HÄNGNING de trakter, där det är för kallt att sova i h. H. var ej okänd för de i svalare regioner boende andinska kulturfolken men användes där att bära hövdingarna i. H. torde urspr. alltid ha förfärdigats av bast, men i och med att bomullsodlingen (vilken ju är äktindiansk och ej införd av européerna) trängt fram över kontinenten, har basten i h. helt el. delvis ersatts av bomull. Utanför Amerika är h. blott känd från några ställen i Melanesien. Till Väst-Afrika har den även förts av portugiserna och användes där både som bädd och för att bära vita el. förnäma svarta i. — H. av segelduk nyttjas i stor utsträckning som kojer särsk. å örlogsfartyg, där de, om natten upphängda i långskeppsriktningen, göra den vilande relativt oberoende av fartygets rörelser och, om dagen hårt hoprullade runt inutiliggande madrass och filt samt förvarade å lätt åtkomliga ställen på däck, genom sin flytkraft utgöra en reservtillgång för livräddningsattiraljen. G.B-r. Hängning (lat. suspe'nsio), är ett dödssätt, varvid ett snöre el. dyl. lagts omkr. halsen och. till skillnad från strypning (se d.o.), tilldragits genom kroppens egen tyngd, så att döden inträtt. Vid tillsnörningen av halsen upphäves mycket fort blodcirkulationen till hjärnan, vilket omedelbart medför medvetslöshet; likaså sammanklämmas luftvägarna, så att andningen upphör. Hjärtat fortfar att slå ännu några min. Sätten för h. kunna vara mycket olika. Tillsnörningen behöver ingalunda vara höggradig, endast en ringa del av kroppens tyngd behöver tagas i anspråk. H. kan således ske t.ex. i såväl sittande som liggande framstupa läge. Dödstecknen för h. äro också mycket växlande. I regel finnes snörfåra på halsen, ofta även blödningar och skador i underliggande vävnader, förorsakade av tillsnörningen. Sällan och endast vid våldsamt h.-sätt uppkomma skador på kotkroppar och ryggmärg. H. är en vanlig form för självmord, mera sällan för mord el. olycksfall. T.H-n. Rättshist. Avrättning medelst h. är ett urgammalt dödsstraff, i germansk rätt särsk. använt å manliga tjuvar, medan tjuvkonor levande begrovos, i Sverige till in på 1700-talet. H. vai det vanliga straffet för stöld, och Stockholms äldre stadsböcker ge en förskräckande uppräkning av alla de missdådare, som därför dömdes ”till reps”. Som straff avskaffades h. i Sverige 1858, medan det kvarstår i England H. anses som ett relativt smärtfritt dödssätt. Jfr Galge och Halshuggning. E.K. Hängplatta (mutul), se K o 1 o n n o r d-ning. Hängträd, prydnadsträd med mer el. mindre utpräglat hängande grenar, t.ex. hängbokar, hängaskar, hängekar m.fl. De voro förr mycket omtyckta i naturalistiska trädgårdsanläggningar. C.G.D. Hängverk av trä och järn användes för uppbärande av brobana, innertak av större spännvidd el. dyl. (se Bro, sp. 1193 och fig 8). Hänninger, Nils Hänning, skolman (f. 27/i 1887), fil. d:r i Lund 1917 (”Fornskånsk ljudutveckling”), lektor vid Folkskoleseminariet i Landskrona 1918, vid Högre latinlärov. i Göteborg 1922, t.f. undervisningråd 1926, ord. sedan 1928; har utg. ”Den amerikanska upp-fostringsvärlden” (1922), ”Diskussionsövning-ar” (1925). C. Hänryckning, se Extas. Hänvisning, processr., av domstol lämnad anvisning om vilket rättsmedel (se d.o.) skall användas för överklagande av något dess beslut el. utslag, om besvär, vad el. revisionsan-sökan skall anlitas vid överklagandet. E.K. Här kallas stundom, särsk. i fråga om värnpliktigas uttagning och redovisning, lantstrids-krafterna till skillnad från marinen och flygvapnet. I historisk mening innefattar begreppet h. ett folks stridande del el. den för ett krig el. krigsföretag avsedda styrkan, i båda fallen avseende lantstridskrafter. Jfr Armé. E.O.B. Härad (allmänt fnord. ord, i betydelsen bygd, härad, i ortnamn stundom även om ett mindre område, till subst. här och väl besläktat med rida, jfr fhty. hariraita, härskara, eg.: ridande skara, sedan överflyttat på ett visst område [med gemensam mötesplats], jfr till betydelseutvecklingen socken; dock även bl.a. fört till subst. här och råda, alltså eg.: en härskaras maktområde), en sedan forntiden i Norden bestående indelning av landet (landskapet) i mindre områden, om vars urspr. betydelse oenighet härskar. En uppfattning gör gällande, att h. äro självvuxna, en annan, att en statlig maktfaktor verkat vid deras utge-staltning. Sin från 1200-talet kända geografiska omfattning bibehålla de olika h. i allt väsentligt än i dag. De finnas sedan äldsta kända tid i Danmark, inkl. Sönderjylland, och anses därifrån tidigt ha spritt sig till Götaland och ö. Norge. Först o. 1350 vann beteckningen h. insteg i svealandskapen (jfr Hundar e). H. utgjorde sedan gammalt en enhet åtm. i rätts- och för-valtningsangelägenheter. Dess organ var h.-tinget, som i de sv. götalandskapen, senare även i svealandskapen leddes av en häradshövding (se d.o.). H. anses ha haft även militära uppgifter, vilka dock tidigt övertogos av andra organ (se Skeppslag), samt religiösa uppgifter; katolska kyrkan byggde på h. vid anordningen av sitt hierarkiska system i Norden (pros- — 695 — — 696 —