HÅLLFASTHET dragprov, vid byggnadsmaterial särsk. tryck-prov. I spec. fall tillkomma en rad andra prov, ss. vridnings-, knäckning-, bock- och fläkprov m.m. — Dragprov el. sträckprov utföras i en dragprovningsmaskin (fig. 1), där en ur materialet uttagen och till viss form, t.ex. enl. fig. 2, bearbetad provstav infästes mellan två backar och sträckes, till dess den brister. Belastningen under provningen uppmätes fortlöpande genom en våganordning med löpvikt el. medelst manometer. Ibland är dragprov-ningsmaskinen försedd med s.k. diagram-apparat, vilken på ett kurvblad uppritar ett diagram över provets sträckning i förhållande Fig. 1. till belastningen, ett s.k. belastnings-töjningsdia-gram. Ett dylikt diagram av normalt utseende för stål visas i fig. 3. Kurvan utgår från 0 först rätlinjigt till proportionalitets-gränsen öp. Om man för någon punkt på kurvans rätlinjiga del beräknar kvoten mellan töjningen pr längdenhet och belastning pr yten het, så erhålles materialets töjningskoefficient a, som anger, huru mycket materialet töjes för en viss påkänning. Det inverterade värdet härav, benämnes e la s t ic i t e t s m o dul, E, vilken är den påkänning, som skulle erfordras för att töja materialet till dess dubbla längd, förutsatt att sambandet mellan töjning och påkänning hela tiden vore detsamma. Ovanför proportionalitetsgränsen böjer kurvan av åt höger, till en början knappast märkbart intill elasticitetsgränsen, ö^, sedan under starkare krökning, utvisande, att materialet här för en viss belastningsökning töjes mera än nedanför proportionalitetsgränsen. För bestämning av proportionalitets- och elasticitets-gränserna samt elasticitetsmodulen, som utfö- res endast i undantagsfall, erfordras särsk. fin-mätningsinstrument. Ett stycke ovanför elasticitetsgränsen viker kurvan plötsligt nedåt och går därefter ett kort stycke mer el. mindre oregelbundet vågrätt. Inom detta s.k. sträckgräns-el. flytområde fortsätter materialets töjning, Fig. 2. Provstav före och efter dragprov. utan att belastningen ökas; materialet säges flyta. Den påkänning, vid vilken denna företeelse inträder, benämnes materialets st r äckel. f 1 y t g r ä n s, ö^. Ibland skiljer man mellan övre och undre sträckgräns, varmed avses den högsta, resp, den lägsta påkänningen inom sträckgränsområdet. Vid provningsmaskiner med våganordning och löpvikt markeras sträckgränsen därav att vågarmen faller ned mot sitt stöd, s.k. vågfallsgräns. Ofta är sträckgränsen icke så tydligt markerad, utan kurvan förlöper med jämn krökning. Som sträckgräns angives då ev. den påkänning, vid vilken provet undergått en efter avlastning kvarstående sträckning av 0,2 el. 0,5 °/o, s.k. 0,2- el. 0.5 °/o-gräns. Stålets flytning inom sträckningsområ-det innebär en kallbearbetning (se d.o.) av materialet, som medför, att det ånyo förmår motstå stegrad belastning. Kurvan stiger därför på nytt, passerar genom en högsta punkt och sjunker sedan nedåt, till dess brott inträffar vid B. Den högsta punkten motsvarar mate- Fig. 3. Belastnings-töjnings diagram för stål. rialets brottgräns (se d.o.), 6b, som är den högsta belastningen under provningen, dividerad med ytan tvärs över det ursprungliga provet. Sedan brottgränsen passerats, begränsar sig formförändringen till en viss del av provet och tar karaktären av en insnörning, där brottet sedan inträffar. Den totala sammandragningen vid brottstället uppmätes ibland och an- — 621 — — 622 —