HÖFJÄRILAR par den på de viktigaste livsförhållandena. Därefter ägnade sig H. särsk. åt filosofihistoriska studier, utgav monografier om S. Kierke-gaard (1892) och Kant (1893) och slutl. det stora verket ”Den nyere Filosofis Historie” (2 bd, 1894—95), där han mot bakgrund av den allmänna bildningshistorien och särsk. erfa-renhetsvetenskapens utveckling fylligt, klart och objektivt har framställt de filosofiska problemens historia från renässansens slut till o. 1880. Den med hans eget förf.-skap samtidiga filosofien skildrade han senare i ”Möderne Filosofer” (1904); av hans talrika andra större och mindre arbeten inom filosofiens historia kunna ytterligare nämnas ”Danske Filosofer” (1909) och de två Platon-avh. (1920, 1924). Efter det stora historieverket ägnade sig H. företrädesvis åt religionsfilosofiska och särsk. religionspsykologiska undersökningar och fördes därigenom fram till den i hans ”Religionsfilosofi” (1901) centrala hypotes, som bestämmer den innersta tendensen och bärande kraften i all religion som ”en tro på värdenas bestånd ut över erfarenhetens gränser”. H:s personliga livsinställning, som till sin tendens närmast kan karakteriseras som en gentemot livets ljusa och mörka, komiska och tragiska sidor hävdad stämning av försonande humor (se d.o.), kommer fylligast och renast till ut tryck i ”Den store Humor” (1916). Medelpunkten i H:s senaste produktion blev kunskapsteorien, sammanfattande framställd i huvudarbetet ”Den menneskelige Tanke, dens Former og dens Opgaver” (1910), vilket efterföljdes av en rad specialundersökningar, däribland det ”filosofiska testamentet”: ”Erken-delsestheori og Livsopfattelse” (1925), och de av den nyaste fysiken föranledda ”Bemærk-ninger om Erkendelsestheoriens nuværende Stilling” (1930). — För detta i sällsynt grad verksamma och vittspännande tänkar- och forskarliv, som blivit föremål för såväl hans hemlands som den vidare kulturvärldens be undran och vördnad, har H. själv intressant och lärorikt redogjort i sina ”Erindringer” (1928). — Litt.: E. Rindom, ”Samtaler med H. H.” (1918); A. Nyman, ”Nutidstänkande” (1927); A. Herrlin, ”H. H:s filosofi såsom enhetlig tankebyggnad” (i ”Ord och bild”, 1931); ”H. H. in memoriam” (1932; med bibliogr. av K. Sandelin). V.K-r. 2) Finn H., tonsättare och musikpedagog (f. 1899), fick sin utbildning i Köpenhamn och Wien, lärare i musikteori vid konservatoriet i Köpenhamn 1932, en av de mest betydande moderna danska tonsättarna (symfonier, kammarmusik, sånger, 2 operor); särsk. bekant genom sitt musikpedagogiska arbete (ordf, i Musikpædagogisk Förening från 1929) icke minst på den folkliga musikundervisningens område; i detta syfte har han skrivit en del musik för amatörbruk och utg. skolsång-böcker. E.A. Höfjärilar, Eu'rymus (Co'lias), dagfjärilsläkte av fam. Pieri'didæ med 5 svenska, vita, gula el. gulröda arter, av vilka 2 tillhöra fjällen och 2 s. arter tillfälligt visa sig i s. Sverige, över hela landet flyger på myrar E. palæ'no, svavelgula h., vars vingar, som ha en spännvidd av 45—50 mm., äro hos hannen gula, hos honan vita, hos båda med svart kantband och röda vingfransar. Larven lever på odon. E.W-n. Höfle, Anton, tysk politiker (1882—1925), 1914—19 direktör i de tyska teknikernas organisation, 1920—23 i riksorganisationen för tjänstemannasammanslutningarna, 1923—25 rikspostminister och minister för de ockuperade områdena, sedan 1920 led. av tyska riks dagen. H. trädde 1925 tillbaka på gr. av inblandning i Barmataffären (se d.o.). Th. Höfler, A 1 o i s, österrikisk filosof och psykolog (1853—1922), har inlagt förtjänster om skolväsendet i Österrike, sina sista år ord. prof, i filosofi i Wien. H. stod hu-vudsakl. under A. Meinongs inflytande och utbildade i samma riktning som denne F. Brentanos psykologi, så framförallt i sin ”Psycho-logie” (1897; ny uppl. av A. Wenzl, 1, 1930) och i sin om fångsrika ”Logik” (1890; 4 Aufl. 1922). Av H:s övriga skrifter märkas ”Zur gegenwär-tigen Naturphilosophie” (1904) och ”Drei Vor-träge zur Mittelschulreform” (1908). E.v.A. Höft (lat. coxa), övergångspartiet mellan bålen och nedre extremiteten. H:s skelettstomme utgöres å ena sidan av h.-benet (se Bäcken), å andra sidan av lårbenet, vars huvud ledar mot h.-benets panna i h.-leden. Denna är en kulled, vars kapsel förstärkes av kraftiga liga-ment, däribland människokroppens kraftigaste, som på h.-ledens framsida bildar en motkrafi mot bålens bakom h.-ledsaxeln fallande tyngd-linje. H.-ledskapseln omsluter på framsidan hela, men på baksidan endast inre hälften av lårbenshalsen. Brott på denna, hos äldre personer synnerligen vanliga (halka, fall på sidan), komma sålunda, om de träffa inre hälften, att i sin helhet vara belägna inuti ledkapseln och läka nästan aldrig, medan de ha — 763 — — 764 —