HÄSTAVEL båda förstn. höra hemma på belgiska låglandet, äro tidigt utvecklade, ha en enorm storlek och massa men en slapp och lymfatisk konstitution. Ardennern stammar från bergs-regionerna och är på gr. av inblandning av orientaliskt blod något lättare. Rasen var känd redan på Cæsars tid och har årh. igenom åtnjutit anseende för styrka och uthållighet. De flesta europeiska länder, ävensom U.S.A. och Japan ha på gr. av rasens anpassningsförmåga baserat sin kallblodsavel på densamma. I England förekomma likaledes tre kallblodsraser shire-, cly d e s d a le- och suffolkrasen. De förstn. äro varandra täml. lika; betecknande för dem båda är storleken samt den kraftiga hårbeklädnaden på extremiteterna. Shirehästen är tyngst. Suffolk-hästen är betydligt rörligare och användes för industrikörslor. Bland franska kallblodet intar percheronrasen främsta rummet som draghäst. Den har trots sin tyngd och massa ganska lätta rörelser och har funnit stor användning även i andra länder, särsk. i Amerika. Rasen förekommer i en lättare och en tyngre typ, vilket även gäller boulogne-s a r e n, som har mycken likhet med flamländska och brabanthästen. I Ryssland har bitjugarasen från prov. Voronezj hemortsrätt. Den är härledd genom korsning mellan holländska hingstar och ston av lantras. Pinzgauer el. noriska rasen representerar Alpernas kallblod; den anses vara den renaste ättlingen av den inhemska tyngre europeiska hästen och har uppställts som stamform för den occidentaliska rasgruppen. Rasen lämnar goda arbetshästar för bergstrakterna. Den jutska rasen, som är en ren avelsprodukt av inhemska lantrasen med urspr. inslag av suffolk- och shireblod, representerar en grövre arbetshäst för jordbruk och industri med goda rörelser och gott lynne. Norges kallblodsraser äro den lilla fjordhästen och östlandshästen, vars bästa representant är dölehästen. Rasen är numera ganska konstant men har i äldre tider påverkats av främmande raser, ss. engelska fullblodet samt den danska, spanska och mecklenburgska. Finska rasen är en förädlad lantras av mindre typ, under vissa tidsskeden uppblandad med grövre västerländska raser. Slutl. återstår den infödda sv. kallblods-rasen, den nordsvenska, som är en lättare arbetshäst för skogs- och bruksdrift. Rasen är en renavelsprodukt av den inhemska, norrländska lanthästen utan annan inblandning än den norska dölehästen. Rasen representerar en synnerligen lycklig mellanform mellan varmblod och kallblod och förenar i sig dessa båda typers bästa egenskaper, förnöjsamhet, rörlighet, uthållighet, styrka och härdighet. Dvärg- el. ponnyraserna utmärkas genom ringa storlek, 85—125 cm., men relativt betydande styrka som dragare och bärare, energi, härdighet och förnöjsamhet. De äro utbredda över hela världen och förekomma i olika typer. Äldst är shetlandspon-n y n, som i stor utsträckning användes i engelska kolgruvor, walesiska ponnyn, som är något större, skotska ponnyn, gotlandsrussen, den numera utdöda Ölands kungshäs t, islandsponnyn, korsikanska och kinaponnyn, den i Sydtyrolen levande hafflinger samt h u-zu Ih ä st en på Karpaterna. V.M-r. Hästavel. Snart sagt varje folkstam har sedan urminnes tider haft sin nationalhäst, som under tidernas lopp till form och egenskaper varit underkastad de modifikationer, miljön och de olika tiderna fordrat. Slutl. har genom ett under årtusenden fortsatt, mer el. mindre avsiktligt avelsarbete det smidiga och för skilda bruk anpassade redskap, som hästen i våra dagar utgör, uppkommit. Arkeologiska forskningar ge vid handen, att man redan tidigt kan skilja mellan två olika typer av den sv. hästen, näml, den tatariska och den frisiska. Under de folkvandringar, som från östern översvämmade Europa och som även sträckte sig till Skandinavien under göternas och svearnas inflyttning, har den tatariska hästen trol. hitförts. Denna häst, även kallad den ariska, acklimatiserades i Norden och bildade en ras, som dock inom olika provinser under tidernas lopp underkastades olika typförändringar. Det var en liten, nästan ponnyartad häst, starkt byggd, livlig, uthållig och förnöjsam. Till ättlingar av denna hänför man den norska fjordhästen, den sv. klipparen, ölandshästen med dess varianter i s. och mellersta Sverige, Färsinge-hästen i Skåne, den urspr. Dalbo- och Värm-landshästen, den norrländska fjällbygdshästen samt skogs- och utgångshästar. Den frisiska hästen har säkerligen långt senare, kanske först i början av medeltiden införts hit. Dess urspr. hemort var kusterna längs s. Nordsjön, och den lämnade bl.a. materialet till den bekanta medeltida riddarhästen och ingick som en viktig beståndsdel i den i äldre tider så berömda spanska hästen. Karakteristisk för denna ras var dess storlek, tydande på härstamning från en stor stamform. Typen representerades av Hälsingehästen el. den större Norrlandshästen och den mellansv. hästen, till vilken räknas Västergötlands och Upplands lanthäst. — 733 — — 734 —