HÅKANSSON ning, Färlevskilen; 38,40 kvkm., därav 35,29 land; 792 inv. (1932; 22 inv. pr kvkm.); 11,35 kvkm. åker (1927; 32,2% av landarealen), 13,25 kvkm. skogsmark. Egendom: Torp, lydande under Munkedal. — Pastorat: Foss och H., Vikornas s. kontrakt, Göteborgs stift. J.C. Håcksvik, s:n i Kinds hd, Älvsborgs län, v. om Gislaved; 115,03 kvkm., därav 104,61 land; 763 inv. (1932; 7 inv. pr kvkm.); 5,84 kvkm. åker (1927; 5,6% av landarealen), 62,io kvkm. skogsmark. — Pastorat: Kalv, H., Mårdaklev och ö. Frölunda, Kinds kontrakt, Göteborgs stift. J.C. Håfreströms a.-b. i Håverud, Skålleruds s:n, driver tidningspappersbruk vid Håverud (årstillverkning c:a 6,000 ton), pappersbruk och sulfitfabrik vid Åsens bruk (årstillverkning c:a 10,000 ton papper och c:a 10,000 ton sulfitmassa) samt sulfitfabrik vid Ulriksfors i Jämtlands län (årstillverkning c:a 14,000 ton). Omslutningen var 1930 11,569,000 kr., därav aktiekapital 2,500,000 kr. T.E-r. Håga, by s.v. om Uppsala, bekant för sina fornminnen, bland vilka märkas ett flertal gravhögar, främst bland dessa Björns hög (se d.o.). G.Em. Hågäl, art bland rödhajarna (se d.o.). Håhl, Johan Fredrik, präst (1835— 1918), fil. d:r i Uppsala 1860, teol. d:r 1893, pastor primarius i Stockholm 1897. H. har utom teologiska arbeten utg. övers, av Aristo-fanes’ ”Fåglarne” (1892) och ”Riddarne” (1898). S.N. Håkan, namn på flera furstar. Sverige. 1) H. R ö d e, konung (o. 1080). H., vars tillnamn Röde är bevarat endast i Västgötalagens kungakrönika, var enl. samma källa av västgötsk börd, regerade i 13 år och begrovs i Levene i Västergötland. Han blev enl. Adam av Bremen konung efter en hednisk reaktion — en uppgift, som bestyrkes av Uppsala-längden (se Konungalängder). Trol. var han konung ännu 1080 och då samregent med Inge d.ä. — Litt.: S. Bolin, ”Om Nordens äldsta historieforskning” (1931). B 2) H. Magnusson, konung (1340—80). Yngre son till Magnus Eriksson och Blanka av Namur, blev H. 1343 av de norska stormännen utsedd till konung av Norge; under hans omyndighetstid skulle fadern och det norska rådet utöva regeringen. H. blev myndig 1355 men kom ej att spela någon mera framträdande roll förrän efter den äldre brodern Eriks död 1359. Han uppträdde nu vid faderns sida i den konflikt med Danmark, som följde Valdemar Atterdags erövring av Skåne 1360. En schism utbröt dock dem emellan 1361, och följ, år utsågs H. av de sv. stormännen till konung i Sverige Han synes emellertid åter ha försonats med fadern; 1363 förmäldes han med Valdemar Atterdags dotter, Margareta, med vilken han 1359 trolovats, ehuru trolovningen brutits genom händelserna 1360 och 1361, då ett giftermålsavtal kom till stånd mellan H. och Elisabet av Holstein. I de följ, striderna mot mecklenburgarna vid deras usurpationssträvanden kämpade H. på faderns sida; i motsats till denne lyckades han undkomma efter nederlaget mot Albrekt av Mecklenburg på Gataskogen 1365. H. lyckades behålla under sitt välde vissa delar av v. Sverige, men den sv. kronan måste han avstå till Albrekt. Sedermera ställdes han alltmera i skuggan av sin mera framstående gemål, som synes ha helt behärskat honom och övat starkt inflytande på regeringen. Med henne hade han en son, Olof, som vid Valdemar Atterdags död 1375 valdes till konung i Danmark och 1380 efterträdde sin fader som norsk konung. H.Bg. Håkan Röde, se Håkan, Sverige 1). Håkansson. 1) Olof H., riksdagsman (1695 —1769). Bonde i Lösens s:n i Blekinge, valdes H. till medl. av bondeståndet vid 1726 års riksdag och blev tidigt uppmärksammad för sin stora parlamentariska begåvning, utmärkt av en klar framställningsförmåga, ett sällsynt minne och en beräknande försiktighet. Han kom att bevista samtliga riksdagar till 1769. Re dan 1731 en av de mera framträdande i ståndet, blev han 1734 undertalman och 1738 talman. Ehuru han ofta hade starka krafter emot sig i ståndet — t.ex. vid 1742/43 års riksdag, då han verkade för Adolf Fredriks val —, minskades icke hans inflytande; hans val till talman vid de följ, riksdagarna var enhälligt. Från 1751 närmade han sig hattarna och hade att kämpa mot en stark fraktion inom ståndet, vilken influerades av hovpartiet. På gr. av H:s skicklighet att använda mutor samt väl ställda propositioner avgick han merendels med segern. Vid hattväldets fall 1765/66 uteslöts han — hatad av motståndarna — ur ståndet. Återigen medl. av detta vid 1769 års riksdag, valdes han ånyo till talman, men avled, sedan riksdagen förflyttats från Norrköping till Stockholm. P.N-m. 2) Anders af H., den föregåendes son, friherre, ämbetsman (1749—1813), häradshöv — 613 — — 614 —