HÖPPENER politiska år betydande förtroendeuppdrag. I den kritiska situation, som blev följd av kriget 1741—43, hörde H. till dem, som mest öppet förfäktade hattarnas synpunkter. Snillrik och fosterlandsälskande, intog han snart en ledande ställning inom partiet. Vid riksdagen 1746/47 tog H. ett märkligt initiativ, då han lyckades rycka de villrådiga ständerna med sig till en nationell förklaring mot Rysslands hotande förmyndarskap. Trots sin ungdom och mot vanlig befordringspraxis blev H. 1746 inkallad i rådet, och med iver och bländande framställningskonst förfäktade han här till en början partiets ytterligtgående politiska och ekonomiska principer. 1752 utsågs han enhälligt till kanslipresident, då C. G. Tes-sin drog sig tillbaka. Djupsinnigare och mera teoretiskt lagd än sin företrädare, torde H. få anses honom underlägsen som praktisk statsman. Ur konflikterna med kungaparet och hovpartiet utgick han som segrare och bidrog till att utbilda råds- och ständerväldets doktriner. Under sjuåriga krigets vanskliga konjunkturer föllo tyglarna ur hans händer. Mot egen önskan lät han Sverige militärt taga del i kriget på Frankrikes sida. Arméns motgångar och finansiell oreda verkade småningom upplösande på regeringspartiet. Högdragen och svår att samarbeta med, sökte H. förgäves ge nom direkta order ingripa i krigsoperationerna, medan partiledningen alltmera samlades i den utom rådet stående Fersens hand. Vid riksdagen 1760/62 visade sig H:s ställning ohållbar, och han erhöll på egen begäran avsked 176i. Samman med mössorna angrep han sin svåraste motståndare, Pechlin, och återkallades i rådet, men efter viss tvekan avsade han sig ånyo värdigheten. 1762 upphöjdes han till greve. H., som 1740 i ”Tal om yppighets nytta” givit en pregnant formulering åt de merkan-tilistiska idealen, kom med tiden att omfatta allt friare nationalekonomiska åsikter. Han höll sig numera själv utanför politiken ocb betraktade med kritiska blickar de senare faserna av frihetstiden. Som kulturpersonlighet hör H. till epokens yppersta och skattades av samtiden som dess kanske främste vältalare och stilist. En av Vetenskapsakad:s stiftare och dess förste sekreterare, utarbetade han stadgarna såväl för denna akad. som för Lovisa Ulrikas Vitterhetsakad., till vars president han utsågs. 1760—64 var han kansler för Uppsala univ. Gustav III förmådde efter revolutionen H. att 1773 återinträda i rådet. Där ägnade han sig särsk. åt det finansiella, men utan inflytande på konungen avgick han 1780. I den 1786 upprättade Sv. akad. rönte han hedern att bli innehavare av stol n:r 1. H:s skrifter äro utg. i urval av C. Silfverstolpe, 1890—93. — Litt.: Minnesteckning av L. De Geer i ”Sv. akad:s handlingar”, 57 (1882). W.H-f. 3) Carl Fredrik von H., den föregåendes bror, friherre, ämbetsman, politiker (1713 —78), auskultant i Kommerskollegium 1729, utsändes 1732 jämte E. Carleson (se denne) på en kommersiell studieresa till Levanten och var tillika med denne sv. sändebud i Turkiet. H. blev 1744 sv. minister i Köpenhamn, 1747 sekreterare i Krigsexp., var 1757-—67 president i Kommerskollegium. Ss. ivrig hatt deltog han i riksdagarna, var medl. av Sekreta utskottet 1751/52, 1755/56, 1760/62 — då han efter broderns störtande en kort tid gick över till mössorna — och 1769/70, var ordf, i Bankofullmäktige och franske ministerns subsidie-utdelare. Gustav III utsåg 1771 H. att jämte 2 andra hattar söka åvägabringa försoning mellan partierna; efter revolutionen lämnade H. politiken. C.V.J. Höppener, Pehr Johan, publicist och sakförare (1725—1802), studerade i Lund och disputerade under Lagerbring 1748, inträdde i Riksarkivet 1750, inskrevs som auskultant vid Svea hovrätt, erhöll 1759 avsked med hovrättsassessors titel. Ss. arkivman utgav han ett värdefullt arbete: ”Förtekning uppå alla kongl. placater ... och andre allmenne handlinger ... ifrån... 1522 til och med... 1750” (1754). H:s publicistiska verksamhet utmärkes av en fast tro på tryckfrihetens välsignelser, demokratiskt patos, bondevänlighet och en utpräglad adelsfientlighet. I statskuppen 1772 såg han landets befrielse från aristokratiskt förtryck. Under frihetstiden framträdde han som mössvänlig journalist och fick en viss berömmelse. Han angrep även växelkontoren och har f.ö. förf, en del skrifter i ekonomiska och samhälleliga frågor under såväl frihetstiden som gustavianska tiden. Han torde även ha bistått Gustav III vid statsvälvningen 1772 med sin penna, ty han erhöll s.å. ekonomiskt understöd från konungen. 1774 drog han uppmärksamheten till sig genom energiska inlägg i tryckfrihetsfrågan, möjl. med konungens goda minne. Sedermera blev H. Gustavs fiende och tog intryck av Thorilds idéer. I Kungl. bibi, förvaras H:s stora samling av handskrifter, tryckta broschyrer, avskrifter i politiska ämnen m.m.; av denna framgår, att H. tillmätt sig större politiskt inflytande, än han verkligen kan ha haft. — Litt.: O. Sylwan, ”Från stångpiskans dagar” (1901). Sjng. Hör (etymol. se Harg), se Höör. Hörapparater användas i mer el. mindre höggradiga fall av obotlig dövhet. Sedan långt — 819 — — 820 —