HUYSMANS upptäckte Titan, den först kända Saturnus-månen. De astronomiska observationerna medförde behovet av en exakt och tillförlitlig tidmätare. H. upptog och omgestaltade på ett genialt sätt en redan av Galilei antydd idé, att härtill använda pendeln. Det första försöket gjordes 1656, och redan året därpå var ett pendelur i bruk. I ”Horologium” (1658) ingår en noggrann redogörelse för dess mekanism. Arbetet spred hans rykte över Europa, och då Ludvig XIV 1666 instiftade franska veten-skapsakad., var H. en av de utmärkta vetenskapsmän, som kallades till medl. I Paris stannade han till 1681, då han efter upphävandet av nantesiska ediktet återvände till Holland. Parisårens arbete tillhör huvudsaki. fysiken. För termometrien viktig var upptäckten, att kvicksilver är den lämpligaste termometer-vätskan och att vattnets kokpunkt är tillräckligt konstant att kunna användas som fundamentalpunkt. För dynamiken var arbetet om elastiska kroppars stöt av största betydelse. Häri lade H. grunden till ”principen om levande kraftens oföränderlighet”. Under denna tid utkom ”Horologium oscillatorium” (1673), som innehåller en mängd betydelsefulla upptäckter inom matematik och fysik, ss. begreppet svängningscentrum för en fysisk pendel, sambandet mellan pendellängd och svängnings-tid, teorien för centrifugalkraften och dess acceleration, teorien för evolutorna m.m. Till denna epok bör även räknas det arbete, som främst skapat hans odödlighet, näml, teorien om ljuset som en vågrörelse i etern. Det första meddelandet gjordes till akad. 1678, publicerandet kom först åtskilliga år senare i 'Traité de la lumière” (1690). Teorien satte H. i stånd att förklara de vanliga optiska fenomenen, däribland också den kort förut upptäckta dubbelbrytningen hos kalk-spat (se vidare Ljus). Dispersionen förklarades först 1768 av Euler. Under sina senare år sysslade H. med utvecklingen av de astronomiska observationsmöjligheterna och konstruerade bl.a. det s.k. h:ska okularet, som är i det närmaste akromatiskt. Han intresserade sig också för den genom Newton och Leibniz införda differentialkalkylen utan att dock di rekt medverka till dess utveckling. — H:s’ arbeten utgå vos 1724: ”Opera varia”, 2 bd, och ”Opera reliqua”, 2 bd. En modern, fullst. uppl. har utgivits av Société hollandaise des Sciences 1888—1925 (15 bd). — Litt.: G. Monchamp, ”Les correspondents beiges du grand H.” (1894); J. Bosscha, ”Chr. H.” (1895); Ph. Le-nard, ”Grosse Naturforscher” (1929). A.B.L. Huygens’ princip [hoi'zans], en av Chr. Huy-gens uppställd sats, avsedd att förklara ljusets fortplantning. Huygens antog, att ljuset utbredde sig i världsetern (se E t e r) i form av en vågrörelse på samma sätt som ljudet i luft. Punkten O i fig. antages vara en punkt av etern, i vilken en störning sker. Omkr. den utbreder sig, likformigt åt alla håll, en stör-ningsvåg, som vid en viss tidpunkt antages ha nått en klotyta, vars skärning med papperets plan angives av cirkelbågen WW. Sft är en ogenomtränglig skärm, försedd med en öppning mv. Enl. H.p. bli alla punkter, som träffas av en störningsvåg, själva medelpunkter för nya vågor, elementarvågor, som utbreda sig klotformigt och av vilka här endast de, som alstras mellan mv, kunna tränga genom skärmen. Huygens gjorde ett, f.ö. obevisat, antagande, att en märkbar verkan av störningen framkallas blott på den yta, som omsluter alla elementarvågorna. Vågrörelsen går successivt fram till pq, xy, etc. och blir begränsad av radierna Ox och Oy. H.p. lämnade således en förklaring på ljusets rätlinjiga utbredning och skuggfenomenen liksom även på reflexion och brytning. Den var dock behäftad med flera ofullkomligheter. Den kunde icke klargöra, varför vågrörelsen endast utbredde sig utåt från ljuskällan och icke längs de i fig. streckade halvcirklarna p'q', och lämnade ingen förklaring till de böjningsfenomen, som uppkomma, då öppningen mv göres mycket liten. Bristerna avhjälptes till stor del av Fresnel med tillhjälp av Youngs interferensprincip (se I n-terferens). En sträng matematisk behandling och formulering fick H.p. först genom Kirchhoff (1882). A.B.L. Huysmans [üismä'(s)], J o r i s-K a r 1 (eg. Charles Marie Georges), fransk förf. (1848—1907), av flamsk härkomst, förde personligen ett obemärkt liv ss. tjänsteman i inrikesministeriet, i senare år (intill pensioneringen 1897) ss. byråchef. H. uppträdde på 1870-talet som den tvivelsutan mest cyniske — 529 — — 530 —