Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huysmans, Joris-Karl (Charles Marie Georges) - Huysmans, Camille - Huysum, Jan van - Huzuler el. huculer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUYSMANS
naturalisten och var en av deltagarna i
Zo-las kollektivpublikation ”Les soirées de
Mé-dan” (1880). Efter novellen ”Å vau-l’eau”
(1882), som i sin gogolska livsironi redan gav
varsel om avfall,
utgav H. 1884 romanen
”Ä rebours”, där han
resolut ersatte
verkligheten med en rent
individuell
inbill-ningstillvaro ss. det
enda kulturellt
möjliga. Boken slog ner
likt en meteor,
uppväckte hövdingens
vrede och spred oro
i alla läger — desto
mer som H. nyss
i tidn. ”Voltaire” fört en häftig kampanj
mot tidens målarkonst och brutit lans för
impressionisterna (utg. 1883: ”L’art
möderne”) — samt gav genljud Europa runt och
blev lösenordet för den s. k. dekadenta
kulturströmningen (se Dekadenter). I
romanen ”En rade” (1887) gav han sig ånyo i
kast med yttervärlden, sådan den är, men nu
endast för att bestå den en sista hudflängning,
med vapen ur dess egen arsenal, och vände
den därpå 1891 definitivt ryggen med
”Lå-bas”, den första satanistiska etappen i H:s’
vandring mot kyrkans moderssköte, som 1895
blev fullbragt i ”En route” samt eftertänksamt
beseglad i ”La cathédrale” (1898) och ”L’oblat”
(1903), vartill fristående anslöto sig
helgonbiografien ”Sainte-Lydwine de Schiedam”
(1901) och studien ”Les foules de Lourdes”
(1906). — Des Esseintes (hjälten i ”Å rebours”)
och Durtal (i omvändelsecykeln) utgöra
tillsammans H. själv i 5 utvecklingsstadier och
avspegla — med bibehållande av naturalismens
teknik och flamländarens hela bredd i
beskrivningen — livskampen hos en mångfald
hypernervösa intelligenser i de sista 20 åren
av 1800-talet. H. själv var den förste (i varje
fall den ende strängt konsekvente); efter
honom följde de beryktade
”diktar-omvändel-serna” slag i slag spec. i v. Europa, upp till
Danmark och Norge, och gåvo i mycket såväl
diktning som bildkonst i åren kring
sekelskiftet en vändning åt det transcendentala. —
Litteraturen om H. har i sht sedan 1920 svällt ut
betydligt. Bland arbeten av mer allmän
orienterande art må nämnas: F. Paulhan, ”H. et
son oeuvre” (1898); J. Jörgensen, ”H.” (1908,
tysk); G. Coquiot, ”Le vrai J. K. H.” (1912);
H. Bachelin, ”H.” (1926); E. Seillière, ”H.”
(1931). Jfr även uppsatser om H. av Hj.
Söderberg (i ”Ord och bild”, 1892), O. Levertin (i
”Diktare och drömmare”, 1908) och J.
Mor-tensen (i ”Människor och böcker”, 1917). Lff.
Huysmans [hoi’s-], C a m i 11 e, belgisk
politiker (f. 1871). Urspr. språkman,
tjänstgjorde H. som lärare, när han engagerades i den
socialdemokratiska rörelsen. Han var 1906—
20 socialistiska internationalens sekreterare
och tog aktiv del i socialistkongressen i
Stockholm 1917. H. tillhör sedan 1910
deputeradekammaren och var 1925—26
undervisningsminister. T.E-r.
Huysum [hSi’-], Jan van, holländsk målare
(1682—1749), målade framförallt frukt och
blommor i de Heems stil men även heroiska
landskap. I hans stilleben uppskatta vi det
oerhört noggranna detaljstudiet och den
tekniska fulländningen, ehuru eftervärlden icke
kan dela samtidens oreserverade beundran.
Han är representerad i Göteborg, Helsingfors
och Köpenhamn. G.S.
Huzuler [hotso’-] el. h u c u 1 e r, rutensk
stam i Karpaterna. De bebo området kring övre
Theiss i det tjeckoslovakiska Podkarpatskå Rus
(dit invandrade i början av nyare tid)
liksom i Polen, där deras område kallas
Hucul-szczyzna, och närliggande till Rumänien
hörande distrikt. De tala en karpalo-ukrainsk
Huzuler.
— 531 —
— 532 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
