvätska oftast inträder, behöver begäret vid h. ej vara associerat med föreställningen om något bestämt födoslag. Aptit kan förefinnas även sedan ventrikeln fyllts, h. endast vid tom magsäck. H.-känslan är lokaliserad till maggropen och yttrar sig ss. spänning el. tryck. Hos känsliga personer framträder h. ss. smärta, mattighet, huvudvärk el. allmänt illamående. Vid sår å tolv-fingertarmen synas h.-smärtor vara ett typiskt symtom. Vid långvarig svält äro h.-känslorna starkast de 2 första fastedagarna för att sedan efter 3—4 dagar minskas och kanske helt försvinna. Efter de 2 första svältdagarna inträda matthet och slöhet, som ingalunda vålla samma obehag som h.-känslorna på deras höjdpunkt. H:s olustbetoning är i hög grad bestämd med hänsyn till tillgången på föda och starkast under sådana omständigheter, då densamma är en yttring av yttersta nöd. Den som verksammast bidragit till utforskandet av h:s fysiologi, är den sv.-amerikanske fysiologen A. J. Carlson. Han har visat, att de typiska h.-känslorna ha en periodisk karaktär, fram- — 467 — — 468 — Hundäxing, Dactylis glomerata.