Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönssjukdomar - Hönsskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖNSSKÖTSEL
nom ett gott medel till buds i
blodundersökning, som genom agglutinationen ger klart
besked; undersökningen bör upprepas efter
någon månad. Denna sjukdom har varit känd
först under senaste decenniet (i Sverige
inträffade första fallet 1925) och är f.n. på grund
av de stora ekonomiska förluster den åsamkar,
föremål för ingående undersökningar i alla
kulturländer. Olika metoder ha praktiserats
för sjukdomens hävande; i Sverige lägger man
framförallt an på att genom upplysningsarbete
sprida kunskap om densamma och att genom
förebyggande åtgärder, framförallt försiktighet
vid inköp av avelsdjur och avelsägg, på
frivillighetens väg nå ett positivt resultat. V.M-r.
Hönsskötsel är numera en över hela världen
mycket omfattande näringsgren. I Sverige kan
den spåras tillbaka till 1500-talet; ett mera
allmänt intresse för denna näringsgren fanns
emellertid icke förrän på 1880-talet, då man
i stor utsträckning började importera nya och
mera produktiva hönsraser, tillämpa artificiella
äggkläcknings- och uppfödningsmetoder m.m.
Vid denna tidpunkt hade ägg blivit
handelsvara. Ett grundläggande arbete utfördes vid
denna tid av red. Alfred Lagergren, som hade
lärt modern h. i Amerika och hemkommen
sökte i Sverige sprida intresse härför, dels
genom ett omfattande förf.-skap och dels genom
anläggandet av en modern hönsgård vid
Partilie, från vilken avelsägg och avelsdjur kunde
erhållas. Ytterligare framgångar gjorde den
sv. h. genom Sveriges allmänna
fjäderfäavels-förening (numera Sveriges
fjäderfäavelsför-ening), som bildades 1898, samt genom
tillkomst av äggförsäljningsföreningar. — Den
svenska h. är framförallt en binäring till
jordbruket, i sht småbruket, men bedrives även
allmänt av tjänstemän, hantverkare m.fl., som
äro bosatta på landsbygden. Trots sitt n. läge
har Sverige goda förutsättningar för
bedrivandet av denna näring, detta t.o.m. i de
nordligaste delarna. Villkoret är dock, att härdiga
raser hållas och att de inhysas i
ändamålsenliga hönshus (se d.o.) samt att artificiell
belysning anordnas, så att hönsens verksamhet
under dygnet blir tillräckligt lång, för att en
tillfredsställande produktion skall kunna
uppnås. I Sverige hållas i stort sett endast
hög-värpande hönsraser, ss. Leghorn, Rhode
island m.fl. (se Höns 2). Produktion av
hönskött har hittills haft en underordnad
betydelse. För en lönande h. är det i första hand
nödvändigt att hålla bruksdjur av god stam.
Blivande avelsdjur böra därför kontrolleras
med hänsyn till årsproduktionens storlek och
kvalitet, vilket kan ske med tillhjälp av
kon-trollvärpredet. över hönsen föras sålunda
protokoll (värplistor) rör. äggantal, äggstorlek,
äggtyp m.m., vanl. under första värpåret.
Dessutom kontrolleras livskraft och hälsotillstånd
m.m. (jfr Hönssjukdomar). Kontrollen
är grundläggande för avelsurvalet vid den
rationella h. Hönsen äro bäst för avelsbruk efter
2 års ålder; avkomman blir näml, i regel bättre
efter fleråriga hönor än efter ettåriga.
Tupparna äro däremot bäst till avel som ettåriga.
Under de närmaste mån. före avelssäsongens
början böra blivande avelshöns icke drivas
till hög värpning, dels för att värpningen skall
bli god under avelssäsongen och dels för att
kycklingarna skola bli mera livskraftiga, än
vad de annars bli. Stor vikt bör läggas vid
tupparnas avelsvärde. — Kycklingarna böra
framkläckas tidigt på våren; bästa
kläcknings-tiden är mars—april, då värpningen vid god
uppfödningen kan beräknas börja under sept.
—okt. En väl sammansatt foderstat i förening
med god skötsel och sträng hygien befrämjar
en god utveckling och därmed också en god
räntabilitet. Av stor betydelse för
kycklingarnas trevnad och tillväxt är tillgång på
rymliga kycklinghus och rastgårdar under
uppväxttiden. Under de första 6—8 veckorna
synes emellertid ett mera begränsat utrymme icke
verka skadligt. — För varje fullvuxen höna
kräves ett utrymme av minst % kvm. golvyta
i hönshuset och 3 kvm. på rastgården. Hönsen
kunna sammanföras i flockar upptill 200—300
stycken. I hönshuset bör golvet vara betäckt
med ett 20 cm. tjockt strölager (torvströ och
agnar bäst), vilket bör förnyas, så snart det
icke är torrt och luckert. Temp. i hönshuset
bör helst icke få understiga + 5°C. Under den
mörka årstiden hålles artificiell belysning, så
att hönsens sammanlagda verksamhetstid blir
12—14 tim. pr dygn. Ljus, frisk luft och sträng
renlighet äro viktiga faktorer vid h. Vidare
bör stor vikt läggas vid utfodringen, som bör
noga anpassas efter ras, ålder och årstid m.m.
Härav framgår, att man i samma flock icke
bör blanda höns, som med hänsyn härtill ha
olika krav. Av stor vikt för h:s ekonomi är,
att man bland bruksdjuren verkställer
gallring, d.v.s. slaktar mindervärdiga individer,
efter hand som sådana iakttagas, och vidare
att hönsen icke hållas längre än till högst
2% års ålder, med undantag för goda avels
djur. — Slaktdjursproduktionen omfattar
slaktkycklingar, kapuner, unghöns och äldre s.k.
utslagshöns. Produkten av hönskött har
hittills varit obetydlig i Sverige men synes f.n
vara stadd i ökning. Slaktkycklingar uppfödas
numera i stor utsträckning under våren och
i mindre skala hela året om. Av kapuner
(kastrerade tuppar) har produktionen varit
— 815 —
— 816 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
