Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huygens, 2. Christian (Hugenius) - Huygens’ princip - Huysmans, Joris-Karl (Charles Marie Georges)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUYSMANS
upptäckte Titan, den först kända
Saturnus-månen. De astronomiska observationerna
medförde behovet av en exakt och tillförlitlig
tidmätare. H. upptog och omgestaltade på ett
genialt sätt en redan av Galilei antydd idé, att
härtill använda pendeln. Det första försöket
gjordes 1656, och redan året därpå var ett
pendelur i bruk. I ”Horologium” (1658) ingår
en noggrann redogörelse för dess mekanism.
Arbetet spred hans rykte över Europa, och
då Ludvig XIV 1666 instiftade franska
veten-skapsakad., var H. en av de utmärkta
vetenskapsmän, som kallades till medl. I Paris
stannade han till 1681, då han efter upphävandet
av nantesiska ediktet återvände till Holland.
Parisårens arbete tillhör huvudsaki. fysiken.
För termometrien viktig var upptäckten, att
kvicksilver är den lämpligaste
termometer-vätskan och att vattnets kokpunkt är
tillräckligt konstant att kunna användas som
fundamentalpunkt. För dynamiken var arbetet om
elastiska kroppars stöt av största betydelse.
Häri lade H. grunden till ”principen om
levande kraftens oföränderlighet”. Under denna
tid utkom ”Horologium oscillatorium” (1673),
som innehåller en mängd betydelsefulla
upptäckter inom matematik och fysik, ss.
begreppet svängningscentrum för en fysisk pendel,
sambandet mellan pendellängd och
svängnings-tid, teorien för centrifugalkraften och dess
acceleration, teorien för evolutorna m.m. Till
denna epok bör även räknas det arbete, som
främst skapat hans odödlighet, näml, teorien
om ljuset som en vågrörelse i etern. Det
första meddelandet gjordes till akad. 1678,
publicerandet kom först åtskilliga år
senare i ’Traité de la lumière” (1690).
Teorien satte H. i stånd att förklara de vanliga
optiska fenomenen, däribland också den kort
förut upptäckta dubbelbrytningen hos
kalk-spat (se vidare Ljus). Dispersionen
förklarades först 1768 av Euler. Under sina senare år
sysslade H. med utvecklingen av de
astronomiska observationsmöjligheterna och
konstruerade bl.a. det s.k. h:ska okularet, som är i
det närmaste akromatiskt. Han intresserade
sig också för den genom Newton och Leibniz
införda differentialkalkylen utan att dock di
rekt medverka till dess utveckling. — H:s’
arbeten utgå vos 1724: ”Opera varia”, 2 bd, och
”Opera reliqua”, 2 bd. En modern, fullst. uppl.
har utgivits av Société hollandaise des Sciences
1888—1925 (15 bd). — Litt.: G. Monchamp,
”Les correspondents beiges du grand H.”
(1894); J. Bosscha, ”Chr. H.” (1895); Ph.
Le-nard, ”Grosse Naturforscher” (1929). A.B.L.
Huygens’ princip [hoi’zans], en av Chr.
Huy-gens uppställd sats, avsedd att förklara ljusets
fortplantning. Huygens antog, att ljuset
utbredde sig i världsetern (se E t e r) i form av
en vågrörelse på samma sätt som ljudet i luft.
Punkten O i fig. antages vara en punkt av
etern, i vilken en störning sker. Omkr. den
utbreder sig, likformigt åt alla håll, en
stör-ningsvåg, som vid en viss tidpunkt antages
ha nått en klotyta, vars skärning med
papperets plan angives av cirkelbågen WW. Sft
är en ogenomtränglig skärm, försedd med en
öppning mv. Enl. H.p. bli alla punkter, som
träffas av en störningsvåg, själva medelpunkter
för nya vågor, elementarvågor, som utbreda sig
klotformigt och av vilka här endast de, som
alstras mellan mv, kunna tränga genom
skärmen. Huygens gjorde ett, f.ö. obevisat,
antagande, att en märkbar verkan av störningen
framkallas blott på den yta, som omsluter alla
elementarvågorna. Vågrörelsen går successivt
fram till pq, xy, etc. och blir begränsad av
radierna Ox och Oy. H.p. lämnade således
en förklaring på ljusets rätlinjiga utbredning
och skuggfenomenen liksom även på reflexion
och brytning. Den var dock behäftad med flera
ofullkomligheter. Den kunde icke klargöra,
varför vågrörelsen endast utbredde sig utåt
från ljuskällan och icke längs de i fig.
streckade halvcirklarna p’q’, och lämnade ingen
förklaring till de böjningsfenomen, som
uppkomma, då öppningen mv göres mycket liten.
Bristerna avhjälptes till stor del av Fresnel med
tillhjälp av Youngs interferensprincip (se I
n-terferens). En sträng matematisk
behandling och formulering fick H.p. först genom
Kirchhoff (1882). A.B.L.
Huysmans [üismä’(s)], J o r i s-K a r 1 (eg.
Charles Marie Georges), fransk förf.
(1848—1907), av flamsk härkomst, förde
personligen ett obemärkt liv ss. tjänsteman i
inrikesministeriet, i senare år (intill
pensioneringen 1897) ss. byråchef. H. uppträdde på
1870-talet som den tvivelsutan mest cyniske
— 529 —
— 530 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
