Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAVEL
förallt remontaveln. En betydelsefull åtgärd i
denna riktning var inrättandet av s.k.
stohåll-ningsstuterier i Skåne, varigenom
allmänheten bl.a. också erhöll grundligare kunskap om
avelslärans principer och om rationell
uppfödning. Den viktigaste och till sina
verkningar mest betydelsefulla åtgärden var dock
lantbeskälleriinrättningen, sådan den 1826
började tillämpas från Strömsholms stuteri, näml,
dels genom kringföring och dels genom
utpla-cering av hingstar. De initiativ, som utmärkte
landets styrelse, återspeglades även inom den
privata företagsamheten. Inom flertalet av
landets provinser bildades föreningar till h:s
främjande, och resp, läns hushållningssällskap
understödde kraftigt alla strävanden i samma
riktning. Detta intresse ledde till ett mäktigt
uppsving, och omsider kunde den inhemska
hästproduktionen i stort sett tillgodose landets
behov. Den sv. hästen var visserligen till
typen långt ifrån ensartad, men den var
modi-fierbar och kunde anpassas efter de olika
krav, som ställdes på densamma. De båda
största hästkonsumenterna, armén och
jordbruket, kunde ej ena sig om samma typ. Den
förra uppställde ökade fordringar på bärkraft
och ädelhet, det senare fordrade för de tunga,
moderna redskapen och den djupare
jord-kultureh större tyngd och massa samt ett
lugnare temperament hos sina dragare. För att
i möjligaste mån tillgodose dessa olika
anspråk blev det nödigt att uppdela aveln på
skilda linjer i syfte att därigenom få fram
för olika bruk spec. kvalificerade djur. Från
denna tid stammar också benämningen
varmblodig och kallblodig avel, den förra
avseende produktion av rid- och vagnshästar,
den senare arbetshästar för jordbruk och
industri. Det befintliga stomaterialet fick tjäna
som underlag för båda avelsriktningarna, då
däremot beskällare i stor omfattning hämtades
från utlandet. För den varmblodiga aveln
begagnades fullblods- och halvblodshingstar,
företrädesvis av anglonormandisk, hannoveransk
och ostpreussisk härkomst, vilka i stort sett
tillhandahöllos av statens hingstdepåer; för den
kallblodiga anskaffades avelsdjur på initiativ
av hushållningssällskap, föreningar och
enskilda. Valet av dessa senare vållade till en
början åtskilliga svårigheter. Man försökte med
norsk, Percherons- och Clydesdaleras, vilka
senare följdes av Shire-, Suffolk- och
Pinzgauer-ras. Man trevade sig fram och sparade varken
möda el. kostnad för att förvärva framstående
representanter för de raser, man ansåg
lämpligast, men bristande insikt hos uppfödarna om
avelslärans lagar, obekantskap med de
importerade djurens förmåga av anpassning och ackli-
Uppslagsbok. XIII. ___ 737 __
24
matisering och slutl. det inhemska, ofta
mindervärdiga stomaterialets bristande förmåga att
fortplanta de önskade egenskaperna med
bibehållande av sina egna förtjänster ledde till
besvikelse. Man lyckades visserligen hos dessa
korsningsprodukter få fram större
kroppsformer, mera tyngd och ett lugnare temperament,
men samtidigt ödelädes de egenskaper, man så
högt värderade och som en mångårig kultur
skapat, näml, energi, rörlighet och torrhet.
Efter fleråriga, mer el. mindre lyckade
experiment kom man slutl. på 1870-talet att rikta sin
uppmärksamhet på Belgien, på ardennern. De
första importerna lyckades även över
förväntan, och inom kort visade det sig, att denna
ras bättre än alla andra dittills prövade var
för sv. förhållanden den mest lämpliga, varför
denna också småningom blev dominerande^
De planlösa korsningar, för vilka den
inhemska hästen blev föremål, åstadkommo
emellertid en betänklig oreda i aveln och hotade att
tillintetgöra, vad årh. byggt upp. För att bringa
avelsarbetet in på sundare banor och för att få
till stånd en konsolidering inom de olika
avelsriktningarna vidtogs då en betydelsefull åtgärd,
införandet av en av Staten ledd och
understödd premiering. Denna började
tillämpas 1874. Flera år förut hade visserligen
förekommit premiering av hästar, men denna
bedrevs utan något enhetligt system och
baserades vanl. på exteriörbedömning och i vissa fall
prestation, men utan hänsyn till härstamning,
varför dessa premieringar ur avelssynpunkt
voro av täml. tvivelaktigt värde. Av alla för
att höja den sv. hästkulturens standard
vidtagna åtgärder har ingen haft en så
genomgripande betydelse som denna på
härstam-ningsprincipen (jfr Husdjursavel)
grundade premiering. Denna utgör också nu
grundvalen för det på h:s förbättrande inriktade
arbetet. Det reglemente, som ligger till grund
för premieringen, avser att genom premiering
av lämpliga avelsdjur verka för
åstadkommande av goda och för olika trakter inom landet
fullt lämpliga häststammar. För tillämpning
av regi, är riket indelat i 5 distrikt och dessa
i underdistrikt, ett för varje
hushållningssällskaps område. Premiering verkställes årl. inom
varje underdistrikt vid besiktningsmöten av en
särsk. nämnd, bestående av 1 ordf, och 2 led.,
av vilka ordf, och den ene led. utses av K.m:t
och tjänstgöra över hela distriktet, medan den
andre led. utses av vederbörande
hushållningssällskap. Avelsdjur av ädelt varmblodigt slag
premieras över hela landet, varemot av de
kallblodiga raserna endast ardenner, Clydesdale
samt norska el. nordsvenska kunna bli
föremål för premiering. Stuteriöverstyrelsen äger
— 738 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
