Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörröd - Hörsandsten - Hörsel - Hörselben, Hörselgång - Hörselblåsa - Hörselnerv - Hörselorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖRRÖD
Hörröd, s:n i Gärds hd, Kristianstads län,
på s.ö. delen av Linderödsåsen, intill gränsen
mot Malmöhus län; 26,os kvkm., allt land; 569
inv. (1932; 22 inv. pr kvkm.); 7,27 kvkm. åker
(1927; 27,9 °/o av arealen), 8,87 kvkm.
skogsmark. — Pastorat: Maglehem och H., Gärds
kontrakt, Lunds stift. J.C.
Hörsandsten är en till understa lias
hörande, i Skåne förekommande (se Skåne,
geologi) sandstensbildning, direkt vilande på
urberget och bildad av dess förvittringsprodukter,
kvarts med ett delvis kaoliniskt bindemedel.
Den förekommer på spridda ställen i trakten
n. om Ringsjön. — H. består av två avd., en
undre, grovkornig, och en övre, mera fin- och
jämnkornig; bägge ha i hög grad fått praktisk
användning, den nedre till kvarnstenar och
den övre redan i medeltiden som
byggnads-sten, t.ex. för Lunds domkyrka. H. innehåller
växtfossil, vilka redan i början av 1800-talet
väckte uppmärksamhet och blevo
vetenskapligt behandlade. I h. har man även funnit
djurfossil, mest musslor (havs- el.
brackvattens-djur, t.ex. Cardi’nia), som ha stor anknytning
till faunan i motsvarande bildningar i n.v.
Skåne och visa, att H. är ett
grundvattens-facies av dessa. KA.G
Hörsel. Svängningar av elastiska kroppar
och de härigenom uppkomna motsvarande
svängningarna i luften, ljudvågorna, äro
adekvata retningar för vårt h.-organ. Våra
ljudförnimmelser kunna uppdelas i tre grupper,
knalljud, buller och toner, av vilka
den första arten uppstår genom en plötslig
luftstöt, den andra representeras av en
samling smärre knalljud och den sista framkallas
av regelbundna periodiska svängningar hos
den ljudande kroppen. Luftvågorna passera
yttre h.-gången, träffa den elastiska
trumhinnan, som bringas i vibration, och överföras
genom den i mellanörat belägna h.-benskedjan
till innerörat (se Hörselorgan), där de
påverka sinnescellerna, varigenom en
ljudförnimmelse utlöses. Höjden av en ton betingas
av dess svängningstal, men icke alla toner
kunna uppfattas av vårt öra. Den nedre
gränsen är i regel belägen o. 32, någon gång ned
till 16 svängningar, den övre vid o. 20,000
svängningar i sek. Med tilltagande ålder
avtar förmågan att uppfatta höga toner; vid
40-års åldern ligger gränsen uppåt vid 15,000, vid
50-års åldern vid c:a 13,000 svängningar i sek.
Känsligast är vårt öra för toner på några
1,000-tal svängningar i sek. — Sjukliga
förändringar i vårt h.-organ kunna alltefter
lo-kalisationen ge bestämda rubbningar i vår h. •
förmåga, och fastställandet av ev.
inskränkning i uppfattningen av vissa toner inom
ton
registret utgör därför en viktig del av en
undersökning av ett sjukt öra och kan giva
värdefulla upplysningar om sjukdomens art.
Sålunda medföra sjukliga processer i den
ljudledande aparaten, trumhinna och mellanöra,
framförallt ett avtagande av förmågan att
uppfatta låga toner, under det att förändringar i
den nervösa apparaten, sinnesorgan, h.-nerv
etc., i första hand föra med sig ett
försvinnande av de höga tonerna. — Den tidigare mest
omfattade teorien för h.-organets funktion var
den Helmholtzska resonansteorien. Denna
bygger på antagandet av en resonansapparat i
hinnsnäckan, lokaliserad till den s.k.
grundhinnan, som är uppbyggd av ett stort antal
elastiska trådar (hörselsträngar), vilka
successivt tilltaga i längd längs snäckvindlingarna.
De olikstora trådarna försättas i svängning av
toner med motsvarande svängningstal, varvid
de motsvarande sinnescellerna retas. Teorien
har emellertid småningom alltmera kritiserats,
och andra teorier ha uppställts, av vilka den
modernaste grundar sig på antagandet av
uppkomsten av s.k. aktionsströmmar i den
nervösa apparaten vid en akustisk sinnesretning.
T.S-g.
Psykol. Om s.k. färgad h. se Audition
colorée, Kromatism, Synestesi och
Sinnesanalogi.
Hörselben, Hörselgång, se Hörselorgan.
Hörselblåsa, se Hörselsten.
Hörselnerv, se H j ä r n n e r ve r och A
c-c u s t i c u s.
Hörselorgan, örat består av inneröra, som
i sig innesluter hörselmottagningsapparaten.
samt mellanöra och ytteröra, vilka båda äro
hjälpapparater i hörselns (se d.o.) tjänst. —
Innerörat hos människan består av en
invecklat byggd, med endolymfa (se d.o.) fylld
säckbildning, hinnlabyrinten, inlagrad i
ett på samma sätt format hålrum i
tinningbenets klipputskott, benlabyrinten (fig.
1). Mellanrummet mellan ben- och
hinnlabyrint, det perilymfatiska rumm et, är
fyllt av en vätska, perilymfa, som står i direkt
kommunikation med cerebrospinalvätskan i
hjärnhinnorna (se d.o.). Hinnlabyrinten består
av 3 med varandra förbundna delar, dels 2
säckformiga bildningar, utri’culus och sa’
ccu-lus, dels en snäckformad bildning, snäckan
el. co’clea (fig. 1). Från utriculus utgå 3, i
olika mot varandra vinkelräta plan stående
halvcirkelformiga kanaler, båggångar, och
från förbindelsegången mellan utriculus och
sacculus utgår en smal, perifert i en blåsa
under hårda hjärnhinnan mynnande gång,
ductus endolympha’ticus. Sacculus står genom
en smal kanal, ductus reu’niens, i förbindelse
— 827 —
— 828 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
