Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häxmjölk - Häxprocesser, häxeriprocesser - Häxprov - Häxring, häxdans, älvring, älvdans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄXRING
Häxmjölk, kallas den vätskeavsöndring, som
stundom förekommer från bröstvårtorna hos
nyfödda barn. Uttrycket är övers, från tyskan
och grundar sig på den i Sydtyskland
påträffade föreställningen, att barnet är förhäxat el.
diats av häxor. v.S-tv.
Häxprocesser, (läxeriprocesser,
riktade mot personer, anklagade för trolldom (se
d.o.), tillhöra huvudsaki. tiden o. 1200—1750.
Den världsliga lagstiftningen hade tidigare ej
vänt sig mot trolldom ss. sådan utan blott mot
direkt skada, ehuru man alltid sett på den
med ovilja. Inom kyrkan träffas tidigt tvivel
på dess realitet, men allt starkare gjorde man
gällande, att verklig skada kunde vållas
genom trolldom, som i och för sig var
fördöm-lig enl. G. T. (t.ex. 2 Mos. 22:18), där
uttryckligen kräves dödsstraff mot utövarna, och som
alltmer uppfattades ss. avgudatjänst och
återfall i hedendam. Efter de svåra striderna
under 1000-talet och senare mot kätterska
sekter stämplades häxeri ss. kätteri och föll
därmed under inkvisitionen (se d.o.), som med
tortyr och bål satte h. i system under
1400-talet. Då den i Tyskland mötte motstånd från
såväl lekmän som präster, författade de båda
inkvisitorerna Heinrich Institoris och Jakob
Sprenger den beryktade handbok i h:s teori
och praktik, ”Mallens maleficarum” el.
”Häx-hammaren” (1487; tysk övers. 3 Aufl. 1922—
23), som sedan blev tongivande. Dess
synpunkter hade fått påvlig sanktion genom en rad
bullor, främst ”Summis desiderantes” (1484)
av Innocentius VIII. H. anordnades över hela
v. Europa, och inkvisitorn Ludvig av Paramo
ger en föreställning om deras omfång, då han
1590 konstaterar, att minst 30,000 häxor bränts
under de närmast föregående 150 åren.
Reformationen medförde ej omedelbar bättring,
då Luther själv i fråga om djävulstron stod
kvar på 1400-talets ståndpunkt, men
småningom blev uppfattningen nyktrare. Den tyske
läkaren Johann Weyer el. Wierus bekämpade
h. i ”De præstigiis dæmonum” (1565), som
visserligen efter vårt sätt att se är grovt
vidskeplig i sin tro på demonernas rent materiella
inflytande, men han söker visa häxorna vara
mer el. mindre oskyldiga offer för
djävulsbe-sättelse o.d. och att mycket, som tolkats som
trolldom, är bedrägeri el. sinnesvillor. Han
fick stort inflytande, men en mängd
motskrif-ter författades, bl.a. av Jakob I av England
(”Dæmonologie”, 1603). Den reformerte
prästen Balthasar Bekker (se denne) satte yxan
till roten av villfarelsen i ”De betoverde
we-reld” (”Den förtrollade världen”, 1691), i det
han helt förnekar demonernas existens och
utreder hela problemet med klar logik och
vidsynthet, men han blev avsatt från sin
befattning och exkommunicerad. Striden
fortsattes av den tyske upplysningsfilosofen
Christian Thomasius i ”Theses de crimine magiæ”
(1701; på tyska 1707), även han förföljd av
teologerna i Leipzig. Lagstiftningen kom dock
under 1700-talet in på sundare banor. — I
Norden fingo h. under medeltiden blott ringa
användning, dels emedan kätteri här saknades,
dels emedan 1400-talet var fyllt av politiska
strider. Enstaka fall träffas i Sverige under
nyare tidens början, men under Karl XI togo
h. fart 1668—72, dels i Bohuslän, där de mest
riktades mot skadetrolldom, dels i Dalarne,
Norrland och Uppland, där h. gällde
blåkulla-färder och djävulsförskrivning. I Bohuslän
leddes h. efter dansk lag, och man använde
tortyr och vattenprov, ett slags gudsdom (se
d.o.). I det eg. Sverige fick ingendera officiellt
användas, men under masspsykosens inflytande
avgåvos och mottogos okritiskt de mest
fantastiska bekännelser och beskyllningar om
förbund med satan, luftfärder till Blåkulla (se
d.o.) och de vidrigaste orgier. T.o.m.
vittnesmål av minderåriga barn troddes och
godto-gos, något inom sv. rättskipning oerhört.
Redan detta framkallade betänkligheter och krav
på revision från män sådana som teologen
Martin Brunnerus och juristen Gustaf
Rosenhane, och läkaren Urban Hiärnes kloka
kritik av bedrägliga angivelser samt påvisande
av självsuggestionens inflytande lugnade
sinnena. I april 1677 kunde man i kyrkorna hålla
tacksägelse för att man undsluppit
”trolldoms-plågan och satans raseri”. Även senare
före-kommo dock h. Den sista trolldomsavrätt
ningen i Sverige ägde rum 1704. Senare
domar i samma riktning upphävdes, och 1779
borttogos lagbestämmelserna om dödsstraff för
trolldom. Sveriges sista h. fördes i Dalarne
1757—63. — Litt.: J. Hansen, ”Zauberwahn,
Inquisition und Hexenprozess im Mittelalter”
(1900); W. G. Soldan & U. Heppe, ”Geschichte
der Hexenprozesse” (3 Aufl. 2 bd, 1912); E.
Linderholm, ”De stora trolldomsprocessernas
upplösning i Sverige” (i ”Hist. tidskr.”, 1913),
”De stora h. i Sverige”, 1 (1918); G. L.
Kitt-redge, ”Witchcraft in old and new England”
(1928). v.S-iv.
Häxprov, se Gudsdom och
Häxprocesser.
Häxring, häxdans, älvring, älvdans,
ett för vissa svampar, särsk. hattsvampar,
karakteristiskt växtsätt, i det att dessas frukt
kroppar bilda mer el. mindre regelbundna
ringar. H. hos svampar uppstå därigenom att
myceliet utbreder sig strålformigt från den
punkt, där sporen grott. Genom hyfernas suc-
— 753 —
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
