Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höpken, 2. Anders Johan von - Höpken, 3. Carl Fredrik von - Höppener, Pehr Johan - Hör - Hörapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖPPENER
politiska år betydande förtroendeuppdrag. I
den kritiska situation, som blev följd av
kriget 1741—43, hörde H. till dem, som mest
öppet förfäktade hattarnas synpunkter.
Snillrik och fosterlandsälskande, intog han snart
en ledande ställning inom partiet. Vid
riksdagen 1746/47 tog H. ett märkligt initiativ, då
han lyckades rycka de villrådiga ständerna
med sig till en nationell förklaring mot
Rysslands hotande förmyndarskap. Trots sin
ungdom och mot vanlig befordringspraxis blev
H. 1746 inkallad i rådet, och med iver och
bländande framställningskonst förfäktade han
här till en början partiets ytterligtgående
politiska och ekonomiska principer. 1752 utsågs
han enhälligt till kanslipresident, då C. G.
Tes-sin drog sig tillbaka. Djupsinnigare och mera
teoretiskt lagd än sin företrädare, torde H.
få anses honom underlägsen som praktisk
statsman. Ur konflikterna med kungaparet och
hovpartiet utgick han som segrare och bidrog
till att utbilda råds- och ständerväldets
doktriner. Under sjuåriga krigets vanskliga
konjunkturer föllo tyglarna ur hans händer. Mot
egen önskan lät han Sverige militärt taga del
i kriget på Frankrikes sida. Arméns motgångar
och finansiell oreda verkade småningom
upplösande på regeringspartiet. Högdragen och
svår att samarbeta med, sökte H. förgäves ge
nom direkta order ingripa i krigsoperationerna,
medan partiledningen alltmera samlades i den
utom rådet stående Fersens hand. Vid
riksdagen 1760/62 visade sig H:s ställning ohållbar,
och han erhöll på egen begäran avsked 176i.
Samman med mössorna angrep han sin
svåraste motståndare, Pechlin, och återkallades i
rådet, men efter viss tvekan avsade han sig
ånyo värdigheten. 1762 upphöjdes han till
greve. H., som 1740 i ”Tal om yppighets nytta”
givit en pregnant formulering åt de
merkan-tilistiska idealen, kom med tiden att omfatta
allt friare nationalekonomiska åsikter. Han
höll sig numera själv utanför politiken ocb
betraktade med kritiska blickar de senare
faserna av frihetstiden. Som kulturpersonlighet
hör H. till epokens yppersta och skattades av
samtiden som dess kanske främste vältalare
och stilist. En av Vetenskapsakad:s stiftare
och dess förste sekreterare, utarbetade han
stadgarna såväl för denna akad. som för
Lovisa Ulrikas Vitterhetsakad., till vars president
han utsågs. 1760—64 var han kansler för
Uppsala univ. Gustav III förmådde efter
revolutionen H. att 1773 återinträda i rådet. Där
ägnade han sig särsk. åt det finansiella, men
utan inflytande på konungen avgick han 1780.
I den 1786 upprättade Sv. akad. rönte han
hedern att bli innehavare av stol n:r 1. H:s
skrifter äro utg. i urval av C. Silfverstolpe,
1890—93. — Litt.: Minnesteckning av L. De
Geer i ”Sv. akad:s handlingar”, 57 (1882).
W.H-f.
3) Carl Fredrik von H., den
föregåendes bror, friherre, ämbetsman, politiker (1713
—78), auskultant i Kommerskollegium 1729,
utsändes 1732 jämte E. Carleson (se denne)
på en kommersiell studieresa till Levanten och
var tillika med denne sv. sändebud i Turkiet.
H. blev 1744 sv. minister i Köpenhamn, 1747
sekreterare i Krigsexp., var 1757-—67
president i Kommerskollegium. Ss. ivrig hatt
deltog han i riksdagarna, var medl. av Sekreta
utskottet 1751/52, 1755/56, 1760/62 — då han
efter broderns störtande en kort tid gick över
till mössorna — och 1769/70, var ordf, i
Bankofullmäktige och franske ministerns
subsidie-utdelare. Gustav III utsåg 1771 H. att jämte 2
andra hattar söka åvägabringa försoning
mellan partierna; efter revolutionen lämnade H.
politiken. C.V.J.
Höppener, Pehr Johan, publicist och
sakförare (1725—1802), studerade i Lund och
disputerade under Lagerbring 1748, inträdde i
Riksarkivet 1750, inskrevs som auskultant vid
Svea hovrätt, erhöll 1759 avsked med
hovrättsassessors titel. Ss. arkivman utgav han ett
värdefullt arbete: ”Förtekning uppå alla kongl.
placater ... och andre allmenne handlinger ...
ifrån... 1522 til och med... 1750” (1754). H:s
publicistiska verksamhet utmärkes av en fast tro
på tryckfrihetens välsignelser, demokratiskt
patos, bondevänlighet och en utpräglad
adelsfientlighet. I statskuppen 1772 såg han landets
befrielse från aristokratiskt förtryck. Under
frihetstiden framträdde han som mössvänlig
journalist och fick en viss berömmelse. Han
angrep även växelkontoren och har f.ö. förf,
en del skrifter i ekonomiska och samhälleliga
frågor under såväl frihetstiden som
gustavianska tiden. Han torde även ha bistått
Gustav III vid statsvälvningen 1772 med sin
penna, ty han erhöll s.å. ekonomiskt
understöd från konungen. 1774 drog han
uppmärksamheten till sig genom energiska inlägg i
tryckfrihetsfrågan, möjl. med konungens goda
minne. Sedermera blev H. Gustavs fiende
och tog intryck av Thorilds idéer. I Kungl.
bibi, förvaras H:s stora samling av
handskrifter, tryckta broschyrer, avskrifter i politiska
ämnen m.m.; av denna framgår, att H.
tillmätt sig större politiskt inflytande, än han
verkligen kan ha haft. — Litt.: O. Sylwan,
”Från stångpiskans dagar” (1901). Sjng.
Hör (etymol. se Harg), se Höör.
Hörapparater användas i mer el. mindre
höggradiga fall av obotlig dövhet. Sedan långt
— 819 —
— 820 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
