HÅLLFASTHET gives ss. kontraktion i % av den urspr. ytan tvärs över provet. Jämte brottgränsen bestämmes vid dragprov alltid även förlängning-e n (tänjbarheten) J hos materialet. På provstaven uppmätes fördenskull en mätlängd, som delas i ett visst antal delar och markeras på provet med ritsar el. vid mjukare material med körnslag. Sedan provet avdragits, läggas de båda delarna tillsamman, och man mäter längdökningen. Ss. förlängning angives längdökningen i »/o av den urspr. mätlängden. För-längningssiffran utfaller olika beroende på mät-längdens storlek och provets mått i tvärriktningen. Enl. vedertaget bruk användes i regel ant. mätlängden = 10 X provstavens diam., s.k. 1/i-(h e l-)n o r m a 1 el. = 5 X diam., s.k. V2-normal mätlängd. Vid andra än runda prov räknar man med diam, i den cirkel, som har samma yta som provets tvärsnitt. Produkten av brottgräns och förlängning är ett mått på brottarbetet, d.v.s. den arbetsmängd materialet förmår upptaga under formförändringen till brott. Denna produkt användes ibland ss. kvalitetstal för inbördes gra-dering av varandra närliggande stål. Ett annat kvalitetstal, som förekommer i vissa leveransbestämmelser, erhålles genom summering av brottgränsen och dubbla förlängningen. Det ovan beskrivna förloppet vid dragprov gäller 1 detalj endast för stål. Vid andra material bortfaller i regel sträckgränsen, och belastnings-töjningsdiagrammet förlöper ofta redan från början i bågform. — Tryckprov utföres ofta som dragprov i samma maskin, vilken då endast drives i motsatt riktning. Som provstycken användas små cylindrar el. dyl. av materialet. Stålets sträckgräns vid dragning motsvaras vid tryckprov av stukgränsen. Brottgränsen för tryck, tryckhållfastheten, är för metaller vanl. ung. densamma som för dragning. Spröda material ha ofta proportionsvis avsevärt högre tryck-h. — Beträffande hårdhetsprov, se Hårdhet. — Vid böjningsprov upplägges en provstång på två stöd och belastas på mitten under uppmätning av nedböjningen. Man kan här liksom vid drag- och tryckprov bestämma propor-tionalitets- och elasticitetsgränserna m.m., men provet inskränkes vanl. till böjnings-hållfastheten, som beräknas av brottbelastningen på samma sätt som en vanlig böj-ningspåkänning (se Böjning). Provet användes huvudsaki. för sprödare material. Mjukt stål och liknande material låta sig ofta helt hopvikas, utan att brott inträffar. — Slagprov utföras för att få kännedom om ett materials förmåga att motstå slagpåkänningar ge nom plötsligt verkande krafter. Provet utföres i en slagprovningsmaskin, som är så inrättad, att ett provstycke kan slås av och det därför erforderliga slagarbetet uppmätas. Den vanligaste typen för provning av metaller är pendelhejaren. En i pendel upphängd fallvikt får här falla från ett bestämt utgångsläge mot den i pendelrörelsens lägsta punkt mot två stöd vilande provstaven, som därvid slås av. Pendelvikten fortsätter sin rörelse till en viss stighöjd, som avläses på en skala. Skillnaden mellan denna stighöjd och höjden i utgångsläget är ett mått på den för avslagningen förbrukade arbetsmängden. Provningsresultaten angives vanl. ss. spec. slagarbete el. slagseghet i kgm. pr kvcm. av ytan tvärs över provstaven. Oftast är provstaven försedd med en inskärning på mitten, där brottet skall ske. Resultaten av olika prov äro jämförbara endast vid fullt överensstämmande försöksbetingelser. Likformiga provstavar av olika storlek giva icke lika resultat. — Vid utmattningsprov undersökes materialets förmåga att uthärda ofta upprepade be-lastningsväxlingar, vilka åstadkomma s.k. u t-mattningsbrott vid påkänningar, som ligga avsevärt under brottgränsen. Vanligast är s.k. roterande utmattningsprov, där provstången under rotation påverkas av en böjande belastning, varvid påkänningarna i varje del av provstången under varje varv växla från en viss högsta dragpåkänning till en tryckpåkänning av samma storlek. Den högsta påkänning materialet på detta sätt förmår uthärda under obegränsat antal varv utan att brista, benämnes dess utmattnings-h el verkliga utmattningsgräns. Ofta menar man dock med utmattningsgräns den påkänning materialet förmår uthärda under 1 mill. varv — provet är ju ändock ganska tidsödande. Denna gräns ligger vanl. ej avsevärt över den verkliga. Vid andra utmattningsprov åstadkommas belastningsväxlingarna genom slag, enbart dragning etc. — För påkänningar genom skjuvning, som uppkomma, då krafterna verka i ett plan och sträva att avskära kroppen efter detta plan, saknäs fullgoda provningsförfaranden, emedan rena skjuv-ningspåkänningar av direkt mätbar storlek icke kunna åstadkommas vid praktisk provning. Ett prov, som emellertid användes för ändamålet, är vridningsprovet, dock huvudsaki. för vetenskapliga ändamål. Man bestämmer därvid vridningsvinkeln för ett visst vridande moment (se d.o.), varav den mot elasticitetsmodulen svarande skjuvnings-modulen kan beräknas, samt v r i d n i n g s- — 623 — — 624 —