HWASSER studier, kom tidigt att intaga en självständig ställning gentemot den dåv. medicinska skolan. Denna tid kan karakteriseras som en brytningsperiod i medicinens historia: å ena sidan den av romantiken och Schel-lings filosofi influerade naturfilosofiska riktningen, å andra den som stödde sig på de vid denna tid i kraftig utveckling stadda naturvetenskaperna. Med sin spekulativa inställning drogs H. till den förra riktningen, och han blev också dennas främste representant i Sverige. Ss. särsk. betydelsefulla för hans utveckling nämner han J. C. Reil och M. F. X. Bichat, även D. G. Kieser, ehuru han icke ansåg sig obetingat böra omfatta de av dem företrädda lärorna utan bildade sig ett eget medicinskt-filosofiskt system, som han kallade det ”biologiska”. I sin medicinska uppfattning anslöt sig H. till Kiesers ”polaritetsprincip”, i vilken organismen yttrade sig genom en ”reproduktionsprocess”, innefattande dels ett positivt moment (uppkomsten av det nya, alstring, liv), dels ett negativt (förstöring av det gamla). Sjukdom är självförstörande. Från den hippo-kratiska skolans lära om de trenne stadierna i sjukdomsförloppet hämtade H. djupa intryck vid uppställandet av sina 3 huvudmoment i sjukdomen (det ”protopatiska”, ”deuteropa-tiska” och ”kritiska”). Liksom man nu i organismen kan urskilja två polära moment, kan man också, menar H., tänka sig livet som den skapande och organiserande makten även i andens värld, omedelbart utgående från Gud, och det onda ss. det självförstörande momentet, d.v.s. förstörande den som hängiver sig däråt. — Ss. akademisk lärare och praktiker var H. utomordentlig, en glänsande vältalare, med stora personliga egenskaper, ehuru han genom sitt i grunden veka och känsliga sinnelag ofta icke ansåg sig vara nog stålsatt mot de lidanden, han hade att bevittna vid sjukbädden. Inom ett annat område kom H. att icke minst tack vare sin varma övertygelse göra betydande insatser. Då näml, på 1820-talet förslag väckts att bl.a. överflytta landets tvenne medicinska fakulteter till Karolinska inst. och detta förslag både i Uppsala och Lund hälsades med den största förbittring, blev det H., säkerligen icke minst av denna anledning återvänd till Sverige, som i flera skrifter med glödande entusiasm, segerrikt bekämpade detta förslag, varvid hans kritik också kom att rikta sig mot dettas förnämsta talesman, J. J. Berzelius, och den riktning, motsatt hans egen (jfr ovan), som denne företrädde. — l politiskt avseende strängt konservativ, ogillade H. på det högsta tidens revolutionära rörelser; samma anda ledde honom ock att fördöma den liberala pressens angrepp på Karl Johan, vilken han varmt beundrade, och han blev en av stiftarna av Karl Johans förbundet. H. var, som en minnestecknare (C.V.A. Strandberg) uttryckt sig, ”en snillrik man, en man, hos vilken snillets och hjärtats gåvor voro oupplösligt förenade, en man icke allenast av djup och strömmande känsla samt stora och fruktbringande tankar utan även av rotfästade grundsatser och levande övertygelse”. Bland H:s skrifter märkas ett stort antal dissertationer i medicinska ämnen samt ”Valda skrifter” (4 bd, 1868—70, utg. av P. Hedenius). Av H:s lärjungar förda anteckningar efter hans föreläsningar i teoretisk och praktisk medicin förvaras i Uppsala univ.-bibl. och i Sv. läkaresällskapets bibi. — Litt.: U. Quensel i ”Upsala läkareför:s förhandlingar”, 1932. W.N. 2) Ebba Charlotta Elisa (Elise) H., f. Jacobsson, skådespelerska (1831—94), 1849— 50 elev vid Kungl. teatern och 1850—88 anställd vid de kungl. teatrarna. H. anses ha varit Sveriges största skådespelerska. Med uppfattningens djup och karakteristikens psykologiska skärpa förenade hon en plastiskt ädel framställning, där reflexion och inspiration vägde lika. Upp fostrad i den romantiska skolans starkt patetiska spelstil, lyckades hon med beundransvärd smidighet möta den inbrytande realismen och mot slutet av sin bana skänka den sv. scenen några av dess sannaste och mest levande gestalter. Bland hennes roller märkas Ofelia i ”Hamlet”, Julia i ”Romeo och Julia”, Lady Macbeth i ”Macbeth”, Kleopatra i ”Antonius och Kleopatra”, Hermione i ”En vintersaga”, Klara i ”Egmont”, Tekla i Wallensteins död”, Maria Stuart, drottning Anna i ”Ett glas vatten”, Tekmessa i ”Kungarna på Salamis”, Sigrid i ”Bröllopet på Ulfåsa”, Hjördis i ”Kämparna på Helgeland”, Fru Inger till östråt, Lona Hassel i ”Samhällets pelare”, Nora i ’Ett dockhem” och fru Alving i ”Gengångare” H. — 535 — — 536 —