Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästar - Hästraser - Hästavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAVEL
båda förstn. höra hemma på belgiska
låglandet, äro tidigt utvecklade, ha en enorm
storlek och massa men en slapp och lymfatisk
konstitution. Ardennern stammar från
bergs-regionerna och är på gr. av inblandning av
orientaliskt blod något lättare. Rasen var
känd redan på Cæsars tid och har årh.
igenom åtnjutit anseende för styrka och
uthållighet. De flesta europeiska länder, ävensom
U.S.A. och Japan ha på gr. av rasens
anpassningsförmåga baserat sin kallblodsavel på
densamma. I England förekomma likaledes tre
kallblodsraser shire-, cly d e s d a le- och
suffolkrasen. De förstn. äro varandra
täml. lika; betecknande för dem båda är
storleken samt den kraftiga hårbeklädnaden på
extremiteterna. Shirehästen är tyngst.
Suffolk-hästen är betydligt rörligare och användes för
industrikörslor. Bland franska kallblodet
intar percheronrasen främsta rummet
som draghäst. Den har trots sin tyngd och
massa ganska lätta rörelser och har funnit
stor användning även i andra länder, särsk. i
Amerika. Rasen förekommer i en lättare och
en tyngre typ, vilket även gäller
boulogne-s a r e n, som har mycken likhet med
flamländska och brabanthästen. I Ryssland har
bitjugarasen från prov. Voronezj
hemortsrätt. Den är härledd genom korsning
mellan holländska hingstar och ston av lantras.
Pinzgauer el. noriska rasen
representerar Alpernas kallblod; den anses vara den
renaste ättlingen av den inhemska tyngre
europeiska hästen och har uppställts som
stamform för den occidentaliska rasgruppen.
Rasen lämnar goda arbetshästar för
bergstrakterna. Den jutska rasen, som är en ren
avelsprodukt av inhemska lantrasen med
urspr. inslag av suffolk- och shireblod,
representerar en grövre arbetshäst för jordbruk
och industri med goda rörelser och gott lynne.
Norges kallblodsraser äro den lilla
fjordhästen och östlandshästen, vars
bästa representant är dölehästen. Rasen är
numera ganska konstant men har i äldre
tider påverkats av främmande raser, ss.
engelska fullblodet samt den danska, spanska och
mecklenburgska. Finska rasen är en
förädlad lantras av mindre typ, under vissa
tidsskeden uppblandad med grövre västerländska
raser. Slutl. återstår den infödda sv.
kallblods-rasen, den nordsvenska, som är en
lättare arbetshäst för skogs- och bruksdrift.
Rasen är en renavelsprodukt av den inhemska,
norrländska lanthästen utan annan
inblandning än den norska dölehästen. Rasen
representerar en synnerligen lycklig mellanform
mellan varmblod och kallblod och förenar i
sig dessa båda typers bästa egenskaper,
förnöjsamhet, rörlighet, uthållighet, styrka och
härdighet. Dvärg- el. ponnyraserna
utmärkas genom ringa storlek, 85—125 cm., men
relativt betydande styrka som dragare och
bärare, energi, härdighet och förnöjsamhet. De
äro utbredda över hela världen och
förekomma i olika typer. Äldst är
shetlandspon-n y n, som i stor utsträckning användes i
engelska kolgruvor, walesiska ponnyn,
som är något större, skotska ponnyn,
gotlandsrussen, den numera utdöda
Ölands kungshäs t, islandsponnyn,
korsikanska och kinaponnyn, den i
Sydtyrolen levande hafflinger samt h
u-zu Ih ä st en på Karpaterna. V.M-r.
Hästavel. Snart sagt varje folkstam har
sedan urminnes tider haft sin nationalhäst, som
under tidernas lopp till form och egenskaper
varit underkastad de modifikationer, miljön
och de olika tiderna fordrat. Slutl. har
genom ett under årtusenden fortsatt, mer el.
mindre avsiktligt avelsarbete det smidiga och
för skilda bruk anpassade redskap, som
hästen i våra dagar utgör, uppkommit.
Arkeologiska forskningar ge vid handen, att man
redan tidigt kan skilja mellan två olika typer
av den sv. hästen, näml, den tatariska och
den frisiska. Under de folkvandringar, som
från östern översvämmade Europa och som
även sträckte sig till Skandinavien under
göternas och svearnas inflyttning, har den
tatariska hästen trol. hitförts. Denna
häst, även kallad den ariska, acklimatiserades
i Norden och bildade en ras, som dock inom
olika provinser under tidernas lopp
underkastades olika typförändringar. Det var en
liten, nästan ponnyartad häst, starkt byggd,
livlig, uthållig och förnöjsam. Till ättlingar
av denna hänför man den norska
fjordhästen, den sv. klipparen, ölandshästen med dess
varianter i s. och mellersta Sverige,
Färsinge-hästen i Skåne, den urspr. Dalbo- och
Värm-landshästen, den norrländska fjällbygdshästen
samt skogs- och utgångshästar. Den
frisiska hästen har säkerligen långt senare,
kanske först i början av medeltiden införts
hit. Dess urspr. hemort var kusterna längs s.
Nordsjön, och den lämnade bl.a. materialet
till den bekanta medeltida riddarhästen och
ingick som en viktig beståndsdel i den i äldre
tider så berömda spanska hästen.
Karakteristisk för denna ras var dess storlek, tydande
på härstamning från en stor stamform. Typen
representerades av Hälsingehästen el. den
större Norrlandshästen och den mellansv.
hästen, till vilken räknas Västergötlands och
Upplands lanthäst.
— 733 —
— 734 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
