HÖRBERG Dunekers hörslang (t.v.) och Weigelts hörlur. tillbaka ha otaliga h. konstruerats, byggda på varierande principer, men resultaten äro så osäkra, att man icke kan giva bestämda regler för valet av h. i ett givet fall. En konstruktion, som gör en individ en god nytta, hjälper ej säkert en annan, även om dövheten i båda fallen står på samma grund och är av lika grad. God nytta finner man i regel med den Dunckerska hör slangen (fig. 1) liksom med den rätt allmänt använda Weigeltska hörluren (fig. 2). De moderna, till formen radiolur-liknande h. av sköldpaddimitation äro uppskattade på gr. av sin ringa storlek och goda ljudförstärkning. De kunna hos damer t.ex. lätt döljas under håret. Av elektriska h., byggda på mikrofonprincipen, finnas många typer, som dock i varje fall noga måste utprövas. T.S-g. Pehr Hörberg: Självporträtt. Kopparstick. 1786. Hörberg, Pehr, målare (1746—1816), utgick från ett fattigt soldathem i Virestad (Krontf bergs län), fick näring för sitt konstnärliga intresse av det i s. Småland övade bonadsmåleriet, erhöll undervisning av en målarmästare Zschotscher i Växjö under 6 år och fick 1768 anställning som häradsmålare i östra hd samt bodde som torpare, sedan som bonde i Sävsjötrakten. Här arbetade han icke blott som målare utan också som snickare och träsnidare; han utförde rumsdekorationer, porträtt m.m. och fick 1786 sin första beställning på en altartavla i Ärstad (Halland). Tre år förut hade han åtnjutit några mån:s undervisning vid Konst-akad. i Stockholm och vistades där under två senare perioder. Tillräcklig var denna undei visning icke, och H:s konst visade sig alltjämt bristfällig i tekniskt avseende, figurbehandling m.m., men hans konstnärstemperament stärktes, och i koloristisk begåvning stod han över många Pehr Hörberg: Från läktarbröstvärnet i S:t Lars i Linköping. av sin samtid. Barockens tyngd och pompösa arrangemang i tempelscener etc. har han emellertid icke befriat sig från. I färgbehandling och ljusdunkel rönte han påverkan av hollän darna och av Pilo. Ofta följer han i sina religiösa kompositioner de stora 1500-talsmästar-na, men han inlägger i de bibliska scenerna sin egen varma och oskrymtade religiositet. På detta område blev ”bondemålaren” sin tids främste i Sverige. Talrika beställningar fick han, sedan han 1790 flyttat till Östergötland, först till Olstorp, så till Falla i Risinge s:n, uppmuntrad av grevinnan Aurora De Geer, f. Taube, på Finspång. Närmare ett 90-tal större altartavlor utförde han, varav de flesta i Östergötland, ss. i Norrköpings två kyrkor (”Kristus och Tomas” i S:t Hedvig finnes kvar), i Söderköpings stadskyrka (”Jesu födelse”) o.s.v. Störst av hans tavlor är altarväggsbilden i ö. Husby (”Kristi förklaring”, 1807). I åtskilliga Smålandskyrkor finnas också altartavlor av H., främst i Virestad (”Jesus säger: Låten barnen komma till mig”, 1800). Jämte altarverken målade H. en stor mängd andra oljetavlor samt var outtröttligt verksam som tecknare. För akvarellen hade han goda anlag, och han — 821 — — 822 —