Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hängmatta - Hängning - Rättshistoria - Hängplatta (mutul) - Hängträd - Hängverk - Hänninger, Nils - Hänryckning - Hänvisning - Här - Härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNGNING
de trakter, där det är för kallt att sova i h.
H. var ej okänd för de i svalare regioner
boende andinska kulturfolken men användes där
att bära hövdingarna i. H. torde urspr. alltid
ha förfärdigats av bast, men i och med att
bomullsodlingen (vilken ju är äktindiansk och
ej införd av européerna) trängt fram över
kontinenten, har basten i h. helt el. delvis ersatts
av bomull. Utanför Amerika är h. blott känd
från några ställen i Melanesien. Till
Väst-Afrika har den även förts av portugiserna och
användes där både som bädd och för att bära
vita el. förnäma svarta i. — H. av segelduk
nyttjas i stor utsträckning som kojer särsk. å
örlogsfartyg, där de, om natten upphängda i
långskeppsriktningen, göra den vilande relativt
oberoende av fartygets rörelser och, om dagen
hårt hoprullade runt inutiliggande madrass och
filt samt förvarade å lätt åtkomliga ställen på
däck, genom sin flytkraft utgöra en
reservtillgång för livräddningsattiraljen. G.B-r.
Hängning (lat. suspe’nsio), är ett dödssätt,
varvid ett snöre el. dyl. lagts omkr. halsen och.
till skillnad från strypning (se d.o.), tilldragits
genom kroppens egen tyngd, så att döden
inträtt. Vid tillsnörningen av halsen upphäves
mycket fort blodcirkulationen till hjärnan,
vilket omedelbart medför medvetslöshet; likaså
sammanklämmas luftvägarna, så att andningen
upphör. Hjärtat fortfar att slå ännu några
min. Sätten för h. kunna vara mycket olika.
Tillsnörningen behöver ingalunda vara
höggradig, endast en ringa del av kroppens tyngd
behöver tagas i anspråk. H. kan således ske
t.ex. i såväl sittande som liggande framstupa
läge. Dödstecknen för h. äro också mycket
växlande. I regel finnes snörfåra på halsen,
ofta även blödningar och skador i
underliggande vävnader, förorsakade av tillsnörningen.
Sällan och endast vid våldsamt h.-sätt
uppkomma skador på kotkroppar och ryggmärg. H.
är en vanlig form för självmord, mera sällan
för mord el. olycksfall. T.H-n.
Rättshist. Avrättning medelst h. är ett
urgammalt dödsstraff, i germansk rätt särsk. använt
å manliga tjuvar, medan tjuvkonor levande
begrovos, i Sverige till in på 1700-talet. H. vai
det vanliga straffet för stöld, och Stockholms
äldre stadsböcker ge en förskräckande
uppräkning av alla de missdådare, som därför
dömdes ”till reps”. Som straff avskaffades h. i
Sverige 1858, medan det kvarstår i England
H. anses som ett relativt smärtfritt dödssätt.
Jfr Galge och Halshuggning. E.K.
Hängplatta (mutul), se K o 1 o n n o r
d-ning.
Hängträd, prydnadsträd med mer el. mindre
utpräglat hängande grenar, t.ex. hängbokar,
hängaskar, hängekar m.fl. De voro förr
mycket omtyckta i naturalistiska
trädgårdsanläggningar. C.G.D.
Hängverk av trä och järn användes för
uppbärande av brobana, innertak av större
spännvidd el. dyl. (se Bro, sp. 1193 och fig 8).
Hänninger, Nils Hänning, skolman (f. 27/i
1887), fil. d:r i Lund 1917 (”Fornskånsk
ljudutveckling”), lektor vid Folkskoleseminariet i
Landskrona 1918, vid Högre latinlärov. i
Göteborg 1922, t.f. undervisningråd 1926, ord.
sedan 1928; har utg. ”Den amerikanska
upp-fostringsvärlden” (1922),
”Diskussionsövning-ar” (1925). C.
Hänryckning, se Extas.
Hänvisning, processr., av domstol lämnad
anvisning om vilket rättsmedel (se d.o.) skall
användas för överklagande av något dess
beslut el. utslag, om besvär, vad el.
revisionsan-sökan skall anlitas vid överklagandet. E.K.
Här kallas stundom, särsk. i fråga om
värnpliktigas uttagning och redovisning,
lantstrids-krafterna till skillnad från marinen och
flygvapnet. I historisk mening innefattar
begreppet h. ett folks stridande del el. den för ett
krig el. krigsföretag avsedda styrkan, i båda
fallen avseende lantstridskrafter. Jfr Armé.
E.O.B.
Härad (allmänt fnord. ord, i betydelsen
bygd, härad, i ortnamn stundom även om ett
mindre område, till subst. här och väl besläktat
med rida, jfr fhty. hariraita, härskara, eg.:
ridande skara, sedan överflyttat på ett visst
område [med gemensam mötesplats], jfr till
betydelseutvecklingen socken; dock även bl.a.
fört till subst. här och råda, alltså eg.: en
härskaras maktområde), en sedan forntiden i
Norden bestående indelning av landet
(landskapet) i mindre områden, om vars urspr.
betydelse oenighet härskar. En uppfattning gör
gällande, att h. äro självvuxna, en annan, att
en statlig maktfaktor verkat vid deras
utge-staltning. Sin från 1200-talet kända geografiska
omfattning bibehålla de olika h. i allt väsentligt
än i dag. De finnas sedan äldsta kända tid i
Danmark, inkl. Sönderjylland, och anses därifrån
tidigt ha spritt sig till Götaland och ö. Norge.
Först o. 1350 vann beteckningen h. insteg i
svealandskapen (jfr Hundar e). H. utgjorde
sedan gammalt en enhet åtm. i rätts- och
för-valtningsangelägenheter. Dess organ var
h.-tinget, som i de sv. götalandskapen, senare
även i svealandskapen leddes av en
häradshövding (se d.o.). H. anses ha haft även militära
uppgifter, vilka dock tidigt övertogos av andra
organ (se Skeppslag), samt religiösa
uppgifter; katolska kyrkan byggde på h. vid
anordningen av sitt hierarkiska system i Norden (pros-
— 695 —
— 696 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
