Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hwasser, 1. Israel - Hwasser, 2. Elise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HWASSER
studier, kom tidigt att intaga en självständig
ställning gentemot den dåv. medicinska skolan.
Denna tid kan
karakteriseras som en
brytningsperiod i
medicinens historia: å
ena sidan den av
romantiken och
Schel-lings filosofi
influerade naturfilosofiska
riktningen, å andra
den som stödde sig
på de vid denna tid
i kraftig utveckling
stadda
naturvetenskaperna. Med sin
spekulativa inställning drogs H. till den förra
riktningen, och han blev också dennas
främste representant i Sverige. Ss. särsk.
betydelsefulla för hans utveckling
nämner han J. C. Reil och M. F. X. Bichat,
även D. G. Kieser, ehuru han icke ansåg sig
obetingat böra omfatta de av dem företrädda
lärorna utan bildade sig ett eget
medicinskt-filosofiskt system, som han kallade det
”biologiska”. I sin medicinska uppfattning anslöt
sig H. till Kiesers ”polaritetsprincip”, i vilken
organismen yttrade sig genom en
”reproduktionsprocess”, innefattande dels ett positivt
moment (uppkomsten av det nya, alstring, liv),
dels ett negativt (förstöring av det gamla).
Sjukdom är självförstörande. Från den
hippo-kratiska skolans lära om de trenne stadierna i
sjukdomsförloppet hämtade H. djupa intryck
vid uppställandet av sina 3 huvudmoment i
sjukdomen (det ”protopatiska”,
”deuteropa-tiska” och ”kritiska”). Liksom man nu i
organismen kan urskilja två polära moment,
kan man också, menar H., tänka sig livet som
den skapande och organiserande makten även
i andens värld, omedelbart utgående från Gud,
och det onda ss. det självförstörande
momentet, d.v.s. förstörande den som hängiver sig
däråt. — Ss. akademisk lärare och praktiker
var H. utomordentlig, en glänsande vältalare,
med stora personliga egenskaper, ehuru han
genom sitt i grunden veka och känsliga
sinnelag ofta icke ansåg sig vara nog stålsatt mot
de lidanden, han hade att bevittna vid
sjukbädden. Inom ett annat område kom H. att
icke minst tack vare sin varma övertygelse
göra betydande insatser. Då näml, på
1820-talet förslag väckts att bl.a. överflytta landets
tvenne medicinska fakulteter till Karolinska
inst. och detta förslag både i Uppsala och
Lund hälsades med den största förbittring, blev
det H., säkerligen icke minst av denna
anledning återvänd till Sverige, som i flera skrifter
med glödande entusiasm, segerrikt bekämpade
detta förslag, varvid hans kritik också kom
att rikta sig mot dettas förnämsta talesman,
J. J. Berzelius, och den riktning, motsatt hans
egen (jfr ovan), som denne företrädde. — l
politiskt avseende strängt konservativ, ogillade
H. på det högsta tidens revolutionära
rörelser; samma anda ledde honom ock att
fördöma den liberala pressens angrepp på Karl
Johan, vilken han varmt beundrade, och han
blev en av stiftarna av Karl Johans förbundet.
H. var, som en minnestecknare (C.V.A.
Strandberg) uttryckt sig, ”en snillrik man, en man,
hos vilken snillets och hjärtats gåvor voro
oupplösligt förenade, en man icke allenast av
djup och strömmande känsla samt stora och
fruktbringande tankar utan även av rotfästade
grundsatser och levande övertygelse”. Bland
H:s skrifter märkas ett stort antal
dissertationer i medicinska ämnen samt ”Valda
skrifter” (4 bd, 1868—70, utg. av P. Hedenius). Av
H:s lärjungar förda anteckningar efter hans
föreläsningar i teoretisk och praktisk medicin
förvaras i Uppsala univ.-bibl. och i Sv.
läkaresällskapets bibi. — Litt.: U. Quensel i
”Upsala läkareför:s förhandlingar”, 1932. W.N.
2) Ebba Charlotta Elisa (Elise) H., f.
Jacobsson, skådespelerska (1831—94), 1849—
50 elev vid Kungl.
teatern och 1850—88
anställd vid de kungl.
teatrarna. H. anses ha
varit Sveriges
största skådespelerska.
Med uppfattningens
djup och
karakteristikens psykologiska
skärpa förenade hon
en plastiskt ädel
framställning, där
reflexion och
inspiration vägde lika.
Upp
fostrad i den romantiska skolans starkt
patetiska spelstil, lyckades hon med
beundransvärd smidighet möta den inbrytande realismen
och mot slutet av sin bana skänka den sv.
scenen några av dess sannaste och mest levande
gestalter. Bland hennes roller märkas Ofelia i
”Hamlet”, Julia i ”Romeo och Julia”, Lady
Macbeth i ”Macbeth”, Kleopatra i ”Antonius
och Kleopatra”, Hermione i ”En vintersaga”,
Klara i ”Egmont”, Tekla i Wallensteins
död”, Maria Stuart, drottning Anna i ”Ett glas
vatten”, Tekmessa i ”Kungarna på Salamis”,
Sigrid i ”Bröllopet på Ulfåsa”, Hjördis i
”Kämparna på Helgeland”, Fru Inger till östråt,
Lona Hassel i ”Samhällets pelare”, Nora i ’Ett
dockhem” och fru Alving i ”Gengångare” H.
— 535 —
— 536 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
