HÖGRE ALLMÄNT LÄROVERK donna i såväl det högre skådespelet som det finare lustspelet. Men hennes svaga konstitution stod ej länge emot; arbetets och det mindre exemplariska levnadssättets ansträngningar bröto i förLd hennes krafter. Förgäves sökte hon vintern 1842—43 i Södern bot för det bröstlidande, som efter ett par sista verksamhetens år bäddade hennes grav i Turin. Bland H:s roller märkas Ofelia i ”Hamlet”, Julia i ”Romeo och Julia”, Orleanska jungfrun, Maria Stuart, drottning Anna i ”Ett glas vatten”, Griselda, Victorine, Elisabet i ”Doktor Wespe”, Richelieu i ”Richelieus första vapenbragd”, Georgina i ”Kväkaren och dansösen” och fru de Léry i ”En nyck”. Kring ”den svenska Aspasia” står ännu en doft av romantik. — Litt.: L. Lindwall, ”E. H.” (1916); W. Swahn, ”Den sv. Aspasia” (1924). G.K-g. 2) Johan (Jean) Isak H., den föregåendes bror, skådespelare (1814—50). Utom vid olika landortssällskap var H. 1842—43 anställd vid Nya (sedermera Mindre) teatern, där hans fantasifulla och skiftande framställningar väckte löften, som på gr. av hans oregelbundna liv ej infriades. G.K-g. Högre allmänt läroverk, sedan 1878 benämning på högre läroanstalter, vilka enl. 1904 års lärov.-stadga skola omfatta realskola och gymnasium (se d.o.). Enl. 1927 års lärov.-stadga kunna till h.a.I. ock vara anslutna lycéer (se d.o.). W.N. Högre artilleriläroverket å Marieberg, se Artilleri- och ingenjörhögskolan. Högre flickskola, se Flickskola. Högre folkskola, se Folkskola. Högre lärarinneseminarium, se F 1 i c k s k o-leseminarium. Högre handelsskola, se Handelsunder-visning, sp. 568. Högre skolan. De rörelser, som vid ridning i allm. räknas till h.s., äro piaff, passage och levade samt de s.k. skolsprången (skolorna över jorden): courbette, croupade, ballotad och capriole (se d.o.). S.C-r. Högreståndskultur, den andliga och materiella kultur, som uppbäres av de högre samhällsklasserna, d.v.s. adeln, prästerna och borgerskapet. Om h. kan man tala, då inom ett område en bestämd klasskillnad utbildat sig. Karakteristiskt för h. är, att den i motsats till allmogekulturen hastigt absorberar de från vissa centra utgående kulturströmningar, som i regel täml. likformigt utbreda sig över Europa. Detta möjliggöres därigenom, att nämnda folkskikt i helt annan grad än allmogen kommer i direkt beröring med främmande kulturfolk, t.ex. adelsmännen un der krigen, prästerna genom studier vid främmande univ. el. borgerskapet genom sina handelsförbindelser, gesällvandringarna o.s.v. — Den medeltida h. i Sverige är föga känd. Under 1500-talet framstod jämte kungahuset adeln ss. bärare av h., som då influerades främst från Tyskland. Följ. årh. präglades därjämte av en stark nederländsk och en begynnande fransk påverkan. Det franska inslaget tog under 1700-talet överhanden. Under 1800-talet hade ingen av Europas stater en så utpräglad hegemoni i nämnda avseende som tidigare, om ock Frankrike inom vissa områden lyckades behålla sin ledande ställning. — H. kännetecknas framförallt av den konst, som skapas för de högre stånden på deras beställning, i första hand bostaden med dess fasta och lösa inredning. Den inom den sv. konsthistorien tillämpade kronologien är helt beroende av ståndskonstens växlingar och är därför användbar för denna men icke på samma sätt för folkkonsten (se d.o.). E.A-n. Högsbro. 1) S o f u s Magdalus H., dansk politiker (1822—1902), Cand. teol. 1848, var 1850—62 föreståndare för Rödding folkhögsk., där hans gärning blev av stor betydelse för den danska rörelsen i Sönderjylland; dess ledare påverkades starkt av H:s grundtvigsk-nationella syn. 1858 medl. av Folketinget, 1864 även av riksrådet, röstade han i detta nej till freden s.å. Vid denna gick H:s krets i Vest-slesvig förlorad, men 1866 invaldes han som bondevän på Fyn i Folketinget (medl. till 1902). Han bekämpade grundlagen 1866, men slöt sig 1870 till Forenede Venstre, beredde som utg. av ”Dansk Folketidende” 1865 —83 skickligt jordmånen för Venstres agitation och blev — jämte F. Bojsen — en av ledarna för detta partis moderata flygel, särsk. framträdande i kyrko-, skol- och valfrågor; för Valgmenighedsdagen 1868 och omläggningen av valkretsarna 1891 tillkommer största äran H.; 1887—94 och 1895—1901 var han Folketingets talman, 1873—93 därjämte statsrevisor. H. var icke någon betydande talare men större som taktiker bakom kulisserna: han önskade förhandling och förlikning med Landstinget, t.ex. 1875, 1877 och 1887, men vek oftast undan för partimajoritetens mera aggressiva politik. Ehuru han 1890—94 hade varit ordf, för den förhandlingsvänliga vänstern och lett dennas realpolitik, gick han 1894 emot förlikningen med högern och var 1895— 97 ordf, för det nybildade Venstre-reformpar-tiet. Hans inflytande hade alltid varit stort, men synnerligen populär blev han aldrig. Fl.D. 2) S v e n d H., den föregåendes son, politiker (1855—1910), Höjesteretssagförer 1889, — 779 — — 780 —