HÄDELSE säckar m.m.; överrede på vissa arbetsfordon, i sht för transport av hö o.d. W.N. 2) Skeppsb., det akterliga överhänget av ett fartygs el. båts skrov. H. (å segelfartyg även kallat valv) förekommer endast å fartyg, där rodrets hjärtstock är dragen genom fartyget. Segeljakter med h. kallas även häckbåtar till skillnad från plattgattade och spetsgattade båtar. T.Hrn. 3) Trädg., tät, klippt plantering av träd el. buskar, som bilda ett slags vägg. Den planteras som en enkel rad av plantor, vilka vanl. beskäras hårt ett år efter planteringen och därefter klippas en el. två gånger årl. Alltefter h:s uppgift att utgöra ett stängsel, ett vindskydd, en arkitektonisk inramning av ett visst område el. ett medel att framhäva en linje inom en anläggning, väljer man växter av olika natur till plantering, t.ex. sådana med starkt taggiga grenar (hagtorn, nypon), tätt växande, mot blåst motståndskraftiga träd (bok, aven-bok, oxel, gran), finbladiga, mörkgröna, länge el. helst ständigt gröna buskar (liguster, lavendel, buxbom). Väl skött kan h. hållas i oklanderlig form under 100—200 år. C.G.D. Häckbåt, se Häck 2). Häckeberga, gods i Genarps s:n, Malmöhus län; areal med underlydande c:a 5,000 har; taxeringsvärde c:a 3 mill. kr. Ett 1678 byggt slott nedrevs för att lämna plats för det nuv., av Helgo Zettervall 1875 uppförda slottet i fransk renässansstil. H. är känt sedan 1300-talet. Ägare sedan 1922 är friherre H. Wrangel v. Brehmer. Th.P. Häcklefjäll, numera som eufemism för helvete, väl närmast från äldre da. Hækkeljeld, motsvarande mlty. Hekelvelde; urspr. folklig dansk beteckning för den isl. vulkanen Hekla, vilken liksom sv. Blåkulla och ty. Blocksberg ansågs som en mötesplats för trollpackor och vars krater troddes bilda ingången till helvetet. Även Häkla brukades förr i sv. i svordomar. — Möjl. har också det tyska häxbergsnamnet Hechelberg inverkat. Hekleberg och Hekle-fjeldet uppträda i Norge som bergnamn. E.H. Häckling, ett slags kamning för att skilja t.ex. växtfibrer av olika storlek från varandra. H. sker för hand genom ett med långa järnstift försett trästycke el. också genom särsk. maskiner i spinnerierna. Se Linberedning. C.-A.N. Häcklöpning, a) H. till fots, löpning på bana av 110 och 400 m. över häckar (hinder) av trä, uppställda med vissa mellanrum. Häckarna äro av 106 (för juniorer 91,4), resp. 91,4 cm. höjd och 120 cm. bredd. Deras antal är 10 med följ, avstånd: från startlinjen till l:a häcken 13,72, resp. 45 m., mellan häckarna 9,14, Häcklöpning. resp. 35 m. samt från sista häcken till mållinjen 14,03, resp. 40 m. Ogiltigt är ett lopp, där tävlande för ben el. fot bredvid en häck el. river 3 el. flera häckar. För damer är banan 80 m. och häckarna 76,5 cm. höga. Jfr Löpning och Idrottsrekord. O.K-gh. b) H. till häst, kapplöpning, där hinderna utgöras av endast häckar; distansen är i allm. kortare än vid steeple-chase (se d.o.). S.C-r. Häcktid, benämnes för fåglarna den period, då fortplantningen försiggår. De sägas då häcka. Hädelse, hånande, förlöjligande el. föraktfullt ord el. gärning, som kränker den tillbörliga vördnaden för gudomem Enl. primitiv religiös uppfattning framkallar h. gudens eget ingripande mot den skyldige, desto kraftigare ju mera gudomen fattas som en maktfaktor. H. ss. religiös synd förutsätter därför en ganska utvecklad gudsföreställning. Under inflytande av den uråldriga solidaritetstanken tros den gudomliga vreden urladda sig över hela det mänskliga samfund, hädaren tillhör, och staten har därmed anledning att till gudamakternas blidkande bestraffa h. H. får så egenskapen av ett politiskt brott, hyllande av andra, nya gudar blir en statsförbrytelse. Jfr Sokrates’ o.a. tänkares öden. Fariséernas inskridande mot Jesus torde delvis ha motiverats av denna synpunkt (Mark. 2:7; 14:64 m.fl.). Det vanliga straffet bland judar och muhammedaner för h. var stenande (jfr Stefanus). Ännu i 1734 års lag medförde h. i regel dödsstraff. I nyare rätt anses h. som ett brott mot samhället, ägnat att undergräva vördnaden för den härskande religionen, nl.e mera modern uppfattning som en kränkning av den enskildes religiösa känslor. För straffbarhet kräves nu i Sverige, att h. åstadkommit allmän förargelse. Straffet -— böter el. fängelse -— torde på gr. av ändrad uppfattning om lämpligheten av världsligt ingripande numera ytterst sällan el. aldrig hos oss tillämpas. E.K. — 649 — — 650 —