HYPNOS Hypnos. Romersk kopia. Madrid. vallmohonung; t.o.m. himlafadern Zeus måste böja sig för hans makt. — Litt.: H. Winnefeld, ”H.” (1886). W.N. Hypnos [-å's] (grek. hy'pnos, sömn), sömnliknande till stånd, som artificiellt kan framkallas hos många personer. H. var känd redan under forntiden, men först på 1700-talet började den närmare studeras genom österrikaren Mesmer För att framkalla h. finnas ett flertal olika metoder. Ett vanligt tillvägagångssätt är, att försökspersonen sittande i bekvämt tillbakalutad ställning får fixera hypnotisörens hand, vilken hålles upp strax ovanför personens ögon, och samtidigt intalar hypnotisören honom, att ögonlocken bli tunga, sömnen håller på att inställa sig o.s.v. För att uppväcka ur h. är det vanl. tillräckligt, att hypnotisören klappar i händerna, blåser den hypnotiserade i ansiktet el. dyl. Alltefter den hypnotiska sömnens djup brukar man särskilja olika stadier. Vid den lättaste hypnotiska sömnen efterkommer den hypnotiserade automatiskt hypnotisörens befallningar att utföra enklare kroppsrörelser o.d. Han håller ögonen slutna men är vid fullt medvetande och kan efteråt erinra sig, vad som passerat. Blir den hypnotiska sömnen djupare, stegras hypnotisörens inflytande, och den hypnotiserade utför motståndslöst de flesta av hans befallningar. Vid den djupaste h. är den hypnotiserade helt otillgänglig för andra intryck än dem, han mottager från hypnotisören; det förefinnes en särsk. ”rapport” mellan de båda personerna. Hypnotisörens inflytande sträcker sig här icke blott till den hypnotiserades själsliga verksamhet utan även till hans kroppsliga tillstånd, och t.o.m. sådana funktioner, som eljest icke kunna påverkas av viljan, t.ex. blodtillförseln till olika kroppsdelar och avsöndringen av svett, kunna påverkas genom h. Också en rad egenartade psykiska fenomen uppträda vid den djupaste h.: minnet kan skärpas, så att länge sedan glömda upplevelser åter dyka upp, livliga hallucinationer kunna förekomma för alla sinnen o.s.v. Efter uppvaknandet har den hypnotiserade intet som helst minne av vad som tilldragit sig under den djupa h. Trots detta kan han någon gång bringas att efter uppvaknandet utföra befallningar, som han mottagit i det hypnotiska tillståndet. Det torde dock vara tvivel underkastat, om en person över huvud genom h. kan tvingas att utföra sådana handlingar, som han under vanliga förhållanden bestämt skulle motsätta sig, och de fall, där brott påståtts ha begåtts på gr. av hyp-notiskt inflytande, ha icke stått sig vid en närmare kritik. — Mottagligheten för hypnotisk påverkan är mycket olika hos olika personer. Somliga kunna över huvud taget icke hypnotiseras, andra kunna bringas i ett lätt hypno-tiskt tillstånd, och slutl. finnas några, hos vilka man kan framkalla djup hypnotisk sömn. Mot sin vilja kan dock ingen hypnotiseras. Någon gång kan en person själv bringa sig i h., auto-hypnos (se d.o.). — Om h:s natur ha en mängd olika teorier framställts. Mesmer ansåg, att man vid h. hade att göra med en ”animal magnetism” (se d.o.), men denna lära är i sin urspr. form numera övergiven. Närbesläktade teorier ha dock förfäktats även på senare tiden, av bl.a. Alrutz (se denne). Charcot betraktade h. som en sjuklig företeelse, ett slags med konst framkallat hysteri. Enl. en av flera moderna forskare omfattad hypotes är h. ett ”klyvningsfenomen”, d.v.s. en del av de nervbanor, som förmedla förbindelsen mellan högre och lägre centra i hjärnan, äro avkopplade, vilket medför, att endast en begränsad del av hjärnan är i funktion under h. H. användes förr rätt mycket som medicinsk behandlingsform, men numera brukas den mera sällan som terapeuticum. Oförsiktigt använd kan h. verka skadligt; därför är i Sverige hypnotisk behandling icke tillåten för andra än läkare, och offentliga hypnotiska föreställningar få givas endast efter särsk. tillstånd. T.V.Sn. Hypno'tika, reme'dia hypno'tica, lugnande medel, se Bedövningsmedel. Hypnoti'sm, konsten att meddela hypnos (se d.o.). — H y p n o t i s e'r a, meddela hypnos. — Hypnotis ö'r, person, som meddelar hypnos. Hypnum, bot., se Hypnaceæ. Hypo- (av grek. prep. hy po', under), i sammansättningar: under-. HypobrankiaTränna, zool., se En d o s t y 1. HypobromFt, kem., se B r o m a t och B r o m. Hypoce'ntrum kallas den eg., under jordytan belägna härden för jordskalv (jfr E p i-centrum). — 591 — — 592 —