HÖRSELORGAN med snäckan (fig. 1). Det är endast snäckan, som står i hörselns tjänst; de övriga delarna av hinnlabyrinten tjänstgöra som balansorgan (se Statiska organ). Innerörats hörseldel utgöres således av en hinnsnäcka, ductus Fig. 1. Snitt genom hörselorganet. Ytterörat: a öronmussla, b yttre hörselgång. Mellan-örat: c trumhinna, d trumhåla, e hörselben, f eustachiska röret. Innerörat: g utriculus, h sacculus, i båggång (endast 1 tecknad), j ductus endolymphaticus, k hinnsnäckan (endast 1 varv tecknat). coclea'ris, inlagrad i en snäckformad benkanal, bensnäckan, båda bildande en 2% varvs vindling. Hinnsnäckan är på yttersidan i rätt stor utsträckning genom en finfibrillär, fast bindväv, ligame'ntum spira'le, fäst vid bensnäckans vägg; på insidan är den fixerad till en smal, spiralformad benkam, la'mina spira'lis o'ssea, som utgår från bensnäckans axel, modi’olus. Ductus coclearis framträder därför på tvärsnitt som ett 3-väggigt rum i bensnäckans mellersta och yttre del, lämnande ett halvmånformigt, Fig. 2. Snitt genom snäckans vindlingar, a ductus coclearis, b scala vestibuli, c scala tym-pani, d membrana basilaris, e Cortis organ, f ductus coclearis’ vägg mot scala vestibuli g ligamentum spirale. perilymfatiskt rum fritt på båda sidor, upptill scala vesti'buli, nedtill scala ty'mpani (fig. 2). Den till benet fästa ytterväggen är på insidan beklädd med ett flerlagrat epitel, som inne håller blodkärl, och härifrån anses endolymfan avsöndras. Väggen mot scala vestibuli utgöres av en tunn, på båda sidor epitelklädd bind-vävshinna. Väggen mot scala tympani kallas membra'na basila'ris (fig. 2). Denna är bredare i snäckans spets och avsmalnar regelbun det mot basen på gr. därav, att lamina spiralis ossea skjuter allt längre in i benkanalen mot snäckans bas. Membranens bindvävsdel består av en stor mängd, 15,000—24,000, parallellt förlöpande bindvävsfibrer, hörselsträngar, spända från lamina spiralis ossea till en spirallist på ligamentum spirale. Även dessa strängar minska således successivt och regelbundet i längd från snäckans spets till dess bas. De skulle enl. en gammal uppfattning (Helmholtz) tjänstgöra som resonanter för ljudvågor av skilda svängningstal. Det är på dessa strängar, som det cortiska organet (se d.o.), själva hörselapparaten, med dess hörselceller och med dess till hjärnan ledande hörselnerver är uppbyggd (fig. 2). Mot scala tympani är denna vägg beklädd med ett egenartat epitel av med varandra sammansmälta celler. — Innerörat hos däggdjuren är i stort sett byggt på samma sätt som hos människan. Hos amfibier, repitilier och fåglar har hinnlabyrinten som hörseldel endast en från sacculus utgående svagt böjd, säckformig utbukt-ning, lage'na, bäst utbildad hos fåglar, där den har ett halvcirkelformat förlopp. I lagena ligger hörselmottagningsapparaten. Hos fiskar saknas hörseldelen av innerörat, varför man anser dessa sakna hörsel. — Me 11 a nö r a l hos människan består av en benhåla, t rumhål a n, vilken genom en inre gång, e u-stach iska röret (se d.o.), står i förbindelse med svalget (fig. 1). Uppåt, bakåt fortsätter trumhålan i ett större och ett flertal mindre hålrum, de senare belägna i tinningbenets vårtutskott, antrum, resp. ce'llulce mastoi'dei. 1 trumhålan och i antrum ligga hörselbenen. I trumhålans benvägg mot innerörat finnas två öppningar, det ovala och det runda fönstret, båda slutna genom bindvävshinnor. Det ovala fönstret vetter mot scala vestibuli, del runda mot scala tympani. Mot ytterörat utgöres gränsen av trumhinnan. Alla väggar, liksom också hörselbenen, äro överklädda av epitel,- som mot eustachiska röret bestå av flimmerceller. Hörselbenen äro hammaren, städ et och stigbygeln (fig. 1). Hammaren sitter med sitt nedåtriktade skaft fast vid trumhinnan, som härigenom centralt inbuk — 829 — — 830 —