HÄXÖRTSLÄKTET Häxring. Häxört, Circæa lute-tiana. cessiva avdöende på gr. av näringsbrist gödes jorden, och gräsväxten å ett av h. begränsat område erhåller ett frodigare utseende och livligare grönska. H. bildas även av vissa parasitsvampar och lavar, ävensom på gr. av samma ringformiga växtsätt av vissa blomväxter, ss. älväxing, vitsippa, vårlök m.fl. — Uttrycket h. är övertaget från tyskan ss. botanisk term; de gamla sv., i mellersta Sverige brukade benämningarna äro älvdans och älvring, uppkomma därav att man trott ringarna vara gjorda av älvorna, som genom sin ringdans trampat ned gräset. — Litt: O. Gertz i ”Skånes natur” (1930). O.Gz;v.S-w. Häxört släkte t, Circæ'a, av fam. Onagra' ceæ, är utbrett i n. tempererade och kalla områdena. C. lutetia'na, häxört, är en i lundar och fuktig lövskog i s. Sverige här och där förekommande, 3—5 dm. hög, flerårig, späd ört. C. alpi'na, dvärghäx-ört, förekommer mindre allmänt i fuktig skogsmark ända upp till Lappland. A.V-e. Häzrät-i-Afak (Hä'zrät-i-Afäk), gravvård över ett bekant muhammedanskt helgon med samma namn från slutet av 1600-talet, belägen nära staden Kaschgar i den kinesiska prov. Sinkiang el. östturkestan. över graven är senare uppförd en praktfull byggnad med kupol och minareter. H. är en av Centralasiens mest bekanta vallfartsorter. G.Jg. Hö, till kreatursfoder skördade och torkade gröna växter; benämnes ant. efter skördeplat-sen: ängshö, hård- el. sidvallshö, el. efter sammansättningen: timotej-, klöver-, luzern-, grönfoder- ( = säd och trindsäd skördat grönt) el. starrhö. H:s värde beror på växtplats och gödsling, ingående växter, utveckling vid skörden samt torkningen. Bästa h. fås på goda kalk- och fosforsyrerika mineraljordar. H. från sidlänta, vattensjuka marker och mossar är sämre. Riklig gödsling ökar skörden, och särsk. fosforsyregödsling förbättrar kvaliteten. Ju mera baljväxter, som ingå i h., desto nä-ringsrikare blir det. På ju tidigare utvecklingsstadium vallväxterna skördas, desto nä-ringsrikare och lättsmältare blir h., men kvantiteten blir mindre. Från begynnande blomning nedgår fodervärdet mycket hastigt hos det erhållna h. När de för h. avsedda växterna avhuggits, ant. med slåttermaskin el. lie, skall torkningen ske så hastigt som möjligt och så fullständigt, att h. icke tager skada under lagringen. I s. Sverige får det mesta h. Höbåge från Småland, ett ytterst ålderdomligt redskap för hembärande av hö. ligga på växtplatsen och torka. Det vändes för hand el. med hövändare (se d.o.), för att torkningen skall gå snabbare, varefter det nära torrt hoplägges i små stackar (hövål-mar) för att färdigtorka skyddat mot regn. Bäst skyddas h. genom att nästan grönt el. halvtorrt upphängas på hässja (se d.o.), varefter faran för regnskada är ringa. Hässja användes allmänt i n. och rätt allmänt i mellersta Sverige och synes vinna terräng. Regn-skadat h. har starkt nedsatt fodervärde. Jfr Pressfoder. Hj.P. Höastma, se H ö f e b e r. HöbakteTie, Baci'llus subti'lis, en i vatten mycket allmänt förekommande saprofytiskt levande bakterie, som regelbundet träffas i höinfusion. H. är stavformig, ciliebärande, med — 755 — — 756 —