HÖGSTA DOMSTOLEN togo en av regeringen beroende ställning. Först 1809 fingo led. i H.d. ord. anställning och titel justitieråd. De voro 12, inkl, justitie-statsministern, som var ordf, till 1840. Sedan dess saknar H.d. särsk. ordf. Som ett minne från äldre tid hade konungen till 1910 rätt att deltaga i H.d:s beslut, varvid hans röst räknades som 2. Rättigheten utövades endast 2 gånger (1790, 1889). Från 1861 arbetar H.d. på avd. Antalet led. har småningom ökats och uppgår sedan 1909 till 24. Till sistn. år deltog H.d. i justitie-konseljen och avgav yttrande i lagstiftningsfrågor, vilket nu göres av Lagrådet. H.d. äger eget kansli, Nedre justitierevisionen, och föredragande äro revisionssekreterare av olika grader. Av H.d. avdömas främst alla mål, som genom besvär, underställning el. revisionsan-sökan från hovrätterna dragas till K.m:t i justitierevisionen. likaså dispensansökningar (se Dispens). Vidare prövar H.d. frågor om utlämning av förbrytare, resnings- och nådeansökningar samt besvarar enl. R.F. förfrågningar från domare el. ämbetsmän om lagens rätta mening. Sammanträdena hållas i crdenssalarna å Stockholms slott och äro icke offentliga. H.d. är domför med 5 led. närvarande å avd., så ock med 4, där alla äro om slutet ense; i dispensmål deltaga dock 3, i ”viktigare” mål 7 medl. Vid ifrågasatt avvikelse från förut tillämpad rättsgrundsats el. lagtolkning behandlas saken av samtliga led. i H.d., s.k. plenimål. Samtliga H.d:s domar och utslag publiceras sedan 1874 i sammandrag i ”Nytt juridiskt arkiv”. — Enl. R. F. skola justitieråden vara ”lagkunniga”, behöriga utöva domarämbete ”samt i sådana värv ha ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet”. De utnämnas av regeringen på H.d:s hemställan, d.v.s. H.d. kompletterar i verkligheten sig själv. Led. av H.d. kunna endast åtalas för svåra ämbetsförseelser. Åtalet sker av justitie- el. militieombudsmannen el. justitiekanslern inför en särsk. sammansatt riksrätt (se d.o.). Riksdagen utser emellertid vart 4:e år en s.k. opi-nionsnämnd att avgöra om justitieråden ”gjort sig förtjänta att i sitt kall bibehållas”. — Litt.: H. Blomberg, ”Om Sveriges h.d:s statsrättsliga ställning” (1880); B. Wedberg, ”Konungens h.d.” (1922); E. Kallenberg, ”Sv. civilprocessrätt”, 1 (1923); K. G. Westman, ”Den gustavianska h.d.” (i ”Hist. tidskr.”, 1924). E.K. Högsta domstolen i Finland. Efter skilsmässan från Sverige 1809 utövades högsta domsmakten i Finland till 1918 av senatens justitiedep. Sistn. år indrogs detta dep., och en h.d. efter sv. mönster skapades. Den består (1932) av 1 president och 21 justitieråd, för delade å divisioner, i allm. domföra med 5 led., och har ung. samma åligganden som sv h.d. men fungerar tillika som lagråd, äger övervaka rättvisans handhavande vid domstolar och exekutiva myndigheter samt yttra sig vid utnämning av underdomare. E.K. Högsta förvaltningsdomstolen i Finland motsvarar Regeringsrätten (se d.o.) i Sverige och inrättades 1918. Förut utövades den högsta domsrätten i administrativa besvärsmål av senatens ekonomidep. H.f. har ung. samma äm-betsåligganden som sv. Regeringsrätten men äger tillika avgiva utlåtanden i lagfrågor och övervakar lägre förvaltningsmyndigheters dömande verksamhet. Den består (1932) av 1 president och 8 förvaltningsråd, av vilka minst hälften måste ha behörighet innehava domarämbete. E.K. Högsta marina gränsen (vanl. förk. M.G.) är den i Fennoskandia gängse benämningen på havets högsta nivå (strandlinje) efter istiden. I terrängen framträder den ss. strandmärken av olika slag: glacifluviala deltan, vanliga floddeltan, erosionsterrasser i morän el. mer sällan i fast berg, strandvallar och isskjutna blockvallar. Där morän i särsk. exponerade lägen delvis el. helt bortsvallats av vågorna, uppträda blockbälten och kalspolade klippor, som med sin övre rand angiva den forntida översta brän-ningsgränsen. Ofta är M.G. särskilt svagt utbildad på gr. av den pågående hastiga landhöjningen under dess utskulptering (se nedan). Höjden över havet växlar och är störst inom det forna kvartära nedisningsområdets centrala del (maximum 284 m. på Skuluberget i Ångermanland), där höjningsaxeln framgår i n.ö.— s.v., och avtager mot dess periferi, så att den i Skåne närmar sig den nuv. havsytan. Denna olikformighet i strandlinjens höjd måste bero på rörelser i själva jordskorpan i form av en sköldformig uppvälvning av Fennoskandia, vilken äger sin direkta fortsättning i den nutida svaga landhöjningen vid kusterna med maximum även nu i mellersta och övre Norrland. Företeelsen betraktas allmänt ss. isostatisk, i det att jordskorpan, efter nedpressning i den trögt plastiska magman genom istäckets tvngd, strävat efter att långsamt återvinna sitt förutvarande jämviktsläge. För Fennoskandia har man funnit, att landhöjningen var i full gång under de sista avsmältningsskedena, d.v.s. alltifrån israndens reträtt från Skåne. M.G. utbildades därför vanl. omedelbart invid isranden. Den är till åldern ej samtidig (synkron) utan allt yngre in emot nedisningsområdets centrum och anger icke det totala isostatiska sänknings-, resp, höjningsbeloppet hos jordskorpan utan blott ett mycket lågt minimivärde. I samma — 783 — — 784 —